Frågor om Jehovas Vittnen

Skaffa nya vänner som bryr sig om dig, ingen mår bra av att se tillbaka, du kommer ju inte framåt då, eller hur.

Visst har du vänt någon ryggen, du tog ju aktivt avstånd vad jag förstår, man kan inte äta kakan och ha kakan kvar.

Alla vet ändå.

Om man tar avstånd från sina vänner, varför gör man det om de är vänner?

Det är ju ett aktivt val man gör.

Rent skitsnack! Antingen förstår du inte eller
så vill du inte.
Jag har för länge sedan i okunskap sagt som du, men det är ren lögn.

Den som lämnar församlingen tar INTE avstånd från människorna där. Det är de som aktivt tar avstånd från den personen enbart på grund av att h*n inte vill vara med i församlingen längre. Den som lämnat betraktas och behandlas som värsta sortens människor bara för att de lämnat församlingen.
Ordet avståndstagande är en stämpel församlingen sätter.

Det fanns massor av människor kvar i församlingen som jag älskade. Personer jag delat mycket med och offrat mycket för. Men eftersom jag kände att jag inte kan stå för det församlingen lär ut var jag tvungen för min egen skull att begära mitt utträde. Det hade ingenting att göra med vad jag tyckte om människorna i församlingen, men de valde att ta avstånd från mig. Så är det i de allra flesta fall. Den som lämnar blir utfryst av dem som påstått sig älska, som påstått sig vara beredda att offra sitt liv för vederbörande ända till den minut då det pålystes att h*n inte är ett vittne längre.
Så mycket för den kärleken...

Jo, ofta är det så. Det tisslas och tasslas massor bland församlingens skvallertanter om vad som kan vara orsaken fast ingen har med det att göra. I nästa steg "vet" alla att det minsann "inte stått rätt till under flera år" och påminner sig alla möjliga konstiga saker som naturligtvis har fått sin förklaring nu.

Ibland har det gått flera år beroende på att priset för att lämna är så oerhört högt.
Statistiken över overksamma och oregelbundna visar ganska väl vilka som egentligen inte vill vara med men som inte orkar lämna. Den som har vuxit upp i församlingen har ingenting på utsidan och är dessutom socialt handikappad. Man vet inte hur det sociala spelet fungerar i den vanliga världen.
Då är det inte så lätt att bara hoppa av.

Hur tar man avstånd från vänner, endast genom att gå ur en församling ?

Hur mycket vän är man om man tar avstånd från sina vänner?

Förstår att du inte ser allvaret i tiden.

Ser du ingen skillnad på vänskap och livsåskådning? Är du verkligen så hjärntvättad?
Resonerar du lika om alla föreningar, eller bara din? Om du och jag är med i samma bokklubb, och jag går ur, har jag då vänt dig ryggen?

Varjverumxx: Du vet uppenbarligen inte mycket om vänskap. Dessutom fortsätter du raljera om avståndstagande, fast du fick svar som du alltså inte ens brytt dig om att läsa eller bara ignorerar totalt eftersom det inte stämmer med vad du fått lära dig på mötena.
När jag var ett vittne skämdes jag över andra vittnen som höll på som du, översittande och hårt dömande helt utan kontakt med verkligheten. Empatin lyser med sin frånvaro.

De enda som tar avstånd är de som är kvar i församlingen - de som vänder sina gamla vänner ryggen för att de begärt utträde ur eller blivit utslängda ur församlingen. Är det så svårt att se?

Vakttornet har själva skrivit artiklar om att en människa inte ska behöva välja mellan religion och sin familj. Eftersom det är inhumant. Då borde det ju givetvis gälla dom själva.

Om man upptäcker att den organisation man är medlem i plötsligt inte överensstämmer med ens egna ideologi och går emot ens goda samvete så måste man ju ha rätten att dra sig ur utan att bli tvingad till att klippa banden med sin familj och vänner. Man måste ju kunna skilja på sak och person. En människa är ju inte organisationen, endast en del av den. Att helt klippa banden med sitt barn för att barnet inte står bakom förälderns doktriner längre utan att hyckla är att helt sakna naturlig tillgivelse och gör föräldern till en barbar. Och är synonymt med utpressning. "Du får tillbaks dina föräldrar OM du kommer tillbaka."

Jag uppmanar er uteslutna exvittnen att inte spela med i orgens spelregler. Vik inte undan och göm er om/när ni stöter på vittnen som aktivt utesluter er genom att låtsas som att ni inte existerar. Utan gå fram till dom i affären, på bussen, på jobbet och hälsa glatt och högljutt. Fråga hur dom mår, visa att ni lever lyckliga liv och inte alls är deprimerade, sjuka, alkoholiserade, nerknarkade, hivsmittade och allt det där andra som dom tror att ni måste vara nu när ni är världsliga hedningar.

Om dom vänder er ryggen utan att svara så visar dom omgivningen vilka patetiska och obehagliga sektmedlemmar dom verkligen är. Men troligtvis kommer dom inte våga göra så utan kommer börja stamma med svetten rinnandes eller tom glatt delta i en pratstund. Bryt förtrollningen dom är under då dom tror att Jehova blir arg på dom om dom tilltalar/uppmärksammar er. De enda som blir arga är män, ofullkomliga, oinspirerade män som endast har en självutnämnd makt men saknar Helig Ande.

Sluta vara offer och börja ta plats. Sluta låta er benämnas som avfällingar. Dom har ingen rätt att kalla er nånting förutom för människor och vid ert namn.

Ge framförallt inte upp. Tornet knakar i fogarna, den ena grodan efter den andra väller ut ur ledarnas käftar och de avslöjar sig själva mer och mer för var dag som går. Tusentals vittnen vaknar upp, snart kanske det är dags för din familj.

"No one should be forced to worship in a way that he finds unacceptable or be made to choose between his beliefs and his family.” Awake! 2009 Jul p.29

Bra skrivet!
När en partner ställer krav på någon att sluta studera med vittnena, pratar alla i församlingen om hur hemskt det är och vilken otrevlig person h*n är som vill diktera vad någon ska tro. Själva har vittnena inga som helst problem att göra samma sak, de kräver glatt att man ska vara kvar i församlingen, annars tar de avstånd från en och beter sig som svin.

Det tog mig två år att inse det du skriver: Att jag har samma rätt till en plats i samhället som alla andra. Att sluta gömma mig och titta ner när jag mötte vittnen. Idag hejar jag på dem - det är bara vanligt hyfs att hälsa på folk man känner.
Det har varit viktigt att visa mina barn att jag lever ett bra liv, för precis som du säger har de fått höra på mötena att de som lämnar församlingen sjunker rakt ner i dyn som försupna knarkande brottslingar med alla möjliga sexuellt överförda sjukdomar.
Tack!