Citat:
Ursprungligen postat av
Selmer
Holmberg frågar och Panshiri, Estrada och Fraiman förklarar. SVT kan förvisso inte dölja vad som händer längre, men de kan hindra svensken från att komma till tals - hindra oss från att representera oss själva. Svensken är objekt och om de etablerade krafterna får bestämma är det också vad vi ska förbli.
Som ofta tidigare nämnt i denna tråd har även svenska debattörer internaliserat detta synsätt. Förvisso, erkänner de, är det ju synd om de svenskar som blir utsatta, men det stora sorgen är vad som kommer hända invandrarna om svenskarna ger igen. Det är subjektet, invandrarna, som är i fokus: de agerar, och eventuella reaktioner de blir föremål för sker som resultat av deras handlingar. Genom sina övergrepp begår invandrarna ett slags harmata - ett tragiskt misstag. De är Akilles som skändar Hektors lik. De svenska debattörerna finner sig tillfreds i rollen som siaren Teresias.
Ett optimistiskt synsätt är att detta är ett steg i rätt riktning. Invandrarna var en gång rena objekt som skulle räddas och frälsas, etablissemanget var subjektet som skulle hjälpa dem och svensken var antagonisten - den främlingsfientlige och högerextreme - som försökte hindra detta från att hända. Antagonisten fyller alltjämt objektets funktion: han hindrar och på sin höjd placerar han nya hinder; medan hjälten - subjektet - övervinner dessa hinder genom handling. Protagonisten befinner sig i rörelse i rätt riktning, antagonisten är blott en motkraft. Svensken har gått från att vara den eldsprutande draken till att bli den skadeskjutne och sovande draken och invandraren som tidigare var den fångade jungfrun har nu visat sig vara lättfotad och utan mödomshinna. Inte undra på att riddaren med pennan som lans då blir lite brydd och osäker på vad han ska göra. Drakar är ju drakar och kvinnor är ju kvinnor, men var finns äran i att rädda horor och dräpa de sovande?
Min personliga teori till svenskens syn på sig själv som objekt är att det i väsentlig utsträckning (inte den enda, NB) är ett resultat av den amerikanska kulturella hegemonin. Eller imperialismen, om man så vill. Vilka är subjekten i de filmer och tv-serier vi ser, musiken vi lyssnar på, de spel vi spelar och de internationella nyheter vi läser? Amerikaner eller folk som förmodligen är amerikaner, eller folk som tjänar amerikanska intressen. Efter decennier (snart ett sekel!) av denna beskådan av amerikanen som subjekt har vi internaliserat denna syn: det amerikanska subjekt har blivit vårt subjekt, och i den mån vi inte kan vara detta huvudsakliga subjekt på grund av att vi inte är amerikaner, kan vi åtminstone vara subjektets lojale medhjälpare och vapendragare. Tanken på att vi själva skulle kunna vara protagonister har försvunnit. Detta gäller alla svenskar: från riksdagsledamöterna som lyder minsta vink från Washington, till raggarna med Sydstats-flaggan på jeansvästen. Knappt ens svenska dissidenter kan se sig själva som arvtagare till sina amerikanska gelikar, eller som orättfärdigt behandlat objekt för det amerikanska subjektets förkrossande makt.
Ljuspunkten är att USA blir svagare, och USA:s svaghet kommer förhoppningsvis att leda till att vi återupptäcker att vi kan vara subjekt, att vi inte måste vara vapendragare, bortrövad jungfru eller drake, utan att även vi kan bli riddare. Måhända frilansare i ett mäktigare rike, givet vår lilla befolkning, men likväl självständiga att välja och handla.
Här har den nattliga inspirationen flödat, ser jag. Jag håller helt med dig om att debatten om brottsvågen och den nyligen exponerade etniska dimensionen fokuserat alltför ensidigt på förövarna, deras bakgrund och tänkbara bevekelsegrunder. Det är samma gamla snack som vi hört till leda i 30 års tid. Det är det och det som måste göras för att bryta utanförskapet, och där har vi svenskar åtskilligt på vårt samvete. Vi måste bjuda till, yada-yada. Nu sist hette det att vi dragit på oss en "integrationsskuld", som måste betalas av. Vi får lov att upprätta en avbetalningsplan, vad det lider. Vi ska göra mer. Rannsaka oss. Nytt lågvattenmärke? I allt detta tjat om andra folkslag förtonar berättelsen om svensken som individ, människa och brottsoffer.
Jag undrar dock hur du tänker att det är den svenska kärleken till "all things American" som fått oss att utan knussel acceptera rollen som andrafiol. Gäller det även i relation till Den andre, som utgör ett mytiskt subjekt för vår distanserade omsorg?
