Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Falska människor - finns det något värre egentligen? Jag är nog villig att erkänna att mina demoner är mindre falska än vad ni är - ironin

Nåväl, ni vaknar väl en dag och nej, jag räddar er icke och är absolut ingen jävla stöttepelare för era självömkande tårar.

Kommit till någon märklig punkt i mitt mående, jag helt ensam och lever socialt isolerad. Jag är fattig och har stora skulder. Hur börjar man ens att ta sig ur något liknande? Vården? Finns inte mycket att göra där, är man extremt självmordsbenägen kanske man blir inlagd något dygn, sedan säger man att allt är lugnt då man inte pallar vara kvar. Min fysiska hälsa är också skit, jag är i tidiga 30-årsåldern och jag vet inte riktigt hur jag ska palla. Droger ger mig inget längre och det är dessutom ekonomiskt ohållbart.

Ensamheten är faktiskt värst dock, alla situationer, hur vidriga och hopplösa de än kan kännas går att hantera med bra folk runt sig, flickvän tror jag att jag kan glömma att få uppleva igen, men vänner skulle vara soft. Men hur fixar man det då man inte ens haft några sociala medier de senaste åren, jag som ett spöke. Jag har gjort flera självmordsförsök och är medveten om konsekvenserna av ett misslyckande. Det är tungt, jag känner mer och mer att det inte finns någon lösning på det här, jag kan inte se det liksom, allting som skulle kunna lindra, ge en motivation et cetera är så långt utanför min kontroll att det helt enkelt inte är görbart.

Ni som ännu inte har isolerat er själva och sagt fuck it till livet och människor, gör inte det. Jag ska inte säga att det omöjligt att komma tillbaka till något liv, men det är extremt svårt, oavsett hur mycket motivation du har eller hur mycket du vill, håll fast vid folk, även ni hatar dem.

Det är rätt nära för mig nu, det är på sätt och vis inte synd om mig, jag har varit ett stort svin och behandlat många illa, men fuck vad detta suger.

Känner med dig, isolationen är tuff och den extrema isoleringen är extrem. De flesta (99.9%) av alla människor kommer dock inte förstå sig på det du upplever, för dem är isolation att inte ha ringt kompisen på nån dag. Men du är helt ensam, lämnad kvar. Ja kramar till dig.

Själv mår jag bra ska inte klaga, förutom att jag är så jävla lat! Men om vi försöker fokusera här nu! Fullt fokus horor.

Ne, jag tror det är jävligt svårt att relatera till om man inte har varit där. Finns många saker med ensamheten som är otroligt grymma, du blir egen och konstig till slut, oundvikligt. Du börjar ogilla människor i allmänhet, inte särskilt konstigt då det finns en stor skam kring det hela. Jag tror att det finns betydligt fler än 0,1% som kan relatera dock, kanske inte till just min situation men social isolering och dess skadeverkningar tror jag tyvärr att många har fått uppleva. Man blir paria, folk som kanske är godhjärtade orkar inte med det, de tror att de måste ta ansvar et cetera. Ingen annan kommer och räddar en liksom, tyvärr. Sista tiden har jag upplevt än del grejer som skakade om lite, jag är inte trygg i ensamheten längre. Det krävs tid för att acceptera den, jag osäker på om jag orkar dock, livet skulle kunnat ha varit så annorlunda, eller så skulle det inte det, fan vet jag.

Ofta tycker folk att man bara ska acceptera och gilla läget, och visst, jag är så illa tvungen så vad fan ska jag göra? Men det blir aldrig lätt, det gör alltid ont och man saknar alltid. Nu har jag en jävla massa andra problem som också drar ned en, men ja. Vet inte vad jag ordbajsar om riktigt, finns folk som har det sämre, kanske. Det är patetiskt att tycka synd om sig själv, men låt mig va patetisk.

Ju mer jag tänker desto mer irriterad, frustrerad och arg blir jag!
Känner mig omedvetet utnyttjad och min självkänsla och mitt självförtroende som jag under en lång tid arbetat med har fått sig en törn, nu ligger jag på botten igen i mörkret med mina demoner. Men det är väl okej antar jag, det är inget främmande direkt - men min mur runt mig och mitt hjärta är starkare nu, släpper aldrig in en främling igen - aldrig.

