Umberto D. (1952)
En film om en fattig pensionär som hotas av vräkning ifrån sitt hem av sin hemska hyresvärd, en kvinna som skyr honom som pesten.
Vittorio De Sica visar de lägre ståendes utsatthet och lidande på ett väldigt påtagligt, realistiskt och rörande sätt. Umberto gör allting för att få ihop lite pengar och värdighet, men det är meningslöst; en gammal man som arbetat klart har ingen plats i samhället. Pensionärernas protest som slutar med att de blir bortjagade av bilar och hålet i väggen skulle kunna bli övertydliga budskap i fel händer men De Sica visste hur han skulle leverera dem.
De Sicas relation till den gravida husan, hans enda mänskliga vän, är väldigt fin. Ännu finare är dock hans relation till sin allra bäste vän, hunden Flike. Vissa kanske vill säga att det är ett billigt knep, men det finns få saker som är så rörande och vackert som relationen mellan en gubbe och hans hund. Han gör allt för honom och scenerna på hundgården och framåt slutet när han försöker skaffa ett hem åt honom är enormt rörande.
Något som absolut inte får glömmas är Carlo Battistis rolltolkning. Scenen där han tigger levererad han en skam och sorg som är så påtaglig att man känner den själv. Han är väldigt trovärdig och imponerar stort. Något som imponerar ännu mer är att det är hans enda roll någonsin! Att han var amatör kunde jag verkligen inte tro när jag såg filmen, och det visar på en väldigt stor talang hos honom och även att De Sica antagligen var en mästare på personregi.
Rent tekniskt är den också välgjord med ett bra foto som kanske inte är revolutionerande men som passar utmärkt. Musiken är även den bra, om än inte fantastisk eller någonting jag kommer gå tillbaka till i efterhand.
Det långsamma tempot är perfekt för berättelsen och tillför en starkt realistisk känsla.
Filmen är sorglig och sentimental men ändå värmande, men framför allt är den aktuell än i dag. Jag tror att De Sica skulle bli förkrossad av att se att pensionärer fortfarande behandlas som skit runtom i världen.
Nu har jag antagligen glömt ett par punkter men det får räcka så här. Ett mästerverk.
5/5