Citat:
Ursprungligen postat av
Amor
Socialdemokraterna tycks bara utöka sin mediastrategi att demonisera och misstänkliggöra SD för alla ondska som finns. Nu har man bara lagt till ryss-vänner till rasismen.
Detta tycks fungera väldigt bra, eftersom S rusar i opinionen.
Det är som att vi står och stampar i samma narrativ genom decennierna, vi får aldrig en normaliserad debatt i Sverige där vi pratar om politiska frågor.
90 % av debatten om handlar om närmast metafysiska anklagelser om högerns ondska. Pga att vi har en så svag höger i Sverige så böjer de sig för S-maskineriet och spelar med i deras spel, låter sig hunsas med.
Väldigt deprimerande att följa den svenska debatten just nu, förlorar allt hopp.
Jens Liljestrand skrev i Expressen igår om "högerns ondska" med anledning av Navid Modiris podcastprojekt/samtalsprojekt ”Hur kan vi?”, vilket avslutades i lördags med ett slutsålt liveevenemang.
Citat:
Snart framstår bojkotten som det enda mänskliga
[---]
Kanske handlar det om hela idén om samtalet som universalmedicin. Ett klassiskt citat, felaktigt tillskrivet Churchill, säger ungefär att ”den som inte är vänster som ung har inget hjärta, den som inte är höger som gammal har ingen hjärna”. Citatet rymmer en fördom från vilken båda sidor har bejakat var sin halva: den om vänstern som hjärndöd respektive högern som hjärtlös.
För högern är det meningsfullt att försöka föra en dialog med vänstern eftersom den åtminstone med lite tålamod kan gå att tala förstånd med. Vulgära ordbildningar som ”vänsterbliven” är typiskt för denna föreställning om vänsterideologi som ett intellektuellt funktionshinder, något som gör offret obegåvat, barnsligt, naivt men också harmlöst.
Men i det andra lägret finns inget sådant samtalsbehov, eftersom högern anses ond, i bästa fall egoistisk, i värsta fall hatisk. Högern, i sin renaste form, förtjänar en diskussion lika lite som inbrottstjuven eller mobbaren, den är inte ett barn som ska uppfostras utan ett monster som ska bekämpas eller undvikas. I stället för samtalspoddar vill vänstern ha journalistik, i stället för puttriga porträtt vill den ha avslöjanden och karikatyrer.
Liljestrand fortsätter: "Därför har program som ”Hur kan vi?” fått en slagsida åt höger, trots att Modiris ambitioner säkert en gång var något annat." Det är lite oklart för mig, vad som avses med "därför". Har kanske alltför få personer från vänsterkanten velat ställa upp i podden?
Liljestrand fortsätter dystert:
Citat:
Samtidigt har samhällsdiskussionen gått åt hans håll. Det räcker med att se på Jimmie Åkessons mysiga avtackning av Annie Lööf i riksdagens talarstol – inklusive en inbjudan att ta med sig familjen ner till Blekinge för att gå på fotboll (!) – för att konstatera att polariseringen i svensk politik har ersatts av ett slags bångstyrigt gnabbande syskonkärlek. Vi lever alla i ett ständigt pågående ”Hur kan vi?”-samtal, ett standardtonläge av lågaffektivt bemötande där alla ska få tala till punkt och ingen konflikt är för infekterad, ingen åsikt för extrem för Navid Modiris sammetsröst.
Kanske blir den nya extremismen då att vägra samtala. Att vägra ta i hand, vägra sätta sig i samma soffa, delta i samma panel, dricka ur samma vattenkaraff, andas samma luft. Den accelererande, rent fysiskt brutala skoningslösheten i världen där ute – klimatkatastrofen, Ukrainakriget, flyktingdöden på Medelhavet – kan komma att göra den konsensusfixerade åsiktsteatern motbjudande, ett postmodernt svek mot allt som är på riktigt. Den kan till slut få bojkotten att framstå som det enda mänskliga.
https://www.expressen.se/kultur/jens...r-mig-en-kram/
Har högern någon chans, om högern inte vill lyfta den här metadebatten?