Citat:
Du citerade en israelisk ambassadörs debattartikel här om dagen och kommenterade detta. Det finns ett material att diskutera. Går du tillbaka 10 år ser du samma trend. Man hittar något, postar och kommenterar. Vad jag inte gillar är när man postar falska citat eller citat taget ur sitt sammanhang i ett propaganda syfte eller struntar i att bifoga länk. Källor måste kunna värderas och diskuteras. Jag kan inte se hur detta är kontroversiellt även om nu de post-modernistiska författarna du hänvisar till skulle hävda annat. Notera nu att nästan allt som postas här är medieartiklar av MSM som vi bryter ned och kritiserar. Jag stör mig inte på användares åsikter annat än att jag störa mig när de inte motiveras.
Du missar poängen. Det vi diskuterar är ordet "antisemitisms" sanningsvärde å ena sidan och systemkritiska källors definitionsmässiga opålitlighet efter systemets egna kriterier, å den andra.
"Antisemit" har samma sorts sanningsvärde som "svartskalle". Nämligen avsändarens avsikt och aversion mot mottagaren som individ och stereotyp, mycket mer än något objektivt kvantifierbart om åsikter, beteenden eller hårnyanser. Få människor blir kallade endera epitet med språklig precision och omdömesgillt, nästan alltid är det en mall/sinnebild för ett tänkt kollektiv som bemöts som halmgubbe/syndabock. Det som däremot är tydligt i båda fallen är den fientliga avsikten.
Att tala om "rasisterna på Flashback" eller "antisemitismen i tråden" är samma sorts meningar som "svenskhatarna i synagogan" eller "islamisterna i moskén". Vi diskuterade samma typ av tänkande när du utan anledning ville förknippa svensk identitetspolitik med gränslösa anspråk och att behandla andra illa. Det duger inte att klaga på svepande fördomsfulla omdömen, med svepande fördomsfulla omdömen. Åtminstone inte på den här lilla arenan.
Nästa sak är den om källkritik som myt om opartiskhet. Visst är det en nyttig disciplin och advokatyr att även inom ett riggat system leta precedensfall och källor så effektivt som möjligt. Men det förändrar inte det faktum att man är part i målet och att ingen objektiv domare finns.
Som sagt är det ju tvärtom så att det snarare är försvårande med källor. Själva den besatta jakten på källor måste ju ha animerats av antipati, eller hur? Ta detta exempel. Någon random frog på nätet har gjort en hel serie källspäckade avsnitt om judarnas interaktioner med visigoterna i Spanien, det som brukar beskrivas som ursprunget till europeisk antisemitism.
Gör själva den hyperambitiösa ansatsen och ärliga tesbeskrivning att han slipper kallas antisemit? Eller rentav är antisemit i meningen motpart? Jag vet inte - men här är ju grejen: Jag bedömer t ex Aron Flam efter samma kriterier. Vad var det som animerade hans besatta arkivstudier om inte virulent hat mot dem han kritiserar, dvs svenskar med överlevnadsinstinkt? Skriver han en dubbelt så tjock bok, så friar det honom inte från att vara tendentiös. Han söker ingen historisk sanning, utan partisk ammunition.
Antagligen är detta en mer framkomlig väg, att insistera på att ingruppssymatier och utgruppsantipatier ska mätas med en universell måttstock och identitär tendens avdramatiseras.
__________________
Senast redigerad av oyto 2021-05-14 kl. 17:35.
Senast redigerad av oyto 2021-05-14 kl. 17:35.