Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Min gamle favorit Christopher Lasch behandlas av Scott Beauchamp i två texter i en för mig ny tidning, The Agonist. Båda texterna är intressanta, även om man kan fråga sig om det är för sent för teoretiska resonemang:

http://www.theagonist.org/essays/201...he-family.html

http://www.theagonist.org/essays/201...her-lasch.html

I no longer say I’m conservative in mixed company, and my reticence isn’t from what you might expect. I’m not avoiding opprobrium. I’m not quite cultivating tranquility either. It isn’t so much to avoid conflict as to avoid misunderstanding. The last time I mentioned that I’m conservative, casually and in the natural course of a conversation with the friend of a friend, the person asked whether that meant I believed in free market solutions to political problems. I might as well have been announcing a fealty to Gongorism or admiration for Sor Juana Inés de la Cruz. I don’t say I’m conservative because I don’t think people will understand quite what I mean.

[...]

Lasch was one of those intellectuals from the provinces who take the moral utterances of the ruling class more seriously than they do themselves, and even have the audacity to judge them against it and find them wanting.

[...]

Early on he considered himself a man of the left, but true to the idiosyncrasies which would define his career, he was from the very beginning critical of the lineage the left chose for itself. In books such as 1965’s The New Radicalism in America: The Intellectual as a Social Type, Lasch accused American radicals of merely representing a sort of advance guard for socially and psychologically destructive forms of the capitalist ethos. By the 70’s these concerns had become full-throated condemnations of the untenable American left, in books such as Haven in a Heartless World: The Family Besieged and The Culture of Narcissism: American Life in an Age of Diminished Expectations. By the time of his death in 1994 it was safe to say that Lasch had made a point of defying easily discernible political categories. He had made a career out of avoiding the team sports aspect of American political writing. And in doing so, he had become one of the most astute American social critics of the Twentieth Century.

[...]

The realization that progress had become reified into an ideology, Lasch explains in the introduction, had a profound effect on his own politics: “My old faith in the explanatory power of the old ideologies began to waver in the mid-seventies, when my study of the family led me to question the left’s program of sexual liberation, careers for women, and professional child care. Until then, I had always identified myself with the left.” It wasn’t so much that Lasch himself had changed all that much, he explains, but that the new iteration of the Baby Boomer left had abandoned the most attractive aspects of its own tradition, exchanging moral seriousness and an interest in communal well-being for the histrionics of “seekers of ‘existential’ authenticity.” Ironically the left, by defining its mission purely against the values of middle-class America, had become reactionary. And in its unqualified embrace of limitless personal freedom, it had become shallow, too.

Lasch believed that this shift in the American left, reverberating through all political positions, was predicated upon a fundamental misunderstanding of progress and a devaluing of limits.

[...]

As Lasch writes, this “producer ethic” is “anticapitalist but not socialist or social democratic, at once radical, even revolutionary, and deeply conservative.” Which is all to say that for the majority, or at least a very large and vocal minority, of Americans, their political and social self-interest is best expressed as a kind of populism critical of both corporatism and the federal government. “Corporate capitalism,” writes Miller in characterizing Lasch’s thought, “buttressed by liberal cosmopolitanism had no chance of leading to a satisfying end. Americans might discover – rediscover – another past, another hope, and another way.”

Det är noterbart att Tucker Carlson har kommit in från höger och nu nått samma position som Lasch. Detta är den politiska framtida hemvisten för den inhemska befolkningen i väst.

Jag antar att du känner till detta men Stalin förbjöd abort 1936 och efter hans död så reglerades abort kraftigt. I mångt och mycket adopterade Ryssland (och lydstater) en marxistisk moral men där mycket känns igen så som den traditionella kärnfamiljen, traditionell arbetsfördelningen, motstånd till HBTQ osv. I princip alla kommunistiska stater har rört sig åt det här hållet. Stalin skickade till exempel de liberala post-marxisterna (förutom dem som befann sig i Tyskland) till Gulag under 1930-talet eftersom han ansåg att de undergrävde den marxistiska ordningen.

