Citat:
Tråkigt att höra vad du har gått igenom, det finns vissa som kan "lindra" sin PTSD genom att prata med psykiatriker men det kan ta många år och för många så hjälper det tyvärr ingenting alls.Okej, tack för svar..!!
Det är det som är så hemskt, detta att man ”vänjer sig”.
Innan jag tok-kraschade och blev utbränd 2019 hade jag också vissa problem med sömn.
Jag plågas av mardrömmar, något jag misstänker kan vara PTSD, då jag varit utsatt för både psykisk och fysisk misshandel tidigare.
Jag kan vakna upp mitt i nätterna och vara övertygad om att det jag just då drömmer är på riktigt. Jag försöker skrika på hjälp men får inte fram ett ljud känns det som, i själva verket skriker jag panikartat, och jag gråter ofta.
När jag är mitt uppe i det på nätterna är allt 100% verkligt för mig.
Men när jag väl vaknar ”på riktigt” minns jag ingenting av det förutom att jag förnimmer en olustig känsla i kroppen samtidigt som jag är så oerhört trött (både i kroppen och huvudet).
Nätterna när även smärtan plågar mig är ännu värre, då gör inte bara huvudet och tankarna ”ont”, men den smärtan och värken har jag ju åtminstone medikament mot.
Och ja, jag har gått igenom hela ”stegen” av dom snälla läkemedlen från Atarax —> Propavan osv, och har testat alla möjliga kombinationer av dessa (även ihop med Imovane), men jag tror att anledningen till att det inte hjälper nåt vidare är pga allt det jag bär inom mig.
Jag har aldrig direkt pratat om det, jag är inte den som använder #metoo och gör öppna inlägg om vad jag utsatts för direkt.
När han (till slut) fick fängelse så stängde jag liksom dörren till det förflutna, till vad som varit och begravde det.
Jag har sedan dess plågats av mardrömmar men sedan jag blev utbränd har det eskalerat, och nu är jag inne i en så ond spiral att jag inte vet hur jag ska ta mig ur den.
Så jag kämpar på, och med Imovane får jag åtminstone någon timmes sömn.
Det är det som är så hemskt, detta att man ”vänjer sig”.
Innan jag tok-kraschade och blev utbränd 2019 hade jag också vissa problem med sömn.
Jag plågas av mardrömmar, något jag misstänker kan vara PTSD, då jag varit utsatt för både psykisk och fysisk misshandel tidigare.
Jag kan vakna upp mitt i nätterna och vara övertygad om att det jag just då drömmer är på riktigt. Jag försöker skrika på hjälp men får inte fram ett ljud känns det som, i själva verket skriker jag panikartat, och jag gråter ofta.
När jag är mitt uppe i det på nätterna är allt 100% verkligt för mig.
Men när jag väl vaknar ”på riktigt” minns jag ingenting av det förutom att jag förnimmer en olustig känsla i kroppen samtidigt som jag är så oerhört trött (både i kroppen och huvudet).
Nätterna när även smärtan plågar mig är ännu värre, då gör inte bara huvudet och tankarna ”ont”, men den smärtan och värken har jag ju åtminstone medikament mot.
Och ja, jag har gått igenom hela ”stegen” av dom snälla läkemedlen från Atarax —> Propavan osv, och har testat alla möjliga kombinationer av dessa (även ihop med Imovane), men jag tror att anledningen till att det inte hjälper nåt vidare är pga allt det jag bär inom mig.
Jag har aldrig direkt pratat om det, jag är inte den som använder #metoo och gör öppna inlägg om vad jag utsatts för direkt.
När han (till slut) fick fängelse så stängde jag liksom dörren till det förflutna, till vad som varit och begravde det.
Jag har sedan dess plågats av mardrömmar men sedan jag blev utbränd har det eskalerat, och nu är jag inne i en så ond spiral att jag inte vet hur jag ska ta mig ur den.
Så jag kämpar på, och med Imovane får jag åtminstone någon timmes sömn.
Då du har testat allt i den vanliga kategorin sömnmedel så skulle jag rekommendera dig att fråga din läkare om den skulle överväga att efterfråga licens till lorazepam till sömnen med din imovane då det kommer att dämpa dom drömmarna du pratar om. Helt klart värt ett försök att ta det med din läkare fastän jag har svårt att se att det går igenom, Sverige är ju så tyvärr.