2013-02-27, 22:34
#8545
Niklas Orrenius har tydligen blivit intervjuad för danska Weekend-Avisen om politisk korrekthet, Dispatch International.
Någon som har tidningen får gärna referera eller lägga upp någonstans. Den finns inte på nätet.
Under tiden kan ni roa er med Niklas Facebook och diskussionen där. Om någon inte trodde att svensk journalist var samrunkad i synen på dissidenter och hur man upprätthåller politisk korrekthet så kan man sluta tro nu.
Orrenius konstruerar skickligt en halmdocka med namnet Politisk korrekthet som han nogsamt bränner upp.
Notera också hur han med låtsat självkritik och lätt hand styr över till att göra det till en fråga om vit skuld:
Notera hur Heidi Avellan, Sydsvenskan, och Helena Gierta, Journalisten, faller in i suckandet över politisk korrekthet.
Som sagt: har någon artikeln i Weekendavisen så dela gärna med er.
https://www.facebook.com/niklas.orre...51442195087320
Backup http://pastebin.com/e2CDmj5M (man vet aldrig)
Någon som har tidningen får gärna referera eller lägga upp någonstans. Den finns inte på nätet.
Under tiden kan ni roa er med Niklas Facebook och diskussionen där. Om någon inte trodde att svensk journalist var samrunkad i synen på dissidenter och hur man upprätthåller politisk korrekthet så kan man sluta tro nu.
Citat:
"Är det inte så att svensk media är väldigt politiskt korrekt?" frågade en dansk journalist mig i en intervju idag. Jag slutade nog inte snacka förrän en timme senare. Då hade jag hög puls.
"Politiskt korrekt" är en dum, luddig term som betyder väldigt olika saker för olika människor. Idén om att svensk media skulle vara "politiskt korrekt" - den spelar så väl in i berättelsen om svenska journalister som ett kollektiv där alla tycker samma sak, där bara en åsiktsyttring eller ett perspektiv ryms.
Frågorna handlade om hur svensk media rapporterar om invandring.
Mer specifikt handlade intervjun om den rasistiska tidningen Dispatch International, som bland annat varnar för invandring av "lågintelligenta från syd". Är inte Dispatch en reaktion på "den politiskt korrekta" rapporteringen om invandring i svenska massmedier? undrade min danske kollega.
Jag svarade att Dispatch säkert kan ses som en reaktion. En reaktion från människor som ser muslimer som ett stort hot och som tycker att massmedier borde utmåla dem som ett ännu större hot. Jag sa att frågan borde inte vara om tidningen är en reaktion, utan om den är en rimlig reaktion. Jag sa att bilden av muslimer som ges i Dispatch är en grotesk nidbild, långt ifrån alla muslimer som jag möter i min vardag i Malmö.
Och så sa jag nog - lätt melodramatiskt - att om jag var muslim och läste svenska tidningar och kollade på svensk tv så skulle jag gråta varje dag över bilden av mig som reproduceras. På utrikessidorna, på inrikessidorna, i tv-serier som "Homeland".
Jag sa att jag själv hade skrivit flera granskande artiklar om extremistiska muslimer - och att jag tyckt och fortfarande tycker att de var viktiga - men att det stora problemet idag är att muslimer framställs som mycket konstigare än de faktiskt är.
Det blev tyst ett tag i luren.
"Really?" sade dansken sedan.
Det blir spännande att läsa artikeln.
(För säkerhets skull sa jag också att jag inte vill förbjuda Dispatch. Man vet aldrig.)
"Politiskt korrekt" är en dum, luddig term som betyder väldigt olika saker för olika människor. Idén om att svensk media skulle vara "politiskt korrekt" - den spelar så väl in i berättelsen om svenska journalister som ett kollektiv där alla tycker samma sak, där bara en åsiktsyttring eller ett perspektiv ryms.
Frågorna handlade om hur svensk media rapporterar om invandring.
