Citat:
Ursprungligen postat av
laxsill
Ett par kommentarer bara eftersom jag ändå är tilltalad. Jag hoppar över alla uppenbara antisemitiska och rasistiska myter och stereotyper. Vi är ändå på Flashback och jag känner av publiken. IHRA-definitionen togs inte fram ursprungligen för att bekämpa BDS. Den togs fram för statistiska syften. Däremot har den av många missbrukats som en "vanlig" definition. Det är där det främsta problemet ligger. Jag tycker inte att den är optimal som statistisk definition heller, men den funkar och utgör inte samma risk för missbruk om man låter den förbli statistisk. Läs gärna skaparens egna ord
här.
Men viktigare är kanske att besvara "judarna som folk"-stycket. Jag tycker fortfarande att Björn Söder utan tvekan har fel. På flera sätt. För det första, etnicitet är mycket mer komplext än att man är antingen det ena eller det andra. Man kan vara jude och svensk samtidigt. För det andra, det är inte Björn Söders sak att bestämma vem som är vem.
Vem som är jude inom ramen för judisk lag kan vara en spänning, men att vara etnisk jude är något annat. Jag känner många som jag ser som judar när det gäller etnicitet, men som inte uppfyller kraven för att räknas som jude enligt judisk lag. Det är inget konstigt. /Isak
Tack för feedback. Inom antropologin finns det två ingångar för att definiera ett folk eller om så vill en etnicitet. Fysiska antropologer hävdar att etnicitet är en fråga om genetik medan kultur-antropologer hävdar att etnicitet är en fråga om religion, kultur, tradition vanor osv. Det finns forskare S. Sand som i boken
"The invention of the Jewish people" (2008) hävdar att judar är en kulturell konstruktion medan andra judar hävdar att det är en fråga om genetik. Wikipedia får tjäna som en ingång till det här området;
https://en.wikipedia.org/wiki/Genetic_studies_on_Jews
Israel använder sig av genetiska tester används också ibland av Israel för att bekräfta om någon är jude. Min egen och de flesta antropologers uppfattning är att judar inte kan kan entydigt kategoriseras som judar utifrån strikt genetiska gemenskap. Tvärtom är gruppen diversifierad. Så vem är jude? L. Denick skriver så här i "
Diasporans dialektik: Om konsten att vara judisk i den svenska moderniteten"(2009);
Citat:
Att vara jude innebär att höra till en särskild etnisk kategori – ett folk med en särskild historia, särskilda kulturella traditioner, sedvänjor och språk. Judendom är en religion, men en religion som i ett avgörande socialt avseende skiljer sig från de andra s.k. abrahamitiska religioner som finns företrädda i vår del av världen: kristendom och islam är inte förbundna med en speciell folktillhörighet. Kristendomen förutsätter inte att en kristen är t.ex. svensk. En kristen kan lika gärna vara dansk, engelsman, tysk, amerikan eller t.ex. palestinier. Islam förutsätter heller inte att en muslim är t.ex. arab – några araber är kristna och de flesta muslimer är inte araber. Men den som har judendom som religionstillhörighet är alltid också jude i betydelsen att vara en i det judiska folket. Och den som hör till det judiska folket har alltid judendom som sin religion – även om hon eller han inte är ett dugg religiös.
(...)
De flesta judar i världen idag lever, i diasporan dvs. som ett folk bland andra folk. Dvs. de utgör en etnisk/religiös/kulturell minoritet i ett land där majoriteten och makthavarna i samhället inte delar deras ursprung, historia, religiösa orientering och/eller kulturella sedvänjor. Detta gäller inte minst i Sverige där den judiska gruppen i Sverige enligt lag sedan den 1 april år 2000 utgör en av Sveriges fem officiellt erkända nationella minoriteter.
(...)
En person som inte är född som jude kan dock efter rabbinsk prövning konvertera till judendomen. En konvertering till judendomen är fråga om mycket mer än »bara« att välja sig en religiös »tro«. För den enskilde är det att konvertera till judendom – rabbiner är generellt restriktiva och initialt avvisande – i princip och också rent konkret fråga om en grundläggande mental och social omställning.
