Skvaller om kriminella 80/90-tals kändisar i Göteborg

18 juni 2000: Daniel Hansson, 25, skjuts till döds på S:t Pauligatan i Lunden. Flera män med anknytning till Original Gangsters misstänks för delaktighet i mordet. Ingen åtalas.

Hjällbo: Kraft till förändring


Två killar. Födda i varsin världsdel. Som på olika vägar har hamnat i Göteborgs nordöstra stadsdelar där de har levt varsitt helvete. Det kunde gått hur illa som helst för dem båda. Det har gått hur illa som helst för många av deras gamla kamrater. Men dessa två har klarat sig. Lamin Ceesay och Poyan Aslanian har klarat sig.



Lamin Ceesay träffar jag på hans födelsedag. Han fyller 26, eller om det är 28, idag, men det tycks inte vara någon viktig grej för honom. Han vet inte ens säkert om det är idag, 21 december, som är hans riktiga födelsedag, så det finns ingen anledning att göra något väsen kring det. Att sitta i mitt kök i Hjällbo och käka lite våfflor och berätta om sig själv är väl lika bra som något annat.

- Problem med familjen har jag haft så länge jag kan minnas, berättar Lamin. Farsan stack från familjen när jag var två månader gammal och min mamma blev plötsligt till en hora och jag en oäkting. Så var det i Gambia, där jag föddes.

- Mamma gifte om sig, men den nye mannen gillade aldrig mig, så jag fick bo hos mormor.

Lamins pappa hade vid det här laget hunnit flytta till Sverige och skaffa en ny familj.

- Jag kom till Sverige när jag var 5-6 år gammal. Jag hade halvbröder i Sverige som ville träffa sin storbrorsa och farsan betalade min biljett, så jag kom hit.

- Det fungerade inte mellan min farsa och hans nya, och han träffade ännu en kvinna som inte ens ville laga mat åt mig. Och farsan bråkade med mig och hotade slänga ut mig.

Och så berättar Lamin om ett antal familjer han flyttade runt hos. En finsk familj. Farsans före detta fru. Kompisar runt om i Lövgärdet och på olika håll i Angered. Han var mycket ute och rände, hamnade i slagsmål och så. Omhändertagen av Soc som 14-åring, placerad på kollektivhem för problembarn i Hjällbo men bråkade där med och kom inte överens med personalen. Bodde i en träningslägenhet tillsammans med en flickvän i två år i Hjällbo, men hamnade fortfarande i bråk och strul.

Det är nästan svårt att tro på Lamins berättelse, om allt bråket, all aggressivitet. Han som sitter lugnt tillbakalutad vid mitt köksbord, lugn som sagt, nästan sävlig, samlad, närvarande på något sätt, måste för 10-15 år sedan varit ett litet paket sprutande av ettrighet och aggressivitet. Svårt att föreställa sig.

- Jaha, så fick jag en ’riktig’ egen lägenhet i Eriksbo, fortsätter Lamin. De trodde det skulle bli lugnare så. Men jag fick nya vänner, eller sådana jag trodde var vänner. De hängde alltid hos mig och rökte, så jag började själv röka.

Och det är inte cigaretter Lamin menar, det begriper jag med.

- Min flickvän och jag började glida isär. Hon kände inte igen mig, sa hon. Vi bråkade mycket och jag hade aldrig tid för henne. En nyår gav hon mig en sista chans: nu förlovar vi oss eller så sticker jag. Men jag gick ut och festade istället med mina kompisar. Och hon stack. Efter fem år.

- Först i början var det inte så jobbigt, men sen saknade jag henne. Jag rökte och pundade mer och mer i min lägenhet, satt hemma och grubblade hela tiden. Det kändes som om jag bodde i en svinstia. Jag behövde kontakt med människor, och folk som jag trodde var mina kompisar kom och hängde hos mig.

- Men efter ett tag kändes det som om jag var alldeles ensam, även om jag hade hela lägenheten full av folk. Jag begrep att jag måste bort.

Nu hade Lamins mamma också kommit till Sverige från Gambia, och Lamin flyttade till henne. Hon hade svikit honom när han var liten och de hade inte bott tillsammans på 15 år. Han pundade inte lika mycket när han bodde hos sin mamma, bara ibland, men det fungerade ändå inte särskilt bra. Lamin bodde hos sin mamma på Hisingen i ett år.

- Jag fick aldrig den där ’mamma-känslan’ med henne.

Den som Lamin aldrig upplevt.

