Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Inte på något sett någon jordbävning av insikter och perspektiv kanske men jag fann detta poddavsnitt om demonstrationerna i Kanada intressant.
Intressant av den anledningen att det är den första lite längre intervjun med deltagare i manifestationen som jag har hört (det finns säkert andra skildringar som jag missat). Den handlar om (brist på) organisering, vad de vill uppnå, hur deras vardag ser ut och hur de hanterar familj och eventuell doxxning av sig själva och sina åkerier.

https://quillette.com/2022/02/15/can...eir-own-words/

Tidigare har jag frågat varför sådana som ni inte applåderar och försvarar den ökända Sandviken-rapporten. Nu förstår jag varför. Det är nämligen så att det ni pratar om är vinster och värdeökningar som gör saker som Sandviken-rapporten helt irrelevant. En halv miljard för en kommun med ca. 40,000 invånare är ingenting i sammanhanget.

Sandro Scoccos utsagor om 900 miljarder i vinster bleknar i jämförelse med detta.

Att svenskar gör Sverige till ett produktivt och därför relativt rikt land har förlöjligats här i tråden. Vi vet samtidigt att invandrare i Sverige inte har det särskilt gott ställt. Vad detta innebär är att svenskar är enorma parasiter. Att vi parasiterar på invandrargrupper som ger oss dessa oerhörda värden och vinster samtidigt som de själva inte får så mycket del av det.

Tidigare har jag skrivit att det är bara är miljöpartiets ungdomsförbund och tråden som kommer med dessa narrativ. Jag tar tillbaka det. Ingen i miljöpartiets ungdomsförbund skulle komma med detta. Per Wirtén hade rätt när han skrev i Expressen om alla vinster - att det är nedtystat. Detta dravel ser man ingen annanstans. Bara i den här tråden.

Som sagt, bara i den här tråden. Vilket enligt trådnarrativet är underligt. Det påstås ju att en massa folk håller med dom detta vilket vi inte ser några tecken på alls. Jag vidhåller att SD från 0% till 20% inte är ett tecken på att denna åsikt skulle vara vanlig.

Vad ordbajsare som du inte fattar är att detta successiva närmande till och insmältande med Makten enbart har till syfte att bevara status quo. Oppositionspolitikerna vill också nära sig vid köttgrytorna på vanliga medborgares bekostnad. Värderingar och politiska åsikter spelar ingen roll för sådana människor. De tilldelas och ikläder sig olika roller i den groteska, farsartade tragedi som går under namnet "demokrati".

Om man i stället gick hem till politikerna och slaktade deras barn framför ögonen på dem, då skulle vi nog få se förändringar illa kvickt.

Det enda språk de förstår är våld. Och fega jävla fittor är de också, så det skulle inte krävas mycket för att skrämma skiten ur dem. Jag tror det är där vi hamnar, förr eller senare: rått jävla brutalt slaktarvåld riktat mot förtryckarna i ett inbördeskrig.

I den här delen av trådens diskussion så ansluter jag mig till Edgertons argumentationslinje. Enbart folkliga protester påverkar sällan det maktägande skiktet. Det är först när det uppstår sprickor och intern oenighet i den maktägande gruppen som folkliga missnöjesyttringar faktiskt kan medföra förändringar.

Men jag är ovillig att ansluta mig till ordvalet elit (det är huvudsakligen en term som används av utländska statsvetare) eftersom det ger uttryck för att det skulle vara en "elit" i bemärkelsen kvalitativt utvald. I Sverige har vi en nomenklatura som i huvudsakligen är kopplad till Socialdemokratin som permanent politiskt och administrativt maktägande grupp.

Våldsfantasier lämnar jag därhän. Politiska frågor löses bäst genom att i varje given beslutssituation ställa frågan vilket alternativ som är bäst (eller minst dåligt) för svenskarna.

Protesterna är för lama och det är för få som deltar i dem. Man skulle kunna krossa hela systemet bara genom civil olydnad om det inte var så att de flesta människor faktiskt älskar att lyda.

Så egentligen är det folket som är problemet. Eller pöbeln, som jag föredrar att kalla dessa undergivna undermänniskor.

Det där låter mest som glownigger-demoralisering.

En stor skillnad mellan Sverige och utlandet är att de allra flesta i Sverige är beroende av statens, kommunens eller regionens gåvor. Ta bara ränteavdraget, ROT/RUT, skolköer, bostadssegregationen, möjligheten att komma igenom värdegrundsporten när man söker jobb, etc. Det är ett fint koppel att rycka i. Det är därför vi aldrig ser några protester i Sverige likt dem man kan se i exempelvis Frankrike, Tyskland, Kanada eller östra Europa när man är missnöjd med de styrandes (Edgerton skulle kalla det "Elitens") beslut.

Om nästan hela befolkningen är beroende av socialbidrag i den ena eller andra formen kan det ta emot lite att dra på sig en gul väst och börja kasta flaskor på polisen.