Mussolini hämtade som du antagligen känner till mycket från socialismen. Även Hitler (om än i mindre utsträckning) hade viss sympati för socialdemokratiska projekt. Även Franco, Juan Peron, Pinochet osv. hade vissa socialistiska eller snarare kommunitära idéer som de delade med socialister/kommunister. Ja, till och med den gamla aristokratin hade nog mer gemensamt med socialister än med liberaler. Det politiska motståndet vi ser i västvärlden handlar inte om ett principiellt motstånd mot socialism men snarare ett motstånd mot liberalism – konflikten har handlat om detta sedan 1800-talets början.

Det är först nu som motståndet mot liberalism är artikulerat. Svensk media är också allt mer tydliga med att de är liberaler vilket de inte var tidigare. Det gäller även Aftonbladets ledarsidor som uttryckligen skriver att de är liberaler. Det är antagligen mer betonat än kritiken mot marxism och socialism. Om man lyssnar till svensk media så handlar det inte så mycket om Sverige längre. Det ser ut som den liberala eliten kan hantera SD. Vad de oroar sig för är den omgivande världen som går åt höger. Jag tror att det är där som rädslan uppstår. Den omgivande världen tenderar att vara bra mycket mer konservativ.

Danskt Folkeparti har inför deras parlamentsval gått till höger i invandringspolitiken. Det räckte dock inte och Nya Borgerliga uppstod som är mer marknadsliberala och mer invandringskritiska än DF. Ur Nya Borgerliga uppstod sedan Stram Kurs som är än mer höger i invandringspolitiken. Alla de här partierna är liberala i sin framtoning även om det ä grader i synen på invandringen. Vidare ser det ut som att alla kommer att komma in i parlamentet.

Vi har sett från mätningar att danska kvinnor inte är speciellt feministiska. Antagligen så får nationalismen (även om den är progressiv i sin framtoning) effekt på sådant som inställningen till jämställdhet. Detta är viktigt - äger du kulturen följer samhället och kanske viktigaste av allt - kvinnorna med sina män till högerkanten.

I Ungern och Polen som har explicit konservativa regeringar (kärnfamilj, reglerad abort, inga hbtq-äktenskap, traditionell arbetsfördelning osv.) så är det nog bara 10-15 år kvar i tiden (om det fortsätter som det gör) innan de kan ta ytterligare steg mot att återbörda länderna i 1950-talets politik. Vidare lär det också sippra fram kritik mot kapitalismen och tröttsam pro-israelisk politik eftersom inget av detta är speciellt gynnsamt för en konservativ stat.

I etablerade parter ser du något rätt intressant. Kd och M rör sig åt ”höger” i invandringspolitiken men det mesta är nog spel för gallerierna – vilket man förstår om man lyssnar noga. Vad de oroar sig för är att deras internationella plattformar på sikt kommer försvinna. Om SD inte var totala idioter hade de kunnat slå sönder de här partierna i valet 2018. Men det gjorde de inte eftersom SD inte kan tänka bortom Sverige.

Vad som händer på den internationella arenan är viktigare än vad som sker i Sverige. I EU är EPP döende och många av de här östeuropeiska partierna i EPP kommer att gå över till mer genuina konservativa grupper när medlemskapet i EPP inte gynnar dem. Sedan kommer M och Kd stå ensamma och hävda att de är försvarare av liberalismen.

Du ser ju det också i USA där nästan alla GOP ledamöter i Kongressen är ”pro-liv” eftersom de inte skulle sitta kvar speciellt länge om de inte var det. Sådant här skrämmer Kd och M eftersom deras "vänner" försvinner. Jag tror att den största förändringen och viktigaste förändringen i framtiden kommer bli motståndet till liberalism. Det är detta som Christopher Lasch mer eller mindre förstod. Det kanske inte var kommunisterna som var de farligaste fienderna men liberalerna.

