Idag slapp vi höra ogenerad asylpropaganda eller det eviga beskärmandet över egendomsfolkets utsatthet i världen i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Idag var God morgon, världens veckokrönika författad av den underfundiga Katarina Barrling och temat var liberalismens hållning till våld och rädsla.
De vanliga påfågelsprålande liberalerna som mest intresserar sig för att flasha sin granna fjäderdräkt med signalsubstanser som individuell totalfrihet och en bisarr positiv människosyn, helt i strid med vad medborgarna med fasa ser utspela sig i den omgivning som till nyligen var välfungerande. Enligt påfågelsliberaler är det förstås inte verkligheten som är problematisk (en uppfattning de delar med alla andra socialistiskt anstrukna) utan naturligtvis är det folks dumma rädsla som är fel och måste bekämpas.
Frågan är vad mer sansade liberaler tänker göra åt samtidssituationen. Barrling kastar i alla fall åt dem en stump av Ariadnetråden.
Tilläggas kan att statens kärnuppgift - vare sig staten är liberal eller inte - är att skydda sina egna medborgare och det egna territoriet mot angripare, och simsalabim har man inga problem att i liberalismens namn återgå till tanken på nattväktarstatens princip där den personliga frihetens innehåll inte är statens uppgift att fylla med hjälp av allehanda bidrag och konstruerade "uppgifter". Kan somaliska (och andra) värphöns eller deras skäggiga kortbyxade makar inte klara livhanken genom normal försörjning efter flera år under liberala svenska förhållanden har de helt enkelt vandrat fel och en modern form av konservativ nödhjälpsvälgörenhet vore att betala hemresan för de olyckliga. Något utöver det kan aldrig vara svenska statens - med medel från svenska skattebetalare - plikt eller uppgift. Kosmetisk kvotering av de systemfrämmande folkvandrarna till viktiga systemförvaltande samhällsuppgifter är både farligt för medborgaren i gemen och ett brott mot den liberala principen om att duglighet och egen ansträngning ska löna sig.
De vanliga påfågelsprålande liberalerna som mest intresserar sig för att flasha sin granna fjäderdräkt med signalsubstanser som individuell totalfrihet och en bisarr positiv människosyn, helt i strid med vad medborgarna med fasa ser utspela sig i den omgivning som till nyligen var välfungerande. Enligt påfågelsliberaler är det förstås inte verkligheten som är problematisk (en uppfattning de delar med alla andra socialistiskt anstrukna) utan naturligtvis är det folks dumma rädsla som är fel och måste bekämpas.
Frågan är vad mer sansade liberaler tänker göra åt samtidssituationen. Barrling kastar i alla fall åt dem en stump av Ariadnetråden.
”Rädslans liberalism”. Den hör vi inte talas om så ofta. Nej, det är framstegets liberalism vi möter. Den positiva människosynens liberalism. Att vara liberal är att vara positiv, optimist – på sin höjd bekymrad. Att vara rädd – det ses inte som liberalt. Snarare antiliberalt. I värsta fall kan den som är rädd anklagas för att gå främmande makts ärenden. Det är som om det är de rädda som vore det stora problemet, inte det de är rädda för.https://sverigesradio.se/sida/artike...rtikel=7325111
Optimism ses numera dessutom som det rationella, åtminstone så länge vi inte diskuterar klimatfrågan. ”Rädsla” däremot, ligger pessimismen närmare, och avfärdas enligt detta synsätt ofta som irrationell. Människor som är rädda behöver bara mer upplysning. Var inte rädda!. Vi har aldrig varit tryggare!.
[...]
Det som rädslans vedersakare glömmer, är att även känslan kan vara rationell. Om den är det beror på sammanhanget. Om till exempel skottlossningar och explosioner uppträder på vissa platser, kan det vara rationellt att utveckla en sådan rädsla att man undviker dessa platser. Även om risken fortfarande är liten såtillvida att de flesta gånger man rör sig på dessa platser blir man inte skadad, så kan följderna av en skada vara så stora att det är rationellt att frukta dessa platser.
[...]
Och det går faktiskt att vara både rädd och liberal. Även för liberalismen kan rädslan utgöra en konstruktiv kraft – som skyddsvall, och som varningsklocka.
[...]
Hennes [Judith Schklar] människosyn är inte positiv, utan hon ser människan som potentiellt livsfarlig. Därför blir det rationellt att ha rädsla som en utgångspunkt i det liberala tänkandet. Just för att liberalismen månar om individen bör den också skydda individen. Och en liberal bör verka för att samhället inrättas på ett sådant sätt att människor skyddas mot andra människor.
[...]
Det är sant att staten har en kraft som gör den värd att frukta. Men samtidigt måste staten också vara tillräckligt kraftfull för att kunna skydda människor mot människors grymhet. Om den inte kan det, är det inte bara människorna som lever farligt, utan också staten, eftersom både dess auktoritet och legitimitet undergrävs. Vi ser nu att det inte bara är människors säkerhet som hotas, utan också statens och det allmännas grundläggande funktioner. Hot och våld riktas mot väktare, poliser och polisstationer, men också mot socialtjänst, sjukvård och skola. Och nyligen rapporterade Brå att myndighetsföreträdare till och med avråder brottsoffer från att anmäla brott. Det här är inte bara fruktansvärt för de individer som drabbas. Det är dessutom systempåverkande. Det påverkar samhället på ett sätt som drabbar alla, även dem som inte rånas eller skjuts ihjäl. Statens förutsättningar att utföra sitt arbete undergrävs. Men även mjukare värden, som tilliten i samhället, hotas.
Att vara rädd för det här är inte att gå främmande makts ärenden. Det är inte heller irrationellt. Och i den mån vi med frihet även menar frihet från andra människors grymhet, kan det rentav vara liberalt.
Tilläggas kan att statens kärnuppgift - vare sig staten är liberal eller inte - är att skydda sina egna medborgare och det egna territoriet mot angripare, och simsalabim har man inga problem att i liberalismens namn återgå till tanken på nattväktarstatens princip där den personliga frihetens innehåll inte är statens uppgift att fylla med hjälp av allehanda bidrag och konstruerade "uppgifter". Kan somaliska (och andra) värphöns eller deras skäggiga kortbyxade makar inte klara livhanken genom normal försörjning efter flera år under liberala svenska förhållanden har de helt enkelt vandrat fel och en modern form av konservativ nödhjälpsvälgörenhet vore att betala hemresan för de olyckliga. Något utöver det kan aldrig vara svenska statens - med medel från svenska skattebetalare - plikt eller uppgift. Kosmetisk kvotering av de systemfrämmande folkvandrarna till viktiga systemförvaltande samhällsuppgifter är både farligt för medborgaren i gemen och ett brott mot den liberala principen om att duglighet och egen ansträngning ska löna sig.