Jag läste i en tråd här för länge sedan på Flashen som handlade om att göra revolution i Sverige. Det blev mycket våldsromantik och upphetsning i tråden, det riktigt kokade över av förändringsvilja, tills någon kom på att man kunde få betalningsanmärkning om man deltog i en revolution, exempelvis slutade betala skatt, brände ner riksdagshuset och slogs med bylingen. Då dämpades revolutionslusten betydligt. Det finns inte mycket revolutionslusta i svensken. Eliten sitter säker.

Det här är ju besvärlig och farlig materia. Uppmaningar till våld fungerar lätt som svepskäl att skruva åt repression ett varv till, på samma sätt som en naziflagga i en fredlig protest.

Samtidigt handlar det om demokratisk spelteori. Om en styrande teknofeodal klick utan återverkningar kan sätta allt snävare gränser för opinionsbildning, så slutar det som vi ser med frysta banktillgångar, eskalerande polisvåld och ett offentligt samtal där "sanningen" blir en ren fråga om synkronisering med det för tillfället påbjudna narrativet. Repressionens aptit ökar med ätandet av fri- och rättigheter och det finns ingen botten. Det kommer att krävas kostnader för att skapa en jämvikt i nyttokalkylen.

Nu behöver det ju inte ens handla om internt våld, utan kan handla om extern impotens. Det är ju ett mönster genom historien att den imperieelit som lyckats kastrera den inre oppositionen och egalitära frihetsimpulsen, samtidigt skapar svaghet i förhållande till yttre konkurrenter. När den tjurigt republikanske romaren väl ersatts av servila imperieundersåtar, fanns fortfarande barbariska legosoldater med etnisk sammanhållning att frukta.

Ett nytt kallt krig och en multipolär geopolitik innebär inte per automatik att alienerade majoritetsbefolkningars män återfår förlorad ställning - däremot att den förlorade sammanhållningen och motivationen kommer få realpolitiska konsekvenser. Om det visar sig att mångkulturens slogans inte har täckning i praktiken, går det i princip att bortse från lärdomen men inte lärdomens följder.

En annan historisk iakttagelse är alltså att eliter och oligarker per definition är sårbara och utsatta, eftersom de är så få. Jeff Bezos är i princip inte säkrare än Caligula eller den ryske tsaren när Ryssland var som mäktigast på 1800-talet. Dåtidens praetorianer eller anarkister visar på hotbilder som fortfarande existerar i allra högsta grad.

Jag vibbar ju att debatten mellan Proudhon och Marx kommer aktualiseras och att en upprepad utgång inte är given.

Han menade att nationer styrs av eliter i plural och att det inte räcker med att kontrollera parlamentet för att kontrollera en nation.

Basal läsförståelse. Knappt mellan raderna ens.

Vad är det mer du inte har förstått innan du kastat dig huvudstupa i en evighetsdiskussion om toapapper? (???)

Nu handlar inte tråden om fejkdemin och munblöjor, men jag vill ändå påpeka att just munblöjan är ett utmärkt bevis på hur folk i gemen faktiskt älskar att lyda. Man se den som en symbol för något mycket större och mycket mer problematiskt. Den är en metafor för Maktens förmåga att kväsa och tysta medborgarna.

I vissa länder bötfäller de folk utan munblöja. De kommer undan med det eftersom de flesta böjer sig. Men om folk bara struntade i detta meningslösa larv så hade de inte kunnat göra så mycket. De kan inte bötfälla miljoner människor om dagen liksom.

Jag vill understryka att detta är en metafor, så jag inte åker på en varning.

Min poäng är att förändring mycket väl skulle kunna ske snabbt och fredligt, om det inte var så att de flesta faktiskt älskar att lyda.

Om denna så kallade elit skaffar sig större repressiva verktyg än den har potens att använda "produktivt" kommer den förstås att bli ersatt av en annan "elit", inhemsk eller utländsk, som bättre förmår växla ut en profit till egen nytta på all den förhandenvarande övervaknings- och repressionsstrukturen som den tidigare impotenta "eliten" "misslyckats" att göra produktiv.

Det är därför alla försäkringar om överhetens goda avsikter med alla övervakningsåtgärder etc är "ja, desto värre". För ni tror väl inte att ni, som är så impotent snälla, kommer att få behålla makten över något som andra kan göra betydligt mera "produktivt"? Hört om "ekologisk nisch"? Ni har gjort den riktigt cozy.

En sak man kan räkna med är att det sista nästan alltid blir värre än det första. Man åker till Mellerud, men landar i Gällivare.


Det handlar om risken att förlora något. Min poäng är att när förlusten redan skett av någon annan anledning, kan förändring ske snabbt och fredligt.

Man bör se det som att kärleken till gruppen kan göras till en machiavellisk konkurrensfördel. Om en presumtiv "prins" företräder ett kollektivs autentiska intressen så blir kostnaderna att styra mycket mindre än om avsikten är rent egoistisk eller yttre lojalitet eller rent hat. Att hata sina undersåtar är inte kostnadseffektivt eller optimal spelteori, utan en svaghet att exploatera. Naturliga solidariteter är ju inte fråga om altruism utan evolutionär fitness. Asabiya är inget konstruerat ideal utan en organisk funktion.