Citat:
Ursprungligen postat av
Kraftkarl
Det gäller alla läkemedel som innehåller substansen Zopiklon, enligt en psykiatriker med gott anseende i Sverige är det genetiskt vilka som får den bisarra smakförändringen.
Okej, tack för svar..!!
Citat:
Ursprungligen postat av
RetardedHaT
Det sjuka är ju tyvärr att man vänjer sig, förut var jag vaken minst 2 dygn innan jag kunde sova så det är skönt att slippa det iallafall, alldeles för mycket konstiga tankar som man får av det.
Angående att höja depoten så hjälper inte det, jag har 80mg morgon och sedan 40mg kväll/natt + 20mg oxynorm, tar alltså 40mg depoten + oxynormen drygt 45 min innan jag lägger mig för att försöka sova.
Har testat att köra 40mg dagtid för att ta 80 + 20 kväll men det är inte hållbart för mig tyvärr, har accepterat läget och så länge livet flyter på som det gör nu så är det hållbart att bara sova några få timmar, fastän jag önskade att jag kunde sova som en människa ska.
Men angående din sömn, har du testat att kombinera imovane/stilnoct med icke narkotikaklassade sömnmediciner som propavan eller theralen som faktiskt är gjorda för att du ska sova längre, inte för att söva dig, det fungerar för vissa och andra inte.
Annars om du har en läkare som inte är rädd att ansöka om licens kan du fråga om du för testa lorazepam i kombination med imovane.
Man skulle ju också önska att läkemedelsverket tog sig i kragen och satte in eszopiklon som sömnmedel, det är zopiklon med längre halveringstid, ska vara extremt bra insomnings samt sömnmedicin enligt många som har testat det i t.ex. USA där det är en medicin.
Det är det som är så hemskt, detta att man ”vänjer sig”.
Innan jag tok-kraschade och blev utbränd 2019 hade jag också vissa problem med sömn.
Jag plågas av mardrömmar, något jag misstänker kan vara PTSD, då jag varit utsatt för både psykisk och fysisk misshandel tidigare.
Jag kan vakna upp mitt i nätterna och vara övertygad om att det jag just då drömmer är på riktigt. Jag försöker skrika på hjälp men får inte fram ett ljud känns det som, i själva verket skriker jag panikartat, och jag gråter ofta.
När jag är mitt uppe i det på nätterna är allt 100% verkligt för mig.
Men när jag väl vaknar ”på riktigt” minns jag ingenting av det förutom att jag förnimmer en olustig känsla i kroppen samtidigt som jag är så oerhört trött (både i kroppen och huvudet).
Nätterna när även smärtan plågar mig är ännu värre, då gör inte bara huvudet och tankarna ”ont”, men den smärtan och värken har jag ju åtminstone medikament mot.
Och ja, jag har gått igenom hela ”stegen” av dom snälla läkemedlen från Atarax —> Propavan osv, och har testat alla möjliga kombinationer av dessa (även ihop med Imovane), men jag tror att anledningen till att det inte hjälper nåt vidare är pga allt det jag bär inom mig.
Jag har aldrig direkt pratat om det, jag är inte den som använder #metoo och gör öppna inlägg om vad jag utsatts för direkt.
När han (till slut) fick fängelse så stängde jag liksom dörren till det förflutna, till vad som varit och begravde det.
Jag har sedan dess plågats av mardrömmar men sedan jag blev utbränd har det eskalerat, och nu är jag inne i en så ond spiral att jag inte vet hur jag ska ta mig ur den.
Så jag kämpar på, och med Imovane får jag åtminstone någon timmes sömn.