Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Aron Flam är dock inte dissident. Han är utanför etablissemanget på samma sätt som AFA är det. Han delar maktens ideologi, men är så ivrig att han drar den bortom den punkt som anses klädsam för stunden.

Om Wolodarski är en kylig Nyamko Sabuni är Flam en provokationsglad Kitimbwa Sabuni, som utmärker sig med identitetspolitiska krav på skuld och underkastelse. En svensk tiger är judarnas Nogger black.

Frågan om Sverige under WWII och Aron flams kritik blir för mig mycket tydligare om man delar upp det i taktik och strategi.

För Sverige var det strategiskt viktigt att inte bli skådeplats för strider. För det kunde man göra taktiska förluster som transiteringar och andra eftergifter. För dessa eftergifter kritiseras Sverige. Men aldrig för strategin.
Finlands val att deltaga i fortsättningskriget var taktiskt riktigt då att med hjälp av Tyskland återta landområdena men strategiskt fel. De kritiseras ibland för den strategin.

Aron Flams kritik är taktiskt riktig då han skjuter PK-ismen i sank men vilken strategi är det som ligger bakom?
Oyto menar att strategin bakom är ett bekymmer medan andra tycker att de taktiska vinsterna är tillräckliga. Andra menar att varje taktisk seger är en vinst.

Vilken strategi är det som Flam driver? Och varför? Är det ett problem?

Edit, Strategin att visa på de taktiska eftergifter är välkänd. Men vem är det som formulerar Flams strategi och större syfte? Eller är det en ren slump alltihop? Och vi skall vara glada för varje liten delseger även om det i det stora spelet är en pyrrhusseger? Ett bondeoffer.

Jag menar att vi måste skilja på taktik och strategi också i mediekriget.

Edit 2
Länk till MSB om kritisk granskning av information:
https://www.msb.se/sv/amnesomraden/m...r-information/

6 tips - tänk på det här när du bedömer information

de sex klassiska frågorna Vad? När? Var? Hur? Vem? och Varför? som ska besvaras så sanningsenligt som möjligt.

Många judar håller inte på med annat i Sverige rättframt eller i olika roller och maskerader med detta budskap innerst.
Lomfors på Forum för levande historia är en de mest avslöjande (av sig själv) och utmanande ( illa omtyckt av delar av sin personal).

Som många sagt här inne - vad hade Sverige för alternativ?
Förbud mot transiteringar till Norge och export av järnmalmen till Tyskland? Ockupation av Sverige. Vilket tagit något längre tid än ockupationen av Norge, men inte mycket. Och då hade det varit godnatt för judarna i Sverige och flyktingarna från senare Danmark.

Det enda Sverige hade kunnat förbjuda utan allvarligare krigsrisk var Engelbrektdivisionen från Norge över Sverige till Finland. Men den tillät Hansson & co eftersom man hellre såg ett Finland uder tyskt beskydd än i Stalins järngrepp. Något sossarna varken då eller idag erkänt eller kommer göra.

Sen finns en annan och för judarna i Sverige nedtystad insats som Sverige gjorde för judarna i Norden - (som nämnt) mottagandet och skyddandet av 6000 judar från Danmark sista krigsåren. Dessa hade med stor risk för dem sänts till koncentrationslägren annars när tyskarna i desperation att förlora kriget inte drog sig för något i denna väg. Holocaust gick för högtryck 1944 och till krigets slut.

Det finns något som heter realpolitik med mindre gynnsamma resultat för en mindre makt mot en större men som om den inte fördes annars skulle ge mer ogynnsamma resultat för den mindre.

En annan sak som kan understrykas och som aldrig heller syns i debatten är bristen på tacksamhet hos judarna och deras barn i Sverige som togs emot i Sverige under kriget eller på 70-talet och som kunde försäkras trygghet här och beredas karriärer.

Det finns många judar i Sverige som inte deltar i fördömandet och skuldbeläggandet av Sverige som någon slags bundsförvant till Tyskland och indirekt medskyldiga till Holocaust, men dessa syns inte heller i debatten åt andra hållet - att försvara Sverige och uttrycka sin tacksamhet att de fick komma till Sverige och få ganska bra framtider här.

Varhelst man ser eller hör en jude i svenska medier i samhällspolitiska eller humanfilosofiska spörsmål uttyds direkt eller inlindad kritik mot Sverige under WW2 eller över rasismens utbredning i landet i våra dagar.
Bara när det brinner i husknuten för dem bildligt och bokstavligt som i Malmö kan man höra judar uttrycka kritik och oro mot muslimerna i Sverige.

