Citat:
Ursprungligen postat av Babord
Ditt inlägg strax ovan (nr 2149 ovan av molly62 och besvarat av mig i nr 2150) är så korkat att man inte borde svara på det.
------
Och så skriver du också detta:
"Och var finns de papper där man antecknade upp hur många fångar som gasats i tex. Auschwitz? För varje fånge som dött fick en dödsattest utskriven, och urnan med fångens aska skickades hem till de anhöriga.
Man gjorde ju upp dokument, protokoll över allt som skedde i lägret.
Hur många urnor med aska och hur många tågvagnar skulle det ha krävt att transportera bort allt detta ifrån lägret och hur fortsatte transporten vidare med urnorna ifrån tågstationerna till den gasades församling. Det måste ju finnas några dokument över det också, eller hur?".
Jag skrev om detta: "Visst har tyskarna namn om sig att vara byråkrater och visst kan sådana vara korkade, men jag tror verkligen inte att de var så korkade att de skickade hem dödsattest och t.o.m. den dödes aska till de anhöriga (om man ens visste vilka det var, det fanns kanske inga) och med dödsorsaken angiven! Och det gjordes naturligtvis inte heller. Och om det verkligen stadgades så, så var knappast tillämpligt för tredje rikets massmord! Och Hitler var ju en diktator som kunde sätta alla lagar ur spel.
Men - fältet är givetvis fritt för dig att fortsätta göra bort dig med sådana löjliga och totalt osannolika påståenden!" -------
Jag skall här förtydliga litet av ovanstående:
När det gällde det av Hitler vid krigsutbrottet godkända "barmhärtighetsdödandet", där vederbörande alltså avlivades med gas eller genom en injektion, så skulle den närmast anhörige underrättas. Detta skedde med ett beklagande av att vederbörande oftast hastigt avlidit och där dödsattesten oftast hade en påhittad dödsorsak. Men eftersom de flesta av dem som omfattades av dödshjälpsprogrammet var svårt efterblivna eller psykiskt sjuka, vilket man knappast hastigt dör av, så väckte den påhittade dödsorsak som oftast angavs tvivel och misstänksamhet bland de anhöriga. Det fanns också katolska präster med högt anseende som vågade protestera. Detta ledde till att de flera tiotusentals "barmhärtighetsmorden" för en tid i varje fall upphörde.
Sedan förekom det beträffande de tiotusentals som av domstol dömts till dödsstraff för t.ex. något av de vanliga "brotten mot staten", som kunde vara att man lyssnat på fiendens radio eller att man uttalat sig tvivlande om segern eller att man "planerat sabotage" (i vilket ingick otillåten politisk verksamhet) o.s.v., att den närmast anhörige meddelades avrättningen och i avskräckande syfte även skälen till den. Han fick även en räkning på avrättningskostnaderna att skyndsamt betalas...
Beträffande koncentrationslägren fanns det sällan anledning att underrätta anhöriga om någon dött, eller var han ens fanns. Det utfärdades även en förordning, som ofta ansågs tillämplig, se
http://en.wikipedia.org/wiki/Nacht_und_Nebel . Alltså att försvinna i "Natt och Dimma".
Vid ankomsten till Auschwitz och till förintelselägren (Belzec, Sobibor och Treblinka) registrerades bara de, som ständigt påpekats, som ansågs kunna arbeta, alltså kanske 25 % av de ankomna. Resterande fördes direkt till den oftast närbelägna gaskammaren, utan att nazisterna besvärade sig om att inhämta några personuppgifter. Om det fanns några släktingar kvar, så var det ju ändå bara judar! Och de kunde ju infångas vid nästa aktion.......