Frågor om Jehovas Vittnen

Det där med att klappa pandor har faktiskt aldrig tilltalat mig, inte ens när jag var barn.

Nej, du missförstår/överdriver. Jag har inte sagt att alla uteslutna ljuger, absolut inte. Visa mig ett citat där jag säger att "alla uteslutna ljuger". Du ser, du hittar inget sådant, det här är ett typiskt missförstånd/"missförstånd".

Det är skillnad mellan att vara utesluten och vara avfälling. En som är utesluten kan ha haft en tillfällig svag stund och syndat, men som vill vara ett Jehovas vittne, som vill tillbaka, och som inte skulle drömma om att smutskasta organisationen och församlingen.

En avfälling däremot vill inte längre vara ett Jehovas vittne, och ofta drivs av hat och bitterhet, men det finns grader där också, inte alla avfällingar ljuger alltid. Men dom avfällingar som skriver på forum som dessa, ljuger/förvränger/överdriver/kör med härskarteknik m.m. var och varannan mening. Det är deras mening med livet att sitta på forum och spy ut sin galla på Jehovas vittnen, dom t.o.m. njuter av det när dom kan ge en känga, det märker man i deras inlägg.

Det fanns förut lappar som man förde vidare till nästa person, där man t.ex. antecknade att personen inte är intresserad, men det stoppades av datalagen har jag för mig. Så nu kan det hända att Jv kommer till inte intresserade mer ofta. Så tacka staten för det.



Ingen aning och ointressant. Det är bara intressant om du vill ha besök, jag kan ordna det om du vill.



Det är upp till varje individ.



Det fanns ett tionde i det tidigare förbudet, då Guds folk hade ett land och en nation att sköta. Men kristna är under det nya förbundet, så Paulus sade inget om något tionde.



Nej, att gå till bössan sker sporadiskt, när man vill. Man kan vänta i flera månader och sedan ge bidrag, eller år, ingen håller koll på vilka och hur mycket man ger.



Det finns två bössor, en för den lokala församlingens utgifter med el, värme och eventuell hyra/ränta, den andra bössan är för världsvid predikoverksamhet. Ja, båda redovisas, men bara hur mycket pengar som kommit in. Ibland kan det ha kommit för lite i den lokala bössan för att kunna betala räkningarna, och då annonseras det i mötena, att det är en brist, och man uppmanar församlingsmedlemmarna att bidra med mer, men återigen vet man inte vilka som bidrar och med hur mycket.



Nej, jag tror det är enkelt att få tillgång till bokföringen. I alla fall måste man bokföra för myndigheterna.



Nej, det finns inga anställda. Dom som jobbar, jobbar ideellt, med som högst mat och husrum och en fickpeng.

En 12 åring kan utan problem bli döpt om hon har tillräckliga kunskaper, föräldrarna är stolta och vännerna berömmer barnet.
Sen kommer puberteten och barnet gör uppror och vill inte alls gå på möten flera gånger i veckan, inte heller vill hon hålla på och förkunna.

Nu kommer problemet, hon blir nästan utstött ur familjen. Visst lagar måste följas i Sverige och inga fördömande får hamna på församlingen, så barnet får mat och husrum. Sen när barnet blir 18 år eller gått ur gymnasiet då åker barnet ut.

Det görs av "kärlek".
Tur att de flesta kristna inte älskar sina barn lika mycket som Jehovas vittnen

Jo, jag förstår. Jag har genomgått en liknande resa, att förlora familj och vänner som tar avstånd bara för att man har blivit ett Jehovas vittne.



Nej, det beror på vilken familj man växer upp med. Vissa familjer är mer strikta, andra är mer avslappnade.



Precist, det var det jag sade.



Det är din upplevelse, jag känner många som vuxit upp bland Jehovas vittnen, inte är döpta, och känner ingen press alls, och har ett avslappnat förhållande till föräldrar och vänner som är Jehovas vittnen.

Bara två år senare??? Får jag fråga vad du uteslöts för?



"sällan"? kanske det, det finns ingen statistik så vi vet inte hur sällan det är, men som sagt, jag känner många som har ett socialt liv utanför församlingen.

Det är självklart tråkigt att man måste välja mellan Gud och sina närmaste, men det är vad Jesus förutsade skulle hända:

"Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min fader i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen. Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender. Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig." (Matt 10:32-37 Bibel2000)

Det är självklart tråkigt att man förlorar sina vänner och föräldrar, men att ha Gud som sin närmaste vän är viktigare, i alla fall om man vill fortsätta att leva och inte ändå förlora sina närmaste när dom dör.

