Steafn helgesson, åldrande poet, f d översättare och (tror jag) miljöpartist, har en lång och abstrus artikel på DN Kultur om hur skriftsppråk skapas och får litterär status som språk. Fölr söäkerhetes skull utgpår han från en specialnisch där yytterst få personer i landet har förkunskaper, nämligen modern senegalesisk romankonst och film kopplade till postkolonila teori. Helgessons resonemang kring en obskyr fyrtio år gammal film av den senegalesiske romanförfattaren Sembene Ousmane (så brukar hans namn skrivas, Helgesson kastar om leden) är enbart pratiga och abstrakta på Södertörnsvois, det ontressanta med texten är vad han *inte* säger.
Helgesson gör front mot idén att språk på något vis lever som avgränsade enheter med en egen tradition (jfr Lomfors: "Det finns ingen inhemsk svensk kultur"), och med en tydlig koppling till ett folk eller ett land. I Helgessons värld är olika språk inflätade i varandra och kodifieringen av ett språk i skrift voia ordböcker, grammatik, översättningar osv är alltid delvis resultatet av maktkamp och (vitt) våld, därmed blir det inneboende instabilt. Att Senegals regering och skolor var angelägna om att standardisera inhemska språk som t ex Wolof som Ousmane skrev på, är SH mycket angelägen att lyfta fram, medan han glider förbi att Wolof bara var ett av dessa inhemska språk.
Ännu tydligare är det att Helgesson struntar i ett par enkla fakta:
1. Standardisering av stavning och grammatik är helt nödvändig, oundviklig om ett språk ska göras dugligt för lagstiftning, förvaltning och en utvecklad litteratur. Inget land kan i längden ha lagar eller prisvinnande romaner skrivna på dialekt, inte som det normala i alla fall.
'
2. I praktiken uppstår livskraftiga litterära traditioner och en utveckling med styrfart, t ex romankonst, på ett språk först när det finns ett etniskt medvetande och helst
en egen stat som använder detta språk. Jämför svensk skönlitteratur på 17-1800-talen med den på slovakiska eler jiddisch så ser ni skillnaden direkt. På slovakiska fanns varken en bred publik eller ett litterärt självmedvetande, det fanns däremot i Sverige, på svenska.
https://www.dn.se/kultur-noje/stefan...fulla-an-andra (betalvägg och ändå oläsligt)