Men mamman berättade om det där med Lamins ålder. Och hon skrattade när hon gjorde det. Lamin hade alltid trott att han var född 1971. Hans personnummer säger att han är född 1971. När Lamin fortfarande bodde i Gambia hade hans familj där höjt hans ålder med två år för att han skulle kunna börja skolan tidigare för att familjen skulle spara pengar. Detta berättade Lamins mamma. Och hon skrattade när hon gjorde det.

- Plötsligt förstod jag varför jag alltid varit så efter i skolan. Och varför jag alltid hade umgåtts med kompisar som var två år yngre än jag.

Lamin ser eftertänksam ut.

- Jag ville verkligen försonas med min mamma, lära känna henne som mamma. Men hon var alltid så arg, låste mig ute om jag var försenad och lät allt som hände gå ut över mig.

- Så jag flyttade igen. Till Gårdsten. Jag var fortfarande förvirrad, klarade ingenting, jag var fortfarande som min mamma. Jag var mycket ensam, när någon ringde lade jag bara på luren.

Lamin berättar om en märklig händelse sedan han flyttat till Gårdsten.

- Plötsligt var det som något, en stor kraft, kom in i lägenheten. Jag blev helt förlamad, kunde inte prata. Jag blev skitskraj, tänkte att nu är det kört, Lamin, nu har du blivit knäpp.

- Det var som en kraftig röst sa till mig, Kom med mig, jag tar bort all smärta, du får allt om du kommer med mig. Och samtidigt var det en liten, liten röst som sa, Håll ut, håll ut. Ge dig inte.

- Det kändes som om jag låg där i ett år innan jag gav efter för den stora rösten, sa till honom, Ja, jag är med dig. Förlamningen försvann och jag skrek, Nej, jag är inte med dig! Jag undrar fortfarande varför jag inte gjorde som den lilla rösten sa, varför jag inte höll ut. Jag tror det var Gud och Djävulen som kämpade om mig. Av rädsla gav jag efter för det onda, men ändrade mig. Två månader senare sprack min ena hälsena, alldeles plötsligt, utan att jag gjort något.

- För mig var den där händelsen en varning. Jag fick känna hur det är att vara helt förlamad och stum, jag lärde mig att inte ta allting för givet. Inte ens livet är något givet, något självklart.

Lamin sökte sig till ett ungdomsprojekt i Angered Centrum och fick där en kontaktperson, Bengt, som jag förstår har betytt massor för honom.

- Jag var så mottaglig när jag pratade med Bengt, han var så trygg och lugn. Man kan inte prata hur som helst med mig. Rösten betyder mycket. Rösten visar vem någon är.

- Jag märkte själv att jag förändrades. Innan visste jag inte vad känslor var och jag brydde mig aldrig om hur andra kände det. Där fick jag tillbaka mina känslor. Nu bryr jag mig nästan för mycket om hur folk mår, säger Lamin och ler lite.

Han träffade Bengt i två och ett halvt år. Och så gjorde han något annat som var viktigt för honom. Han tränade på gym och han jobbade på Olympic Gym inne i stan.

- Tränat har jag gjort länge, det har varit räddningen för mig, ett sällskap i perioder när jag isolerade mig. Jag kom på att detta är något jag mår bra av.

Tillsammans med en kompis startade han ett litet gym i Hjällbo för ett par år sedan, men nu har han fått chansen till ett alldeles eget, riktigt fint gym i Gårdsten, i samarbete med bostadsföretaget där som själva sökte upp Lamin för att de ville ha samarbete med honom. Så nu håller han på och grejar med det, skaffar hem maskiner som jag inte ens kan gissa vad de ska användas till, gör i ordning lokalerna och så.

- Så det ljusnar mer och mer för mig, säger Lamin. Jag vet inte varifrån det kommer, men det ljusnar för mig.

Skulle du inte lika gärna ha varit en tung heroinmissbrukare nu, eller i fängelse? frågar jag.

- Ja, eller så hade jag dött, blivit skjuten, säger Lamin.

- Jag tror jag har en stark drivkraft inom mig. Jag vill mycket och jag vill se förändring. Samtidigt vill jag ha lugn och ro och känna mig lugn och sansad. Jag vill skapa en tillvaro som jag trivs med. Jag vill leva i artighet, ärlighet och lugn.

- För gambianer är artigheten viktig, viktigare än bland svenskar. Men för mig är det viktig att inte bara vara artig, utan att vara ärlig också, att säga ifrån. Det är något jag fått lära mig.

- Jag har den andra kvar också inom mig, den rädda, den osäkra, otrevliga, och ibland kan den komma ut. Men inte så ofta längre. Oftast har jag kontroll över den. Oftast kan jag trösta den.
/Helena Sofia Gustafsson