Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Halsen svullen, svider. Kan inte sova. Vinden skakar huset. Vrider och vänder på mig, kan inte ligga bekvämt. Kalla kårar och för varmt på samma gång, för mycket bultande i bröstet, bult bult bult. Hur kan det bulta? Hand på bröstkorg, inget hjärta. Nej, det är där. Känner hettan och kölden. Flåset kommer, går inte att lugna mig. Hela kroppen skälver. För nära kanten, alltid för nära, men trillar aldrig. Alltid just nära kanten, framför stupet. Skriker ut, inombords, ingen kommer. Biter på fingrarna, klöser armarna. Vad som helst för att komma undan den, känslan. Måste sova. Visaren på fem. Vinden tjuter. Tankar susar, för snabbt, in och ut. Tillbakablick. Fy fan, stäng av, varför hände det. Varför.

Så känns det.

Hade väl inte planerat att ett inlägg i denna tråd skulle bli mitt första efter...elva år...av incognitosurfande på detta forum men här är vi. Det är sent (tidigt), min hjärna är gröt och den mest påtagliga tanken är; nu orkar jag inte mer. Inte en sekund till.Och de orden har jag upprepat fler gånger än jag vill erkänna.

Jag orkar inte med ett liv där jag själv är min största fiende längre. BPD, borderline personlightetsstörning, blotta namnet får mig att kräkas, blotta insikten (min hjärna slutar aldrig påminna mig, det är problemet) av att jag är sönder som människa. Produktionsfel. Får andra att kräkas, också, minns mina skakiga fingrar som knappade in min diagnos i sökrutan i google efter att jag fått den (jävla idiot, varför gjorde du det) och tryckte på enter. Skummade igenom invecklad medicinsk terminologi, statistik på wikipedia, tio procent slutar i självmord, jaha, tragiskt. Men inte ens den lilla biten data påverkade mig så mycket som en jävla mening på nåt forum jag råkade trilla in på. Nån människa som fick för sig att upplysa folk att folk med borderline är onda och det går fan inte att leva med dem

Förstår hen, det är jobbigt, herregud, det är nästan omöjligt, men tyvärr läste lilla förskräckta, nyligen 18-år fyllda jag skiten och den satans meningen genomsyrade hela mitt liv från sekunden den registrerats på min näthinna, till nu. Ja, rationella jag inser att så inte är fallet, för vettet är det inget fel på, kan till och med tänka en logisk, vetenskapsbaserad tanke när det vill sig, men det spelar ingen roll (för det känns som att jag mänsklig smuts, och jag är så asigt trött på att det ska kännas hela fucking tiden). Varför måste det kännas? Sluta kännas nu.

Corona, det är ju trevligt. Trevligt att få mer tid till att vara kreativ, för jag älskar ju att rita, jag älskar ju att skriva. Nepp, det får du inte, för du ska fan jämföra dig med varje annan jävla människa som också beslutar sig för att skapa nånting, varje begåvad själ som nånsin existerat, varje författare och konstnär och och du ska fan veta, att du är ingenting jämfört med dem. Tack, uppskattar infon. Varsågod, nu kan du använda den till att trycka ner dig själv igen.

Jag kan leva, existera, det är rätt enkelt, men det är livet omkring mig som tär på mig. Vet inte hur man lever, jag är helt usel på att leva, kan endast existera. Tror alla kommer överge mig, för jag vill överge mig själv. Stänger ut dem, folk oroar sig, isolerar mig själv, (fast det är perfekt just nu, behöver inte försöka lära mig social distansering, är expert) går omkring med en pockande känsla av att vilja slita mig själv i bitar. Hur, spelar ingen roll. Alkohol, droger, sex, svälta mig själv tills jag bara - försvinner. Vill bort, nå ännu högre höjder av eskapism, men inget är tillräckligt, inget fyller hålet.

Vill att det ska sluta kännas. Stänga av hjärnan, livet. Jag kanske måste, för hur länge ska en människa försöka sega sig igenom dag efter dag av samma gamla ångest, panik och kaskader av tårar (jag orkar inte gråta mer nu, mina ögon kommer skrumpna). Hur länge?

Jag fortsätter säkert en dag till, men det blir inte bättre. Jag vaknar allt senare, och dagarna är mörka och gatorna är sliriga och människorna är gråa och varje dag blir solstrålarna färre och färgerna bleka och nätterna kalla. Snart vaknar jag inte mer.

Jag vet inte vad jag ska skriva :-(
Men det är svårt att leva totalt utlämnad åt en farlig människa och sedan inte ha nån annan alls i livet att vända sig till.
Jag får se hur det blir med allting
Jag skriver mer när jag vet mer.

Blev inte mycket sömn inatt, men läget ser just nu lite ljusare ut.

Nån annan skrev nyss att den inte vågar skriva det den egentligen vill skriva och så är det för mig också, jag vågar inte berätta det jag har behov av att berätta.
Jag får se hur det går som med allting, men jag gör allt i min makt för att äntligen få ett värdigt, ett helt vanligt, liv.
Men visst är det sjukt att kritisera djurmisshandel, barnmisshandel, bidragsfiffel, skattebrott och långt mycket värre saker än så också och man får alla emot sig?
Jag har en kvar att bryta med, kanske den farligaste, jag vet inte.

Mår dåligt över att människor är så lättlurade och jag är så god. Om jag var ond som de som kan luras och är onda är skulle jag ha vunnit stort. Nu har jag fötts med den fula kombinationen empati och manipulationsförmåga. Jag är inte farlig.