PS/ Tack för alla bra poster och referenser till konservativ litteratur och magasin

Här har vi ett par alldeles färska texter om hur vänstern imploderar under tyngden av den islamiska massinvandringen. Och ja, jag är medveten om att kritisk teori är djupt problematisk. Och ja, jag noterar att antisemitismen används som alibi och olivkvist. Lik förbannat intressant. Och ja, counterjihadism, men nu är jihadistisk muslimism ett jävla otyg. Först om varför massinvandringen måste hejdas.

The following think-piece by an active participant in the European public discussion on immigration policy, written well before the European parliamentary elections of May 29, 2019, is understood as a contribution to the European and international political debate and not (so much) as a “pure” scholarly article. It begins with a stark prognosis: the earthquake-like outcome of these elections will strengthen the far-right political parties all over Europe, dramatically weakening the European center and left, and breaking down the “welcome culture” initiated by German chancellor Angela Merkel’s famous statement of late summer 2015—”We can do this” (“Wir schaffen das”)[1]—which signaled a temporary and short-lived “air superiority” for multiculturalism, cultural pluralism, and the welcoming of masses of refugees from the Middle East and North. One of the main reasons for the predictable decline of the Left on the European continent is, in my opinion, its inability to find credible solutions to the problems of immigration and integration.
[...]
Today there are more than 265 million global migrants, as documented in the World Bank’s Bilateral Migration Matrix data (BMM),[6] which allows researchers to analyze migration from every country of the world to every other country. Now that the UN Migration Pact is signed, the stakes are truly high: a recent global Gallup survey[7] concluded that nearly 700 million adults around the world say that they would like to migrate to another country permanently if they could—almost three times the total number of adults and children that have already migrated to another country, according to World Bank estimates. The Gallup data suggest that millions of migrants would like to come to the leading Western military powers—at the end of the day, 166 million to the United States, 46 million to the United Kingdom, and 39 million to France. Even if the actual number of migrants who are immediately prepared to come amounted to only three percent of these estimates, the consequences would be considerable.

For the West and its security, the risks now involved in this process are enormous.

Inte minst då för västvärldens judar, bla bla unt so weiter.

I am inclined to agree with a realistic and pessimistic long-term scenario regarding migration to Europe, which would estimate that the problems Muslim mass migration now poses are almost unsolvable. Consolidated population-weighted figures compiled from international surveys suggest that 17.38% of the entire Muslim population in the world, on average, now support terrorist organizations and acts of terrorism (average rates of favoring Hamas, Hizbullah, the Taliban, Al Qaeda, suicide bombing) and that in the Middle East and North Africa (MENA) region, 74% of the population are anti-Semitic.
[...]
Debates in Europe hardly ever consider the complex and often contradictory developments in the value systems and societies of the Arab world, and of the Muslim world in general, from which the hundreds of thousands of new migrants to Europe have come.[12] If only five percent of these refugees have sympathies with Islamist terrorist groups, the destabilization potential would be enormous, considering the numbers of persons involved. Blindness to history can exact a heavy price, and blindness to the dangers of Islamist radicalism in key Western allies can have very negative and long-lasting consequences for the entire free world.

http://www.telospress.com/goodbye-we...ulture-part-i/

2015, året då vänsterliberala globalistlakejer föråt sig på godhetsmuffins.

The summer of 2015 may prove to have been a decisive moment in European and global history. The dramatic arrival of hundreds of thousands of people during a relatively short period of time, traveling via the Balkans and Hungary and toward Austria, Germany, Sweden, and other high-income European countries, will be forever remembered by those who witnessed these events as they unfolded.
[...]
At the same time, there was an outpouring of support for multiculturalism, cultural pluralism, and “welcome culture” during these historic late summer days of 2015, especially on the political left.
[...]
While the European political landscape is sharply divided on how to react to the influx of refugees especially since the summer of 2015,[6] a growing number of rigorous empirical social science studies have begun to question some of the basic assumptions of Europe’s “welcome culture.”[7] Serious scholarly analyses about the consequences of the “refugee crisis” for the religious landscape in Europe are starting to emerge.[8] Political Islam in all its forms continues to exist, and it has definitively arrived and spread in Europe, exacerbating problems of integration that were already present.
[...]
But while the rise of radical right-wing populism in Europe, which received a considerable impetus from the influx of refugees into Europe since 2015, is now a well-studied phenomenon in the social sciences,[12] a serious examination of the trade-off between global migration patterns and the possible global spread of Islamist ideology still needs to be done.[13] A legitimate research question in this context is whether or not mass migration from regions where political and religious radicalism are endemic[14] leads to a transfer of instability to the host countries, and thus contributes to instability and terrorism in the centers of the world economy.[15]

