Konservatism och familj - En samlad diskussion

I denna tråd är avsikten att allehanda frågor om fr a värdekonservatismens syn på familj, familjebildning, sexualitet och därtill hörande frågor skall kunna diskuteras i vidare former. Exempel på sådant som kan vara lämpligt att ta upp för behandling:

1) Kärnfamiljen som byggsten i ett fungerande samhälle. Detta är i regel närmast ett värdekonservativt axiom, men man behöver förstås inte hålla med om det. Vari ligger förtjänsten med att kärnfamiljen är norm i ett samhälle och vilken kritik kan riktas mot detta? Bör det allmänna på olika uppmuntra kärnfamiljen, och i så fall hur?

2) Alternativa familjebildningar? Är dessa alltid sämre än kärnfamiljen, eller finns det andra goda eller någorlunda likvärdiga former?

3) Hur ser värdekonservativa på sex och sexualitet? Enbart inom fasta relationer, eller litet hipp som happ? Vem skall bära konsekvenserna av sexuella aktiviteter? Konservativas syn på samtyckeslag, lösaktighet eller sexköp inom och utom landet?

4) Det går inte att komma ifrån frågarna om preventivmedel och abort, och att konservativa haft blandade uppfattningar om det förra, men i regel varit negativa till det senare. Att utvecklingen på det medicintekniska området varit omvälvande under 1900-talet, och möjliggjort tämligen effektiva preventivmedel är odiskutabelt, men hur skall man etiskt se på detta utifrån ett värdekonservativt perspektiv?

Det finns många frågor att behandla, och alldenstund konservatismen tycks bli mer aktuell i samhället, krävs det en levande debatt i dessa frågor.

Jag antar att du främst tänker på socialkonservatismens tankar om den patriarkala familjen. Jag kan inte se att varken stockkonservatismen eller den ekonomiska konservatismen har mycket att säga I frågan.


Det där är ett typiskt svenskt tramsande. Konservativa bryr sig givetvis inte om kärnfamiljen, och historiskt värnade man snarast storfamiljen, och såg kärnfamiljen som en avvikelse orsakad av moderna samhällspåfrestningar.

Talet om kärnfamilj är ju en gammal rest från KDS panik över att vara öppet socialkonservativa. Egentligen menade man givetvis den traditionella familjen, som man kallar det.




Problemet med alternativa livsstilar är att dom visar att det är möjligt att bli lycklig utanför den traditionella familjen, och då förlorar konservatismen ett av sina bästa argument; detta är den enda vägen.


Det har inte historiskt varit en stor eller viktig fråga, utan har blivit starkt förknippad med socialkonservatismen i nutid genom att det har blivit en prestigefråga i USA dom senaste årtionden.

Men visst, konservativa har normalt varit motståndare. Detta då dessa saker anses underlätta promiskuitet. Notera dock att historikt har man varit helt ok med abort vid våldtäkt. Att tillåta abort vid våldtäkt kan ju ses som konstigt om man tittar på moderna argument, men sett från promiskuitetvinklen så är det förståligt.

I dagens läge finns en mångfald möjligheter. Det finns flera olika möjligheter att välja mellan. De här gamla haggorna t.ex. blir lyckliga av att köpa 40 år yngre män från utlandet. Män som tekniskt sett kanske redan är gifta men som uppmuntras av sina lokala fruar eftersom affären kan leda till uppehållstillstånd:
https://www.aftonbladet.se/nyheter/article14819111.ab


Den här mannen blir lycklig av att generösa socialdemokrater köper 3 bostadsrätter på bekvämt avstånd mellan varandra till hans 3 fruar:
https://www.svd.se/efter-nacka-falle...ska-kartlaggas


Vem kan säga att den ena sortens lycka är bättre än den andra. Det vore fördomsfullt.

Alla mänskliga samhällen ha vissa saker den måste uppfylla för att vara fungerande och ha en chans överleva. En av dessa saker är att se till att nästa generation föds, överlever och helst också på en tillräckligt bra sätt så de bli dugliga medborgare i sitt samhälle.