För det handlar inte renodlat om »religion« – ett västerländskt begrepp som inte har någon exakt motsvarighet i hebreiskan – utan i lika hög grad om att bli en del av det judiska folket. (s. 320-322)
https://socvet.se/article/view/2494
Judar är egentligen inte en etnicitet men en supra-etnicitet. Konceptet "folk" är inom ramen för det judiska betydligt mer komplext. Varken fysiska antropologer eller kultur-antropologer fångar detta eftersom den judiska etniciteten är flexibel och töjbar precis som judendomen. Det är bland annat därför en judar anser sig kunna vara etniska svenskar och etniska judar på samma gång. Detta har sina historiska förklaringar. Judarna var under förkristen tid var tvungna att tänka bortom en-dimensionell etnisk nationalism. De var tvungna att vara judar men också egyptier, assyrier, babylonier, greker, romare, britter, turkar och mamelucker. För att ge ett exempel från Sukkah;
Citat:
"It happened that Miriam the daughter of Bilgah became an apostate and married an officer of the Greek kings. When the Greeks entered the Sanctuary, she stamped with her sandal upon the altar, crying out, ‘Lukos! ("Varg") Lukos!". How long will you consume Israel’s money and not stand by them in the time of oppression! (Sukkah: 56b)
https://www.sefaria.org/Sukkah.56b
Miriam lämnade den judiska religionen och gifte sig med en grek men var trots det judinna. Således, det vittnar om att judarna har någon form av etnisk identitet (vad än vi nu lägger i begreppet) snarare än religiös identitet. Judendomen är unik bland andra etno-religioner eftersom den tillåter konvertering. För de historiska levantinska judarna var det en praktisk fråga. De accepterande en viss heterogenitet. Om det var brist på judiska kvinnor eller judiska män kunde judarna konvertera icke-judar och gifta sig med dem. Om så behövdes kunde judarna konvertera mindre folk och införliva dem i det judiska folket. Initialt gick den religiösa och etniska tillhörigheten genom mannen men på grund av bland annat våldtäkter beslutades det att judendomen och den etniska tillhörigheten skulle gå genom kvinnan. Detta är också ett exempel på judisk praktikalitet till de här frågorna.
För att återkoppla till den historiska figuren Miriam ovan och etnicitet-begreppet inom ramen för svenskhet. Det finns en del skrivet på hur svenska judar uppfattar sig själva. I D. Staetsky och S. DellaPergola studie
"Jews in Europe at the turn of the Millennium: Population trends and estimates (2020) (
https://archive.jpr.org.uk/object-1361) framgår det att 81% av de svenska judarna anser att de är judar för de föddes som judar och 11% anser att de är judar eftersom de konverterat till judendomen. (s. 96) . Studien pekar på att 23% av de svenska judarna anser judendomen är en religion, 23% anser att det är en etnicitet, 21% anser att det är ett arv, 18% anser att det är en kultur, 8% anser att det är en fråga om härstamning och 4% anser att det är en fråga om uppfostran. (ibid. s. 8). Det bekräftar att de svenska judarna värderar det etniska framför det religiösa.
Notera att informanterna ovan inte nödvändigtvis är medlemmar i den judiska församlingen. Till detta bör nämnas att Staetsky och DellaPergola pekar på skillnader mellan "communities" och länder. För vissa judiska grupper och då framförallt Storbritannien är det i större utsträckning religionen som definierar det judiska snarare än etniciteten. Detta har historiska, religionshistoriska, politiska och sociologiska förklaringar.
Det finns också ett par studier på judiska församlingen. Vi finner att judarna uppfattar sig själva som en etnicitet snarare än en religiös grupp. I L. Denicks och K. Marosi artikel
"Judiskt liv i Sverige: Levnadsvanor och attityder bland medlemmarna i de judiska församlingarna i Göteborg och Stockholm" (2000) (
https://archive.jpr.org.uk/object-swe11) finner vi att 48% i Stockholm (48% i Göteborg) känner sig vara mer jude än svensk , 40% i Stockholm (38% i Göteborg) känner sig lika mycket som svensk som jude och 8% i Stockholm (8% i Göteborg) känner sig mer som svensk än som jude. (s. 12). Det framkommer i samma studie att 66% av judarna i Stockholm (64% i Göteborg) anser de judarna i Sverige är först en etnisk grupp snarare än religiös grupp medan 25% av judarna i Stockholm (23% i Göteborg) anser att både religionen och den etniciteten är det som definierar den svensk-judiska gruppen. Endast 4% i Stockholm (5% i Göteborg) anser att det är judendomen som definierar den judiska tillhörigheten. (ibid. s. 17)
I L. Denick artikel,
“Jewishness” in Postmodernity: The Case of Sweden" (2005)(
https://archive.jpr.org.uk/object-swe3) finner vi att 49.2% av informanterna känner sig mer judiska än svenska, 38.9% känner sig lika mycket svenska som judiska och 7.6% känner sig mer än svenska än judar. (Table 6B, s. 39). I L. Denick och K. Marosi artikel;
"Judiskt liv i Sverige – identitet, levnadsvanor och attityder bland medlemmarna i de judiska församlingarna i Sverige vid ingången till 2000-talet" (2007)(
www.myndighetensst.se) framkommer det att 65.3% anser att judarna primärt är ett folk snarare än en del av en religiös grupp, 24.5% anser att judiskhet är både en fråga om religion och etnicitet. Bara 4.5% av informanterna anser att judar bara är en religiös grupp. (Bord 4.3). Så vad säger det här oss? Det säger oss att den judiska identiteten är flytande, skiftande och föränderlig över tid men också judarna själva anser "judiskhet" är en fråga om etnicitet snarare än religion. Vem som bestämmer vem som ingår i en in-grupp brukas bestämmas av in-gruppen. Det är känslig fråga.