Citat:
Ursprungligen postat av tjackalen
För det fösta.Att kalla på honom så som det gjordes kallas väl för ironi? Gjordes nog inte bokstavligen.
För det andra. Även här ser vi hur lätt JVs och även andra religiösa grupper, kategoriserar människor. Vilket jag tycker är hemskt! Nästan lite nazistiskt i teorin.
Ber om ursäkt för den långa texten...
Det finns väl såväl goda som mindre goda(ja, kalla dem rent utav onda ibland) människor inom JV som även utanför JV. Jag väljer inte sida alls. Man får tro på vad man vill, lite tveksamt dock om det är så att det skadar andra, men i övrigt så får var och en tro precis vad man vill, och göra detta med, så länge som man inte skadar annan person osv. Är alltså bara en reflektion över en sak jag undrat lite över åren igneom....
En sak som jag dock måste anmärka lite på är att när jag själv var en del av denna organisation så lade jag märke till en hel del saker som bara var så självklara då, men som man nu i efterhand knappt förstår hur man kan ha ansett och betett sig.
Ett litet exempel är det med hur JV ser på de som av någon anledning inte längre kan, vill eller får vara JV längre. När jag var yngre, med i JV, så var man skiträdd för såna som var uteslutna. Min äldre syster uteslöts tidigt, men henne såg jag som vanligt dock ändå, ingen som helst större förändring, men alla andra uteslutna... Huvva!
Man fick lära sig att inte hälsa på dessa människor osv. Men, om man var tvingad t ex i skolan så kunde man tilltala dem osv. samt vid t ex en trafikolycka... Minns att jag åkte i en bil, inte med mina föräldrar, och körde förbi nån som hade punka. Och de två vuxna i bilen började faktiskt diskutera huruvida de skulle hjälpa den nödställde då han ju "faktiskt är utesluten"...som tur var stannade en bil före...men att ens behöva diskutera? Sånt ger en speciell människosyn från barnsben. Väldigt onödigt anser jag då eftersom det följt mig genom livet i allt för stor del då det inte ens borde vara en detalj på livskartan.
Minns även en episod, jag drar bara stickexempel för att påvisa nåt, när jag var kanske 16-17år och på Sammankomst i Strängnäs. Ärligt gillade jag inte alls dessa, sitta still länge i kostym, inga kompisar(lite inbunden), uttittad av Strängnäsborna, låååååånga tal om ämnen som jag inte då var ett dugg intresserad av, varmt, skitnödig, ja, många som varit med känner säkert igen sig. Hemvägen var för mig roligare...Då satt jag och småfes hela vägen efter att ha gått och knappt fisit på tre dagar!
I alla fall så åkte jag och min fd. "bästa polare"(villkorsvän som räddar sig själv innan kvinnor och barn...och ful också) i kanske var min bil, jag kanske hade fyllt 18, omkring lite på parkeringen. Och där såg vi en vi kände igen lite, hade träffats nån gång på någon liten träff, han var kompis med min kusin osv. komma ur en bil och sätta på sig kavajen. Först blev det tyst. Sen så säger jag är inte det där Jonte? FD.polaren häver ur sig, ja, mer spelar roll, han är ju utesluten! USCH! Göm dig typ! Det pratas på lite mer och vips kom ämnet in på varför snubben blivit utesluten. "Ja, han låg väl runt!", "Syrran sa att han var alkis!", "Därför han gått upp så mkt i vikt" "Vad gör han här?" "Hoppas han skäms!"....Ja, ungefär så gick snacket, mestadels från den sk.polaren, men jag sade inte emot så mkt alls, vågade inte tror jag då min syster ju sedan länge var utesluten och det kändes som en skandal i varje sån familj tror jag. I alla fall till en liten del, men den delen gjorde ändå att jag inte stod upp den gången...
Det som vi skulle sagt i stycket ovan, om allt var som det skulle(men det är det inte alltid), vore ju att ha sagt typ "Kolla! Där är Jonte! Starkt av honom att vara här! Hoppas det går bra!" osv. Finns de "vänner" som säger så med, men allt för många, många säger snarare det första alternativet, det intrycket fick jag iaf, även om min familj var väldigt åt andra hållet med att tycka det var bra om nån utesluten kom på ett möte. Tror de menar det med...
Skulle kunna fortsätta, men det är inte nödvändigt, jag ville bara visa på en tendens som finns gällande synen på ex-jv'n.
Nu när man sedan länge inte är med längre av olika anledningar jag inte går in på så träffar man nån gång ibland dessa uteslutna som man var rädd för förr och märker att det inte alls är några skumma människor. Oftast trevliga, vänliga, generösa, en hel del med problem pga tidigare medlemskap i JV, men jag tror inte jag träffat en enda som gjort det det varnades angående både i Vakttornet och från podiumet, nämligen att någon försökt pracka på mig någon lära, vare sig om att JV har fel, eller försökt snärja mig att komma längre från sanningen genom att fresta med inbjudningar till varken orgier eller dryckesgillen(nu skämtade jag lite och överdrev). Det har snarare vart tvärtom att uteslutna umgås nog inte speciellt mkt med varandra alls, konspirerar inte, inte fyllda av hat osv. utan försöker istället gå vidare med sina liv....
Utesluten och avfälling som nån skrev ovan... Tror snarare att de som den behandling som de uteslutna erhåller skulle varit ämnade för de "antiskrister" som Bibeln talar om...
Det känns inte som om att det är varken en speciellt kristlig, moraliskt försvarbar, rättvis, behandling en utesluten råkar ut för. Man kommer ju inte att tänka på "den förlorade sonen" precis. Det känns mer som känslomässig mobbing, utfrysning, känslomässig utpressning och en total nedvärdering av en människa... Och ibland kan även en uteslutning vara felaktig, men klen tröst för den som utsatts för denna behandling kanske under år innan detta uppdagas...
Nu får jag säkert skit för denna av min bror, men ställer mig varken för eller emot. Talar bara om lite hur attityder kan se ut inom en mer sluten rörelse...
Peace!