Människan ha dock 1 stort problem och det är den långa krävande barndomen. Det gör att det är omöjligt för endast 1 vuxen människa att ta 100% ansvar för allt med ett barn. Det fungerar inte helt enkelt. Det behövs flera som hjälper till att ta hand om, bistå med resurser av olika slag för att nå målet.

Jag skulle hävda att även en kärnfamilj är för liten, kanske tom även en storfamilj numera i vår komplexa moderna värld.

Och exakt därför vi har dagis, skola, fritis och en rad sociala försäkringar som ska försäkra att man klarar av uppgiften.

Då ditt ideal av kärnfamilj endast har för länge sen dunstat och kommer aldrig komma tillbaka.

Kärnfamiljen behöver, enligt min uppfattning, inte vara särdeles patriarkal, men den bör ha man, kvinna och deras barn som molekylärt innehåll.


Storfamiljen torde ändå ha en kärna, där det var en man och en kvinna och deras barn som ingick, och sedan kunde det runt dessa finnas fler eller färre av mor- och farföräldrar, ogifta mostrar, fastrar, mor- och farbröder osv, men men kärna, som sagt.


Den värdekonservative skulle nog invända och säga att livet går ut på ansvar före lycka.


I bland annat Sverige var konservativa, fr a kvinnor, pådrivande för införande av p-piller mot slutet av 1960-talet. Motivet var att om kvinnor kunde ha sex utan att riskera graviditet så skulle sexlivet förbättras inom äktenskapen och antalet skilsmässor minska. Kvinnor har traditionellt skyllt sexvägran på huvudvärk och graviditetsrädsla. När både aspirinet och p-pillret kom, så fanns det inget kvar att skylla på och skilsmässorna ökade dramatiskt istället.

Svårt att veta hur man skall ställa sig här som konservativ.

Ditt resonemang påminner en del om Platons resonemang, att barnen skulle vara allas ansvar och inte enbart belasta föräldrarna osv. När sådana idéer prövats i verkligheten, leder det ofelbart till att människor inte vill ha det på det sättet. Särskilt om man frågar barnen, så blir det uppenbart att de allra flesta barn vill vara hos sin mamma och sin pappa och att de har en alldeles särskild relation till dessa. Detta tycks inte vara inlärt utan medfött, och det krävs påfallande mycket vanvård för att ett barn helt skall överge tanken på båda sina föräldrar. Inte minst barn i splittrade familjer har ofta just en återförening av familjen som sin högsta önskan.

Bortadopterade barn, brukar också nära en drivkraft att söka sina rötter för att hitta sin biologiska föräldrar, och ofta - mer eller mindre uttalat - få återförenar med dessa, om än i vuxen ålder.

Om man inte manipulerar i systemet, så föds det något fler gossebarn än flickebarn årligen i ett land, men det finns ungefär lika många i respektive årskull när de kommer i traditionell parbildande ålder, dvs runt 18 år för flickor och runt 20 år för pojkar. Denna jämna demografiska förutsättning, och just att barnen behöver sina föräldrar i så många år, tyder starkt på att kärnfamiljen är en rätt naturlig ordning för oss människor. Det är också frapperande, att den fortfarande lever, trots alla angrepp på den sedan 60-talet, vilket också tyder på att det är en väldigt stark social institution. Hade kärnfamiljen på olika sätt uppmuntrats mer, hade vi säkerligen haft både högre äktenskapsfrekvens och lägre skilsmässotal.

Som antytts ovan, så skulle den värdekonservative framhärda i att livet går ut på att ta allehanda ansvara - inte att bli lycklig. Lycka är en så flyktig känsla att den inte kan ligga till grund för långsiktiga och avgörande relationer. Det är mer en bonus, om man sköter ansvarsfrågan på ett framgångsrikt sätt.

I fallen ovan, borde såväl enskildas personliga moral, som den samhällsmoral som bör omfattas av offentliga tjänstemän, motverka dylikt beteende. Men det fungerar så klart enbart om det finns en vitt spridd ansvarskultur i samhället. Denna har vi dessvärre kunnat se eroderas under de senare decennierna, vilket visar sig på allehanda sätt i det offentliga Sverige idag.