Därför menar jag att det var ett avgörande misstag för svenskarna som folk att överge den ödmjuka självbilden som uttrycks i Finlands och Estlands nationalsånger "Vårt land är fattigt, skall så bli... "En främling far oss stolt förbi". Det är en Ikaros-hybris av "Vi är ett rikt land", som lett till såväl självflagellanteriet och till att stoppa in större tuggor i käften än vi kan svälja.

När jag ser tillbaka på mina förfäder som levde under WW2, vars berättelser jag själv fick höra, blir jag förbannad över historieförfalskningen. Deras ödmjukhet inför att någorlunda kunna äta sig mätta och någorlunda hålla sig varma och slippa krig och elände har inget, absolut inget, med skuld att göra.

Erik Gustaf Geijer uttryckte det väl

Om man uppfattar Flam som agent för den judiska diasporans vilja att svenskar ska underkasta sig en kollektiv skuldbeläggning, a la afrosvenskars krav, har man inte läst vad han skriver. Lät mig citera vad Aron skriver:

"Jag är inte utefter skuldbeläggning av någon. Jag tror inte på ett kollektivt skuldbeläggande eller arvsynd."

sid 24

Vad han talar om är judarnas perspektiv. Inget annat. En rädsla för judiskt perspektiv kan liknas med en rädsla för 7-klöverns för SD:s perspektiv. Jag säger inte att han har rätt i allt.

Taktik och strategi tjänar alltid samma intention, om taktiken och strategin inte är motparters. När Flams taktik är att skambelägga svensk folkrätt till överlevnad, kan hans strategi inte vara att punktera PK-doktrinen om evig europeisk skuld. Hans taktik där i tältet i Almedalen är snarare ulvens i fårakläder än den skyddande vallhunden.

Vallhunden alternerar inte mellan "vi" och "ni", utan ställer sig mellan det yttre hotet och sin vän med en markerad annorlundahet. "Vill ni angripa svensk rätt till egenintresse får ni gå igenom mitt egenintresse som jude. Törs ni det?" Inte: "Vi får är bra på att hålla reda på papper, amirite? Fast ni får har en historisk skuld, det fattar ni va?"

Den som för fram sådana åsikter på Twitter till verserade israeliske nationalisten Yoram Hazony, blir blockerad. Det är aldrig den judiske identitärens roll att legitimera och normalisera annan identitetspolitik eller nationalism än den egna, på lika villkor med den egna, tycks det. Det är Charlie Kirk eller Richard Jomshof som ska ta en kula draperade i Israels flagga, aldrig tvärtom.




Det lilla folkets ödmjukhet och normalitet är ett starkare anspråk än stormaktsdrömmens exceptionalism.

Kitimbwa Sabunis små påhitt handlar också bara om att lyfta afrosvenskarnas perspektiv. Det är vad all identitetspolitik handlar om: att bereda plats för vissa perspektiv, representanter, röster och berättelser. De praktiska följderna av detta är dock politikens själva kärna: distinktionen mellan vän och fiende.

Jag tycker helt enkelt att en judes hedersord väger lätt när man ställer det mot de praktiska konsekvenserna av vad han gör.

Nä, hela denna rörelse handlar om att de som minoritet ska få oss svenskar att känna sig överkörda, och att man som minoritet har etablissemangets makt bakom sig för att genomföra detta projekt. Den enda enkla drivkraften är förnedring: kort sagt: våldtäkt på majoritetsbefolkningen.

Judar däremot har hängt med i snart 2000 år i Europa. Detta långt innan de europeiska rikena ens bildades. Klart denna erfarenhet sätter sina spår i judars medvetande som grupp och betydelse i historien. Säger man att judar vill sänka Europas befolkning genom massinvandring har man helt tappat konceptet. Den nya historien bland kritiker skrivs utan vetskap om Polackernas öde, ungrarnas förnedring, baskerna, irländarna, samer med mera. Samer har bevisligen en del att klaga på om svenska staten. Men samer skulle aldrig byta ut oss svenskar mot islamister. Det säger sig självt. Tycker man ska lägga ned denna antihistoriska hållning.

Anna Dahlberg har ju snarast blivit en ofrivillig parodi på sig själv och hennes irrelevans i samhällsdebatten blir mer påtaglig för varje ledare hon skriver känns det som. Här ger hon sig på regeringen om den mångkulturella arbetslöshet som var groteskt hög redan innan Corona och som post-corona kommer vara monumental och irreversibel.


En given utgångspunkt i en verklighetsförankrad ledare av relevans hade ju varit att stanna upp redan här och konstatera att "facit" visade redan 2008 att det var game over vad gäller mångkulturens påstådda lönsamhet och att all invandring som tillåtits därefter har skett med full vetskap hos politikerna om att ytterligare invandring endast kommer spä på och förvärra redan olösbara problem. Någon som tror att Anna drar skruven i botten i denna självklara grundpremiss? Skojade bara, det är ju Dahlbergskan som dissekeras här för guds skull!