Människor förlorar sina närmaste hur man än gör, genom döden, men Gud lovar att man kan träffa sina närmaste och ha bra sociala förhållanden i den nya ordningen.

Jepp. Jag har själv haft en programpunkt på en sammankomst som handlade om farorna med högre utbildning. I dispositionen som var ovanligt detaljerad svartmålades universitetsmiljön och - studenterna med påståenden om ett allmänt omoraliskt leverne med mycket sex och droger. Dessutom varnades för att det i de miljöerna uppmuntras till kritiskt tänkande, vilket anses mycket farligt.

Nja, en del sex, men inga droger blev det för mig. Men......,vore jag ung och vet det jag nu vet ...så skulle det bli mycket sex and drugs and rock'n roll

Om vi lämnar det rent teologiska så är min erfarenhet att det finns väldigt trevliga individer som är Jehovas vittnen. Jag har haft JV både som klass- och arbetskamrater och de har varit goda sådana. Men - det har varit nära på omöjligt att umgås närmare med dem utanför skolan eller arbetet. För då har det handlat om att man skall följa med till Rikets sal eller andra JV-aktiviteter. Så det har inte gått att umgås på fritiden alls. Man kan ju undra varför det är så.

Det där är ju solklart för att man inte ska färgas av "världen". Jag kan känna att den sociala begränsningen har satt käppar i hjulet för mig som ung vuxen. Jag hade sjukt svårt att skapa sociala kontakter och att umgås med folk. I förlängningen så kanske det är därför jag är enstöring nuförtiden. Enligt mig så är vi avhoppare antingen gränsfall till eremiter, eller översociala. Jag känner inte en enda normal jäv-avhoppare. Det var traumatiskt på så många sätt att växa upp mitt i samhället, men ändå helt avskuren från allt.

En högst rimlig förklaring från en person med erfarenhet från JV. Fattar jag det rätt så har ett JV väldigt lite egen fritid.

Vad gäller mina klasskamrater som var JV, bägge tjejer, så var de inte särskilt utmärkande som duktiga i skolan. De hade ganska låga betyg. Jag tror det beror på att de kan ha fostrats till att först och främst bli goda hemmafruar och att JV-litteraturen gick före hemläxorna och pluggandet vid skrivborden.

Några år efter att skolan slutat så kom en av dem till min dåvarande arbetsplats och visade stolt upp sin vigselring och sade att nu är man minsann gift och skall ha barn. Detta samtidigt som andra tjejer till klasskamrater var långt från sådana tankar.

Grejen är dock att denna JV-tjej en sådär femton år senare lämnade JV och troligen även sin man. Skvallret gick då att hon var ute i världen och strulade runt hejvilt, uppklädd och uppspacklad. En gång fick hon på fyllan nästan klorna i en annan gemensam klasskamrat till kille. Men han var så chockad över detta att han backade "jag kunde inte tro detta om NN". Hon som var så tillbakadragen, tyst och blyg i skolan.

Min undran är mest vad ledningen har med detta att göra. Det borde vara Gud som avgör om man gör ett bra jobb eller inte.

En högst rimlig förklaring från en person med erfarenhet från JV. Fattar jag det rätt så har ett JV väldigt lite egen fritid.

Vad gäller mina klasskamrater som var JV, bägge tjejer, så var de inte särskilt utmärkande som duktiga i skolan. De hade ganska låga betyg. Jag tror det beror på att de kan ha fostrats till att först och främst bli goda hemmafruar och att JV-litteraturen gick före hemläxorna och pluggandet vid skrivborden.

Några år efter att skolan slutat så kom en av dem till min dåvarande arbetsplats och visade stolt upp sin vigselring och sade att nu är man minsann gift och skall ha barn. Detta samtidigt som andra tjejer till klasskamrater var långt från sådana tankar.

Grejen är dock att denna JV-tjej en sådär femton år senare lämnade JV och troligen även sin man. Skvallret gick då att hon var ute i världen och strulade runt hejvilt, uppklädd och uppspacklad. En gång fick hon på fyllan nästan klorna i en annan gemensam klasskamrat till kille. Men han var så chockad över detta att han backade "jag kunde inte tro detta om NN". Hon som var så tillbakadragen, tyst och blyg i skolan.