Samtidigt vet jag att jag är nörden som fantiserar för mycket, killen med noll impulskontroll. Önskar att jag var lite mer normale. Att jag inte var så jävla slö hela tiden. Vad fan är där för fel på mig?!?

Inget fel på dig, däremot anser jag att du möjligtvis gör ett fel när du önskar förändring...att önska sig att man vill fantisera mindre och ha bättre impulskontroll skapar inte förändring, du måste applicera disciplin och agera, manifestera önskningen.

Nöjd. Ingen ångest men jättetrött. Jämt. Höjd dos på medicinen. Jag borde vara bra nu men, nej. Tänker på att så ska allt börja om i september och jag kanske inte ens blir helt bra tills dess. Ja, ja bara jag slipper ångesthelvetet så kan jag väl vara en tröttmössa.

Maybe I'm wasting my young years. Maybe...

Av någon anledning blev det London Grammar ikväll. Kanske för jag känner mig så jävla vemodig och hennes röst slungar mig tillbaka till en höst i en helt annan stad. En med blå hus och röda lövträd och vattenpölar som speglar gatlyktornas brandgula sken. Slungar mig tillbaka till en tid innan fullproppade medicindosetter, ändlösa stödsamtal och äckliga extrakilon.

Ser mig själv traska runt där mellan husen, ovanifrån, som en legogubbe. Med svart regnjacka, bruna sneakers och det långa håret i en slarvig knut i nacken. Ensam, för första gången på många, många år. Livrädd och modig på samma gång. Så totalt omedveten om vad som komma skall.

Det låter alldeles för klyschigt att säga att jag var lycklig då. Dessutom vore det en lögn. Jag tror aldrig jag har gråtit så mycket som jag gjorde den tiden. Ändå är det just dit mina tankar söker sig när jag fantiserar om att vrida tillbaka tiden. Just där och då stod jag inför ett vägskäl. Just där och då höll jag i mina händer makten över framtiden.

Ett finger på en blå knapp. Några sekunders tvekan. Just däri låg makten. Hur skulle jag kunna veta? En simpel vänförfrågan. Sedan snöbollseffekten. Hans röst i hörlurarna, fyllemeddelandet, kaffebönorna på diskbänken, flytten, beslutet, bröllopet, galenskapen. Som en lavin. Plötsligt låg det långa håret i en papperskorg på sjukhuset och inget skulle någonsin bli sig likt.

Jag önskar att jag kunde sträcka ner en hand från himlen, lyfta upp legogubben och vända på den. Byta riktning. Hemåt. Viska att allt är som det ska. Du behöver inga vänförfrågningar. Det enda som behövs är tid.

Jag kan inte hitta motivationen till att ändra på mitt liv. Ingenting är intressant längre och mitt driv är som bortblåst

Tråkigt att höra kompis. Mediterar du något?

Kommit till en massa nya insikter idag så nu kan jag se framåt igen. Bara jag får vara ifred också?(hoppas, hoppas)
Det är viktigt att börja knyta kontakter, det kan jag tipsa om.

Ett liv av totalt jävla mörker, uppgivenhet och extrema känslor av olust och att vara olycklig.

Vi lever i ett samhälle idag där alla som har det bra, har det riktigt bra. Har man vänner och får sms och meddelanden hela tiden kan man känna sig ordentligt lycklig i sverige. Men hur är det att vara utanför då? Att stå ute i kylan och titta in genom ett fönster på människorna som lever därinne och lever sitt liv? Känslorna av att vilja ha kontakter som man kan ringa till för att hämnas fysiskt från de vidriga människorna som stötte ut en från samhället? De som en gång visade att man var ovärdig, och förtjänade att bli förnekad all form av vänskap och kontakt? Raseriet och frustrationen i att sitta isolerad hemma? Sprutorna som pumpar in knark i kroppen så man ska kunna släppa känna smärtan, känslan av utanförskap och känslan av att ha fallit från den platå där alla måste ta klivet mellan framgång och undergång?

Jag pratade med min psykolog häromdagen och då frågade jag honom om den ärliga sanningen: Varför vill ingen bli min vän? Varför är jag så ensam? Då sa han att: Du är stel. Du ler inte. Du är allvarlig. Ditt kroppsspråk är intetsägande. Med andra ord så gav han svaret att jag aldrig kommer ha vänner. Jag kommer aldrig få uppleva känslan av att vara bekräftad och dela den bästa tiden av sitt liv med sina vänner. Och det gör mig så evigt sorgsen och ledsen. Det är som att falla ner från ett stup att leva, jag hatar varje andetag.

Jag hatar mitt jävla liv. Inte fan kan någon hjälpa mig heller. Jag vill ha tips från psykiatrin som kan hjälpa mig. Varför ska allt jävla ansvar ligga på mig hela tiden. Jag har gått inom psykiatrin i 14 år och va fan har det hjälpt mig!? Är jag en förlorad sak hos dem? Tar de bara pengarna och håller mig levande!? Var fan är mina förbättringar!?

Kan man vara en incel utan att hata kvinnor?
Jag känner fan inte någon tillhörighet utan jag är en jävla kameleont. Jag är helt tom men ändå inte.
Kul när alla man skriver med slutar svara eller höra av sig till en gång på gång och man känner att man måste hålla igång konversationerna för ingen annan jävel gör det och samtidigt känner man att man är för på. Försöker vara positiv men nej jag orkar fan inte mer!

Allt är helt jävla meningslöst att satsa på. Glida är sjukt jävla tråkigt. Dö är tråkigt. Fan finns där egentligen...

Ha en bra natt alla som mår dåligt och ni som känner er ensamma.