Citat:
Ursprungligen postat av
Ottokar
De rör sig i de höga teoretiska rymderna denna gång. Både Andersson och Kyeyune.
Själv vill jag framhålla det problem som den "reellt existerande liberalismen" skapat för svenskarna - dvs mediakriget mot svenskarna. Det åsiktsförtryck och den illiberala liberalism som skapats genom den faktiskt existerande liberalismen.
Jag är en enkel man och jag önskar jag hade tid att utveckla denna tankegång och skriva en textvägg med samma massiva inverkan som Edgertons. Men nu har jag inte det utan nöjer mig med att konstatera att en av den moderna liberalismens husgudar, den judiske filosofen Carl Popper, sådde fröet till den repressiva moderna liberalismen när han formulerade Poppers paradox - dvs att en god liberal faktiskt har rätt att vara intolerant mot den som han definierar som intolerant. Där ligger en av den moderna liberalismens hörnstenar.
Om en god progressiv liberal tycker sig identifiera en intolerant individ så är Poppers lösning att den gode progressive liberalen faktiskt har sin liberala rätt och liberala skyldighet att tysta och efter bästa förmåga trycka ned den illiberala åsikten.
Popper formulerade dessa tankar 1943/44 och kanske var det en naturlig tanke för en judisk liberal att formulera sig så. Men han formulerade samtidigt om liberalismens tolerans och samlevandstanke till något repressivt illiberalt. Behöver jag upprepa att Soros var en av Poppers direkta lärjungar.
Mediakriget mot svenskarna grundas alltså i Poppers paradox. En god progressiv liberal har en rätt och en skyldighet att förtrycka det liberalen uppfattar vara illiberala åsikter. Kort och gott - håll käften din misogyna svensk. Här är det vi goda progressiva liberaler som får tala.
Skölden förvandlades till ett svärd.
Det Popper exemplifierar är den klassiska liberalismen när den uppvisar sin romantiska sida, som under franska revolutionen. Liberalismens bärande idé är Framsteget, vilket är en sekularisering av idén om det gudomliga ingripandet. Alltså att det kan ske mirakel som - iallafall för en tid - kan upplösa naturlagarna. Liberalen skiljer sig från den religiöse bara i det att han inte tror på en personlig Gud: han tror att miraklet är möjligt, men att vi själva måste utföra det.
Det här tänkandet börjar dyka upp så fort kristendomens motsättningar blir för påtagliga. Renässanshumanister, som Michel de Montaigne, försökte ersätta en döende personlig gud genom att tillskriva människan oändliga möjligheter. Jakob Thomasius identifierade på 1600-talet en rad motsättningar i kristendomen som ledde fram till en ännu mer strikt filosofisk separation mellan världen och Gud. USA:s grundlagsfäder var deister, vilket också är en variant på det här: ingen personlig Gud, men bibehållen mirakel- och frälsningstro.
Ur det fick vi ett tänkande där vi står utan religiös auktoritet, men fortfarande tror på saker som med varje traditionell nomenklatur är religiösa mirakel - och att det är vår heliga skyldighet att se till att miraklen blir till.
Popper skapade inte någon ny, modern, illiberal liberalism. Han var en klassisk liberal. Det han gjorde var bara att klargöra vad som gäller, i samband med att liberalismen utökade sin hegemoni.
Lena Anderssons analys är impotent för att hon inte förstår vad den liberala idén är. Hon har bara upptäckt att en dumsnäll liberalism är utsiktslös.
Malcom Kyeyune har läst Carl Schmitt och vet att liberalismen som helhet är en bluff, men har ingenting att erbjuda i stället. Hans Carl Schmitt-från-vänster-läsning är densamma som i slutändan ledde vänstertidskriften Telos till neokonservativa ståndpunkter.