Istället för att konstatera det självklara och dra vettiga slutsatser därav så avslutar Anna med en "to do list" för regeringen så att den med framgång kan ta tag i den mångkulturella arbetslösheten. Jag vet uppriktigt sagt inte om jag ska skratta eller gråta.


Detta var bara ett axplock av fiffiga förslag på åtgärder från Anna. Finns en drös ytterligare lika irrelevanta, meningslösa, verklighetsfrämmande och icke genomförbara förslag från Annas skarpa penna (misstänker att Edgerton har en och annan synpunkt på förslag nummer 1, är det ingen idé att utbilda svenskarna i överdrivna mängder kan man ju undra över rimligheten att spendera groteska pengar på utbildning av analfabetiska somalier som kommer att vara lika oanställningsbara alldeles oavsett åtgärder).

Anna kräver att regeringen tar fram kaffekopparna för att börja ösa ur det halvt översvämmade maskinrummet på Titanic och förväntar sig säkerligen beröm för sina konstruktiva och "modiga" synpunkter. Ja herregud.....


https://www.expressen.se/ledare/anna...obbsiffrorna/o

Richard Sörman på De goda samhället har ibland en osviklig förmåga att knyta ihop säcken på ett sätt som, tror jag, går hem i stugorna på ett sätt som Wolodarski säkert fasar över.

Varför stör oss vi svenskar över att icke-svenskar kräver att vi tar ned våra svenska monument för att blidka icke-svenskarna?


Nuff said!

https://detgodasamhallet.com/2020/06...-vara-statyer/

Jag håller inte med om att den ens är taktiskt riktigt, om målet är att skjuta PK:ismen i sank. Det han hävdar, har varit mer eller mindre PK i flera årtionden (nej, jag har inte befattat mig med hans litteratur, men ser vartåt han strävar (och satan vad fort det gick mellan fundraising och tryck)).

Flamsen må vara Folkpartiet-PK och dem han angriper S-PK, men dessa båda har hela tiden varit del av rådande PK. Och dessutom, motsägande de senaste tre årtiondenas "konflikt", var de väldigt överens i riksdagen under kriget.

Och som alla hyggligt bildade människor vet, är FP-PK ohistoriskt (vilket all PK av naturliga skäl tenderar till). Och Sverige hade för övrigt en samlingsregering medan kriget pågick.

Sverige gjorde imponerande bra ifrån sig under andra världskriget. Skillnaden mot Finland, Norge och Danmark är att vi inte tvingades möta en ockupation eller ett försök till en ockupation (men alla gränskränkningar möttes med vapen). Flam är en Kitimbwa Sabuni i vit skepnad. Att han ö.h.t. orkar och att hans dumma fans orkar jubla. Man blir så djupt uttröttad av att ens tänka på det.

Så "taktiskt": ja, möjligen att krossa S (om vi ska tillordna lille Aron någon relevans), om det är ett självändamål. Men varför skulle det nödvändigtvis vara det, när resten är ungefär likadana eller värre?

PS. Jag ser att jag delvis ger dig rätt här (men det är mitt första inlägg i tråden, typ ...) och tror att man får skilja på den penningberoende f.d. komikern och det han utger sig för att tala om. Men ändå, PK:ismen har alla möjliga partifärger och inget är i det avseendet vunnet bara genom att "krossa" S, som ändå på det hela taget är avtynande.

De som följer Flam och köper hans "merchandise": Vilka åsnor! Vilka suggor!

Vilka kossor! Vilka andens kastrater!

Jag tror att såväl judar som afrosvenskar gärna sprider berättelser som den egna gruppen är bekväm med. Det finns ingen fundamental skillnad i den bakomliggande motivationen, även om det kommer till uttryck på olika sätt, eftersom det rör sig om olika grupper med olika historier. Sedan spelar det roll att mellanösternfolk, inklusive judar, rent generellt är mer etnocentriska än européer, pga kusingifte och annat som har gett upphov till lägre genetisk variation. Därför är de mer aggressiva när det kommer till att definiera sig emot andra grupper, vilket hos judarna kommer till uttryck genom att peka ut rasister, antisemiter, fascistiskt arvegods och så vidare, så som Flam gör.

Det här är väl mer av en antropologisk än historisk hållning, men knappast antihistorisk för den sakens skull. Möjligen antihistorisk i betydelsen antiprogressiv: jag tror inte att det finns någon magisk, predestinerande kraft i historien själv, som gör att förhållandet mellan svenskar och judar kommer att bli bra bara genom att tiden går.