Att jag är psykiskt sjuk är ju inget vi behöver sitta här och diskutera, det är inte heller något jag är här för att förklara. Men märkligt är hur jävla lik man är den man var i sin barndom, men ändå inte. Vissa saker består helt enkelt, medan andra inte gör det.

Känslana av att vara superior, att vara den överlägsna har dock följt med; att jag skulle kunna vara särskilt sexuell gentemot andra har jag svårt att tänka mig. Visst, jag gillar att fånga bytet, att känna att nu har jag den, och jag kunde ha gått hela vägen om jag skulle ha velat . Då är jag nöjd. För i ärlighetens namn ser jag människan och allt vad den ägnar sig åt som något oerhört äckligt, något ovärdigt mig. Men jag är ju inte asexuell för jag kan njuta av en god fantasi, men inte ens där gillar jag normalt sex, det måste vara förnedringssex, så har det alltid varit.

Jag inser att jag i mångt och mycket är ett jävla svin, att jag själv är ett äckel. Jag kan vara allt det, rent av en idiot men bara så länge det inte skadar någon annan, det är vad jag har kommit fram till och det är vad som skiljer mig ifrån riktiga idioter.

Jodå, det gör du visst, när den där skiten har lagt sig och du slickat dina sår är det dags igen.

Ja, en "vanlig" person kanske göra så men inte jag. Jag är gammal och erfaren med min höga skyddsbarriär inte tänker låta en främling närma sig mig igen ens med tång.

Men nu är det natt, demonerna tycks ha lagt sig tidigt och jag finner natten snarare rofylld än stressig. Varför räds så många nätterna eller endast sitt egna sällskap förresten? Jag älskar mitt solitära liv som kattmorsa och tystnaden, det är musik för själen.

Tror jag fattar vad du menar.

Jag kan med i viss mån uppskatta min ensamhet, men det tar tid och jävla massa coping för att landa i det igen. Det är ingen normal situation liksom.

Mådde dåligt i natt. Skrev ett långt inlägg, i huvudet, putsade och hade mig, varenda mening var utstakad. Sen blev det morgon.

Förlåt.

edit: Alltså förlåt till mig själv, förlåt att jag ännu en gång har halkat, halkat in på fel väg, den lates väg, det är dags att jobba nu. Och Lösdrivarexistensen, jag känner med den, jag kan den och jag fruktar den. Hos mig kommer den bara att öka, det gäller att kämpa nu, kämpa emot fast att det känns att jorden är på ens axlar, så har det varit förr, alltså att människor har haft jorden på sina axlar, det har ofta varit stora tänkares känsla. Jag är ingen sådan, ingen tänkare men inte heller är jag en görare, så vad är jag?

Tänker på alla er ensamma, främst på de som är verkligt ensamma. Hemskt, ett hemskt tillstånd. Själv har jag konstaterat för länge sedan att genomsnittsåldern för självmord hos aspisar är 37 år (i vart fall har jag hört så).

Börjar känna konstsuget, samma eviga sug varje vinter. Drömmer mig bort. Det borde jag verkligen inte göra, utan jag borde sitta ner och koncentrera mig men det är för fan helt jävla omöjligt! Kommer kanske även att använda ett annat konto här i framtiden. Utan ett sammanhang är man ingen alls, att vara ingen alls måste vara och är faktiskt hemskt.

Tänker på er ensamma och är säker på att jag kommer gråta även i natt över de historier som möter mig i den här tråden.

Edit: Det tog mig ett liv att förstå, men just nu skulle jag inte velat vara en av dem, en av dem som inte förstår. Och absolut inte en förvuxen bebis som saknar innehåll, inte heller en av de "vanligt oförstående". Nej, det är något djupare som bara vissa har. Den känslan och förundran som sakerna ger, den har inte alla. Nu är jag ett svin så en del av mig vill kalla dem för saker, säga att de äcklar mig, men tämjer den sidan nu, tämjer den sidan mer och mer.

Men vilket pris har den förmågan, vad kommer det kosta mig?

Känner mig så fruktansvärt otaggad på att åka och handla senare denna lördag. Folk och gapiga ungar ta mig fan överallt och så slutar det med att jag vet att jag kommer vara mentalt färdig i flera dagar efteråt, denna stress kommer bli min död en vacker, eller kanske regnig, dag.

Usch.