Mer specifikt handlade intervjun om den rasistiska tidningen Dispatch International, som bland annat varnar för invandring av "lågintelligenta från syd". Är inte Dispatch en reaktion på "den politiskt korrekta" rapporteringen om invandring i svenska massmedier? undrade min danske kollega.
Jag svarade att Dispatch säkert kan ses som en reaktion. En reaktion från människor som ser muslimer som ett stort hot och som tycker att massmedier borde utmåla dem som ett ännu större hot. Jag sa att frågan borde inte vara om tidningen är en reaktion, utan om den är en rimlig reaktion. Jag sa att bilden av muslimer som ges i Dispatch är en grotesk nidbild, långt ifrån alla muslimer som jag möter i min vardag i Malmö.
Och så sa jag nog - lätt melodramatiskt - att om jag var muslim och läste svenska tidningar och kollade på svensk tv så skulle jag gråta varje dag över bilden av mig som reproduceras. På utrikessidorna, på inrikessidorna, i tv-serier som "Homeland".
Jag sa att jag själv hade skrivit flera granskande artiklar om extremistiska muslimer - och att jag tyckt och fortfarande tycker att de var viktiga - men att det stora problemet idag är att muslimer framställs som mycket konstigare än de faktiskt är.
Det blev tyst ett tag i luren.
"Really?" sade dansken sedan.
Det blir spännande att läsa artikeln.
(För säkerhets skull sa jag också att jag inte vill förbjuda Dispatch. Man vet aldrig.)
Orrenius konstruerar skickligt en halmdocka med namnet Politisk korrekthet som han nogsamt bränner upp.
Notera också hur han med låtsat självkritik och lätt hand styr över till att göra det till en fråga om vit skuld:
Citat:
Niklas Orrenius Heidi: Nej, den där PK-idén är verkligen alltför trubbig för att vara användbar. Samtidigt: det finns verkligen anledning att fundera självkritiskt över vilka val som svenska medier gör, och hur det svenska etablissemanget ser ut och fungerar. För det finns ju faktiskt ett etablissemang, och massmedierna är en del av det. Det här blir lite långt, men igår kväll läste jag som så ofta förr om Ian Burumas "Mordet i Amsterdam", som bl a handlar om Holland och andan hos eliten där. När Buruma skriver om 1600-talsmålaren Frans Hals porträtt av makthavare och borgerskap kan jag inte låta bli att associera lite till Sverige: "Frans Hals målningar från stormaktstiden fångar deras ansiktsuttryck perfekt, när de sitter sobert klädda i svart kring sina ekbord i solida, sparsmakat inredda rum, förvaltar fattighus och barnhem, delar ut allmosor till behövande och diskuterar affärer och politik. De här välmenande, välbärgade men aldrig NÅGONSIN vräkiga dignitärerna, de här förträffliga potentaterna, bär ett uttryck av rättskaffenhet, sparsamhet, hårt arbete, tolerans och - det här är det geniala hos Frans Hals - den svårgripbara självbelåtenheten av en överlägsen moral. Här hade vi den nederländska republikanismen på sin absoluta topp: en moralisk elit av Vår egen sort som diskret höll i rodret, förment för allas bästa, utan att låta någon annan lägga sig i. De här ansiktena", skriver Ian Buruma, "har jag sett många gånger, på idrottsarenornas VIP-läktare, vid debatter i parlamentet, på konserter och kungliga festligheter, samma uttryck av diskret självbelåtenhet, inte på grund av några stora förmögenheter eller personliga prestationer, utan enbart i kraft av att de här personerna rättrådigt och förnuftigt sköter angelägenheterna i ett litet land där alla viktiga personer känner varandra väl."
Notera hur Heidi Avellan, Sydsvenskan, och Helena Gierta, Journalisten, faller in i suckandet över politisk korrekthet.
Som sagt: har någon artikeln i Weekendavisen så dela gärna med er.
https://www.facebook.com/niklas.orre...51442195087320
Backup http://pastebin.com/e2CDmj5M (man vet aldrig)