Suck....Jag upprepar....Jägar & smalare levde/ lever i grupper..där alla ansvarade/ ansvarar för alla barn gemensamt. DET är den samhällsstruktur som människan levt i absolut längst tid och som vi förmodligen är "skapta" för/ efter. Det är alltså REJÄLT utprövat i ca 180 000 år.
Detta sätt hindrar på intet vis föräldrar att ha speciella känslomässiga band till just sina barn.
Utan det handlar enkom om tid- och resurs fördelning.

Nu vill Du tillbaka till naturen igen - reaktionär!

För det första är jag inte övertygad om att alla jägar-/samlarfolk har haft just en sådan familjebildning, men i vilket fall måste denna förstås i ljuset av att det handlade om påfallande små grupper av människor. En grupp som levde på samma gemensamma yta rörde sig kanske om 20-30 personer, annars kunde gruppen inte försörjas inom ett rimligt geografiskt område, det betyder kanske 4-5 familjer i gruppen. Sedan ingick förmodligen dessa gruppen i en betydligt större stam, som man hade viss kontakt med över året och som man av genetiska skäl behövde utbyte med för att undvika inavel. Denna stam var förmodligen mindre än 1000 personer inom ett tämligen stort geografiskt område.

Det är när befolkningen ökar och jordbruket införs, som förutsättningarna för familjen förändras. Jordbruk leder till mer komplicerade samhällen och mer organiserade samhällen, vari kärnfamiljen blir allt viktigare som grundläggande organisationsenhet.

I dagens samhälle är det rent av skadligt att frångå kärnfamiljsidéns överordnade princip, inte minst av ekonomiska skäl.

Du har massor med folk som lever utanför den klassiska heterosexuella kärnfamiljen....och vet du vad...nej inte speciellt skadligt alls. (annat än i din skalle).

det är självklart att där finns andra sätt att ordna försörning av samhällets småttisar än att enbart föräldrar ska stå för detta. (du lever mitt i ett sådant samhälle just nu).

Du har en skum syn på vad som är viktigt i världen..
Bättra på lyckan i samhället borde vara en livsuppgift för alla.

I stället ansluter du dig till det religiösa idealet med att klä sig i säck o aska och inte njuta utan att få dåligt samvete.
Jag förstår nog inte dina tankegångar.

Jag påstår heller inte att hedonismen ska styra våra liv.
Men strävan efter lycka är en mänsklig rättighet.

Tekniken ska vi använda till att nå vår fulla potential för ett gott liv. Bort med hemuler och filifjonkor .
Låt muminfamiljen, snusmumriken och lilla My leda vårt liv in i en varm och go framtid.

Så klart att det är så, och att det går att göra så, men av det följer inte att det är bra att göra så. Min uppfattning är att det är obra av litet olika skäl, jag tar några viktiga:

- Barn vill och behöver nära anknyta till sina föräldrar, främst modern. Inget kan ersätta detta fullt ut. Barn blir i allmänhet mer harmoniska att ha sina föräldrar nära sig, ty det skapar och upprätthåller trygghet.

- Föräldrarna bär det viktigaste och mesta ansvaret för barnens försörjning, uppfostran och utbildning. Detta ansvar skall föräldrarna inte lasta över på andra föräldrar, som i allmänhet har nog med ansvaret för sina egna barn.

- Vi lever i ett överflödssamhälle och kan kosta på oss en massa lyx, t ex att slarva med våra nära relationer, våra ansvar och barnens uppfostran. Det är förstås ett utslag av dålig moral, men framför allt är det ohållbart om samhället utsätts för betydande påfrestningar. Då ökar samhällets robusthet av fungerande kärnfamiljer - och en myckenhet av splittrade familjer och ensamstående föräldrar leder till instabilitet, t ex när samhällsekonomin inte längre kan bära alla olika understödssystem som finns.