Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Smågråter lite nu i ensamheten, önskar jag var lika självmordsbenägen som förut så att jag fortfarande hade riktiga självmordstankar, det gav en slags befrielse i form av att om allting skiter sig i mitt liv så kan jag alltid ta livet av mig. Nu när jag inte är lika självmordsbenägen kan jag inte tänka på samma sätt, nu är jag fast i livets skit oavsett vad, för att jag har tappat förmågan och viljan att eventuellt utföra ett självmord.

Ta hand om dig

Förstår precis hur du känner men du har en bostad nu ska du bara börja våga möta människor

Nja, det är en bit kvar tills att jag skulle bli social och att sociala fobi skulle minska/försvinna. Jag har visserligen lite kontakter, men den skaran är liten. På campingen blir det bara att man morsar och slänger några ord till varandra, mer än så blir det inte.🙁

Måste skriva något innan jag somnar. Måste visa någon att jag lever. Existerar. Andas, pratar, tänker. Måste på något sätt förmedla känslan av den här kvällen. Hur musikens basgång matchar mina hjärtslag medan solen målar ränder på gardinen som fladdrar i den allra första sommarbrisen. Hur vinet smakar peppar och pennan glider som en smörkniv över papperet. Måste, för imorgon är det borta. När jag somnar dör jag på sätt och vis. Kommer aldrig mer igen i samma form. Men orden lever. Imorgon och dagen efter det.

Ibland känns det som att det här helt enkelt är min lott. Jag är över trettio, arbetslös och har levt på existensminimum hela mitt vuxna liv. Trots utbildning får jag inga jobb. Jag kommer aldrig kunna bekosta ett körkort, inte resa, inte vara stabil nog att ingå ett seriöst förhållande, inte fylla en roll i samhället och definitivt inte bilda familj, allt det där som närmast verkar ske per automatik för andra. Tänk om det bara vore att gå till fabriken och få anställning på stört. Då hade jag gjort det.

Synd att du försvann, hoppas du kommer tillbaka någon dag!

Känner mig så inihelvete isolerad just nu och det börjar tära på krafterna. Försöker hålla mig borta från nyheter om corona men det tycks vara just det folk vill prata om hela tiden.

Inte kul att känna sig fast och utan kontroll över sitt liv. Har du något fritidsintresse du kan gå in för? Hoppas att du hittar någon sorts öppning snart.

Jag gråter oxå. Gillar inte mobbing. Finns bättre brev på posten. Kram. Drar.

Har gråtit hela senaste dygnet. Inte nog med att jag är ensam kvar efter att ha fått avliva min älskade hund som var mitt allt och jag sörjer honom dygnet runt. Nu har även mitt ex låtit mig veta att han ska ta sitt liv pga vissa omständigheter. Och vi tre brukade vara som en liten familj förr i tiden, känns riktigt tungt...

Fan efter 30 så var det som att alla övergav mig. Frösöker klara mig så gott jag kan på egen hand trots att jag varit ensam i 7 år nu. Vart tog alla vägen? Alla verkar jobba hela tiden eller vara gifta med familj och har inte tid med något annat. Försöker hitta knutpunkter i tillvaron och känna mig behövd ,brukar gå till ett cafe några kilometer bort och fika men det är för det mesta dödfött så det blir hem igen till tvn eller datorn och spela online spel och rita teckningar , det gamla vanliga som jag inte tycker blir tråkigt trots att jag gjort det 10000gånger. Sitter hemma och funderar på om snus verkligen är farligt , kanske ska lägga av med snuset , vissa säger att det är farligt andra inte.

tur att man har datorn så man kan kommunicera iallafall.

Vi lättare lite då, få se vad som kommer ut. Förmodligen kommer det inte vara förståligt.

Jag har börjat inse att livet börja glida mig ur händerna. Jag har haft det bra i livet men jag har aldrig kommit över känslan att jag inte riktigt hittat rätt. Det kanske är det som gör att jag indirekt ser till att jag ha menar på det stället i livet som jag är nu. Jag har väl de senaste åren gått från att och frustrerad till mer vemodig och "klar".

Jag är en "bra" person. Jag har alltid lyckats liksom komma fram bra i livet. En del skulle kalla det tur. Jag har ett välbetalt jobb jag trivs med, oftast. Bor bra, lever bra, har det liksom okej. Men jag vet inte vad jag vill ha ut ur livet. Jag har Inges drömmer kvar, och trots att jag väl knappt är halvvägs till pension så känner jag mig som om jag vore där. Jag förstår inte världen, jag förstår inte mig själv, mina chanser till lycka är förbrukade och jag är bara färdig nu.

Jag har varit i kontakt med såväl primärvård som privata alternativ och har testat både medicinsk som terapeutisk behandling. Men det ger inget annat än en annan sorts ångest som jag inte kan hantera lika bra som min normala livsångest.

Känslan är väl på något vis att jag, som många säkert känner igen sig i, förtjänar något mer. Jag har alltid gjort rätt saker, jag har liksom tänkt mig ett liv som jag jobbar för i den person jag är. Jag vill inbilla.mig att jag ändå har det som krävs, är det man ska vara. Men ändå så saknar jag något rent mentalt eftersom jag uppenbarligen behöver extern uppmuntran för att känna att det är värt det.

Jag vill komma ur mitt eget huvud och vara så tommdet bara går. Jag vill inte belasta någon med mittmående för all energi som någon lägger på mig är värdelös. Jag är en av många miljarder ochmin existens är irrelevant, inte minst för.mig själv. Om jag vara hade lite.mindre behov av kontroll så skulle jag börja med något form av missbruk. Men jag har för mycket pliktkänsla för det. Jag har slutat att prata.med människor för jag kan inte ha samtal längre för jag bryr mig inte om dem. Jag har blivit tråkig och grinig och jag håller bara fasaden uppe. Alla som gör det vet att det fungerar bara så länge, innan det rasar.

Jag skulle bara vilja att något hände innan. Jag vill få cancer eller bli uppsagd eller att kroppspulsådern bara brister och jag är klar. Jag kommer aldrig kunna bidra.med något i andras.liv annat än att spela charader för att slippa prata om mig.

Jag har slutat vara ledsen över det jag saknar och har nu bara blivit trött, trött på allt. Jag vet inte hur jag ska orka leva livet för att inte störa andra. Jag är långt ifrån att ta.mitt.liv, men nära att ge upp det. Att ge upp det skulle betyda att svika på något sätt. Det vill jag inte.

Istället så är jag vaken tills jag somnar stående, skriver här och funderar på vad mitt nästa drag är..