Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jag uppfattade det tvärsom som att Paulina Neuding försvarade Arpi.
https://www.dagenssamhalle.se/kronik...standiga-28230

Att definiera sig som etnisk svensk är inte konstigare än att definiera sig som jude. Detta är Sverige svenskarnas land, är det något konstigt? Majoriteten måste vara etniska svenskar, ha svenska värderingar och leva efter svensk kultur, annars är inte Sverige längre Sverige. Är det här konstigt för Margit Silberstein? Om Margit Silberstein inte vill att Ebba ska "röra" hennes judiska högtider, då ska inte heller Margit Silberstein röra svenskarnas värderingar och högtider. Margit Silberstein har inget med svenska värderingar och svensk kultur att göra, hon definierar sig som jude, och vill inte att nån ska röra hennes högtider, så varför ska hon sitta och diktera vad som gäller andras högtider? Vem har gett henne rätten att spela Gud?

Det finns ingen svensk kultur.

Fast Aron Flam går längre. Han utgår mycket från Eric Bernard Golsons empiriska och neutrala avhandling från 2011 "The economics of neutrality: Spain, Sweden and Switzerland in the Second World War". Golson menar att neutralitet inte är en moralisk fråga, utan praktisk.

"”Studien visar att Sverige favoriserade en krigförande part framför en annan, beroende på händelser: Sverige gav Tyskland extra varor av värdefull sort och rabatter när Tyskland stod på toppen av sin makt. Allteftersom tysk makt minskade tillfredsställde den svenska regeringen i allt högre grad amerikanska och brittiska krav.”

Aron förnekar inte detta, menar vi gjorde även detta för att:


Det skulle förklara varför vi inte tog strid.

"Mindre länder, med mindre resurser bjöd motstånd. De bjöd motstånd även när de visste att de inte hade en chans. Ju fler som bjudit motstånd desto svårare hade det blivit för Tyskland och desto snabbare hade kriget varit över. Det är nämligen att försvara demokratin. Bokstavligen. Socialdemokraterna berömmer alltid sig själva för sin solidaritet, och manar alltid andra att vara solidariska, men när det verkligen gällde var de inte solidariska."
https://www.aronflam.com/blog-aron/2...n-svensk-tiger

Sett ur ett judiskt perspektiv var det alltså våra gemensamma etniskt nationella identiteter som gjorde att vi utan större protester kunde ingå avtal med Nazityskland.

Nu är inte detta en tråd om Sverige och andra världskriget. Men då många invandringskritiska röster i mediekriget om mångkulturen har judiska rötter är det viktigt att förstå orsaken till varför de å andra sidan känner sig obekväm att försvara det svenska. Att det etniska till viss del kan förklara nazismen hos tyskar och svenskar eller fascism hos spanjorer och italienare förnekar väl ingen. Det är ett banalt påstående. Men samtidigt är det ett förminskande och förlöjligande om vi skulle vara styrda av det.

Per Hanssons tal om att folkhemmet var ett nationellt projekt visar också att vår välfärd och effektiva myndigheter endast kan vara för handen om det är byggd på svenska grunder. Den text som Åkesson citerade av Moberg talar om just detta, även om Moberg sa förfäder. Dagens systemkriser, utanförskap, och kriminalitet är orsakad av att detta svenska ratas. Det vet alla här och det är därför man blir så inåt helvete frustrerad varje gång en batikhäxa från någon myndighet mer oroas av rasism än av det våld bosättarna åsamkar svenskar.

Om inte annat kan Jimmies runda kropp i Sölvesborg-tröja få fungera som projektionsyta för tankar, i likhet med de allra flesta av trådens studieobjekt, som ju försvinnande sällan säger något tillräckligt utan tillägg och tolkning.

Om vi talar om SD och idealism, är ju problemet att man faktiskt skyr det kroppsliga, materiella och söker tillflykt till det abstrakta, transcendenta idé-planet av teoretiska essenser och hypotetiska lojaliteter.

Alternativet hade varit att utgå från det inomvärldsliga, existerande och levande svenska folket i dess dubbla aspekter av en organiskt självskapande ingrupp och som svenska kroppar som definieras också genom andras blickar och bemötande i den praktiska verkligheten.

Påtagliga svenska kroppar behöver inte nå upp till idealiserade arketyper och mallar om blonda, blåögda övermänniskor, för att vara politiskt relevanta eller dela en identitet att företräda. I ett avgörande avseende befinner sig SD alltså på det abstrakta Leni Riefenstahl-planet av bilder, symboler och ideal kopplade till arisk genetik - genom att utforma en doktrin om svenskhet i polemik med henne.

Den relevanta dialogen för att nå politisk legitimitet har aldrig varit med Leni Riefenstahl, utan med svenska mammor i Staffanstorp eller Grums. Detta hänger samman med förståelsen om våldskapitalet som ett kontinuum och kollektiv angelägenhet där allt och alla ingår. Knytnävskapital i situationen är bara en aspekt, som förhoppningsvis är underordnad mer kostnadseffektiva försvarsmekanismer av sammanhållning och samordning. Samandning, rentav.

Hyckleri, dubbla måttstockar o d. Redan Christopher Lasch skrev om "the cult of the victim", och här har vi sedan i Sverige offerhierarkin inmutad, manifest och rotad sedan ett antal år. Och anklagelserna om rasism är ännu mer patetisk än den är för amerikanska förhållanden. I den mån den finns är den utifrån kommande eller inhemsk men reaktiv pga främlingarna, positiv särbehandling och kravmaskineri. Lasch:


Förutom offerhierarkin som ett medel att kuscha och skambelägga den vite mannen och medelklassen - ett verktyg för att härska - så utmanar blotta tanken om frånvaron av offer, eller den mer komplicerade bilden att offer också kan vara förövare, idén om etablissemangets gunstlingar, som ger dem legitimiteten att utöva makt genom omfördelning. Sosseriet vill inte ha självständiga individer, det är populistiskt.

Det förtjänar att påpekas att Sverige faktiskt deltog med män och materiella resurser i kampen för folkrätt och demokrati, mot barbari, läger och massgravar. Vi förklarade inte krig mot Sovjetunionen, men tog risker genom stödet till Finland.

Har Aron Flam klandrat länder som inte ingrep mot kommunismens övergrepp och mord av miljoner européer? Har han krävt historiskt ansvar av dessa förövare? Problematiserat det historiska sammanhang där Sverige valde att inte kasta soldater i döden för att hjälpa Stalins mordiska raseri och förtryck av både klassfiender och folk med frihetsaspirationer?

Arons och även Westerholms mening är att eftersom vi inte gjort upp med det förflutna kring tiden före och under andra världskriget så har dagens skruvade idéer om de rätta värdena blivit de enda tillåtna. Dagens genusvetenskap är ett slags svar på dåtiden rasbiologi. Grejen handlar inte om att vi samarbetade ekonomiskt med Nazityskland, utan att vi försökt dölja de verkliga orsakerna och konsekvenserna av det. Westerholm menar att det som resultat lett till att vi blivit tolerant mot de intoleranta. En antirasistisk manifestation för att det skett en våldtäkt är ett exempel.

Om man själv tillhör ett etnoreligiöst folk, så kanske man har sådana glasögon.

Mäktar inte med Aron Flams intensiva självupptagenhet (om Flam intervjuar ngn så måste man spola fram 25-30 minuter (!), om man inte vill lyssna på hans inledande monolog).

Bygger Flams resonemang verkligen enbart på, att det fanns motstånd i "mindre länder, med mindre resurser" som *blev invaderade* av tyskarna?


Ngn som är skolad i the culture of critique känner sig väl bara bekväm med att hylla den judiska kulturen och gissla alla andra folk och kulturer.


Sanslöst dumt av Westerholm att köpa Flams skruvade kritik (LÄS hat) av Sverige och Svensson.

Som vanligt så perverterar den judiska hjärnan sakernas tillstånd inte bara "till nåt helt annat än det verkliga", utan till "den direkta motsatsen till det verkliga". Anledningen till att genusvetenskap, feminism och liknande saker dominerar idag är inte att vi varit/är för toleranta mot människor som var mot dessa saker, utan för toleranta mot människor som varit för dessa saker. Dvs alldeles för toleranta mot de gnällande, ljugande, perverterande judarna.

Människor som Aron Flam är aldrig nöjda. De vill ha total underkastelse. Dagens samhälle är förmodligen mer intolerant mot minsta åsiktsavvikelse än det någonsin har varit. Och det är judarna som gnällt sig fram till det. Men de ska ha mer. Vi lägger fortfarande pengar på annat än judisk säkerhet, judiska skolor, judisk kultur, judisk överhöghet. Vi tillåter förvisso inte längre människor att kritisera judar, men ibland får de kritisera Israel. Det duger inte för Flam. Total underkastelse är det enda som går hem.

Det är fan inte sant hur vidriga de här jävla kräken är. Och ni som citerar dem förstående, ni är en del av vidrigheten.

Felet skulle alltså vara något slags svenskt underskott på självkritik? Det verkar sökt, minst sagt.

Vilken skada tar Aron Flams etno-vi av att inte grundligt bearbeta delaktigheter i bolsjevismens förbrytelser från samma epok?

Westerholm har nog en slags poäng där, även om det bara är en delförklaring. Ungefär på samma sätt som dagens marknadsliberala "enda-vägen"-tänkande (med en form av inbyggd historisk determinism) är en slags reflex av den kommunistiska/ leninistiska metafysik som högern tidigare bekämpade. Sverige har i efterhand blivit traumatiserat av vårt inte alldeles ärofulla eller särskilt spännande agerande under andra världskriget, och denna såriga känsla har erbjudit en grogrund för nya typer av politisk fundamentalism.


MEN han missar att alla länder (utom Tyskland då) förskönar sitt agerande under andra världskriget när de kan och att hela epoken är genomvävd av mytologisering. Bilden har hamnat skevt därför att DN, Levande Historia m fl bara köper skuldmetafysiken kring Sveriges agerande men inte jämför med hur andra länder faktiskt kunde agera. Varken Finland, Danmark, Frankrike eller Polen agerade mer ärofullt och osjälviskt av princip än Sverige gjorde - Finland var på flera sätt betydligt värre än vi, medan Polen under större delen av 30-talet var en rätt obehaglig militärdiktatur, dessutom ett djupt splittrat land - men svensk MSM klarar inte resonemang med flera parametrar, eller där man verkligen jämför flera olika länder och deras track record. Sverige jämförs i praktiken bara med en drömd idealbild där Per Albin står på Skansen och kallar tyska armén för "Satans mördare" i ett direktsänt radiotal hösten 1941, och sedan glatt kastar Sverige in i kriget trots omöjliga odds.