While a considerable part of social science in Western countries still tends to dismiss such questions as motivated by pure and simple racism and Islamophobia,[16] there is indeed a growing concern among Western security experts and intelligence agencies about the future direction of Europe if present migration trends continue.
[...]
As for Europe, freely available databases present an adequate picture of the realities and, to redress the imbalances in the European debate, now include the official European Union Terrorism Situation and Trend Reports[19] as well as the European Union’s Fundamental Rights Agency (FRA) reporting system.[20] This reporting covers a very large array of relevant topics for our debate, including anti-Semitism.[21]

The overview of the failed, foiled, and completed terror attacks in 2017 per EU member state and per terrorist group affiliation, as reported by the European Commission, speaks a clear language about the danger of jihadist violence on European soil and justifies our emphasis on the study of predictable societal patterns and Islamist violence in the wake of the massive influx of refugees to Europe since late summer 2015.[22]

Of the 205 terror attacks reported in Europe in 2017, 137 (66.83%) were separatist in character, while 33 (16.10%) were jihadist, 24 (11.71%) were left-wing, and 5 (2.44%) were right-wing.[23] In other words, there were 6.6 times more jihadist terrorist attacks than right-wing terrorist attacks in Europe.
[...]
“If only a few thousand extremists were involved,” said Koopmans [a Berlin-based Dutch sociologist], “and if Muslim communities were so determined to fight hatred in their own ranks, as their federation representatives always claim, the problem would have been solved long ago.”

http://www.telospress.com/goodbye-we...lture-part-ii/

Snart skrämmer man inte längre minsta barn med varnandet för nazister. Det finns så många fler otäcka extremister i annat utförande att oroa sig för, och det kommer allmogen att mangrannt upptäcka vad det lider. Är det nu så som denne österrikare, Arno Tausch, hävdar att det börjar bli tillåtet att tala om och granska saken kan det komma att gå undan också. Läskigt värre för progressiva liberaler.

Dagens självutnämnda liberaler är gårdagens kommunister, mål och slutresultat är precis detsamma. Svårare än så här är det inte.

På senare tid har jag fått en känsla av att MSB även har "gett sig in i matchen" här på Flashback.

Hur då, menar du?

Skulle en aktör med regimtrogen agenda skriva under nick på Flashback för att sabotera viktiga trådar? Typ spamma den här tråden med tröga, trötta kommentarer om att det viktiga sanningssökandet som föregår här bara är foliehattiga teoribyggen?

Kanske menar du att samma aktörer skulle spamma tråden med irrelevant fradgatuggande 30-talsantisemitism? Typ för att avstöta den växande skaran oppositionella MSM-ledarskribenter som helt säkert hämtar insikter och inspiration här?

Enoch behagar skämta? Det skulle väl aldrig kunna hända?

Olust i migrationsmottagarländerna som det politiska styret uppenbarligen har svårt att möta på något vettigt sätt lyfts bara i fråga om alarmerande rasism och nazism, eller i rena statistikuppgifter från opinionsundersökningar. Avsändarländernas avsikter luddas bort i svåraförhållandennarrativet. Den sektor i det migrationsindustriella komplexet som röner minst uppmärksamhet är ändå den kring vilka som sitter med reglermekanismerna på hand.

Ibland luftas synpunkter kring lämpligheten i att Turkiet sitter på makten att i en handvändning öppna dammluckorna för ett par miljoner villiga migranter att svämma in i Europa. Sällan eller aldrig talas om exempelvis Jordanien eller Libanon som potentiella slussöppnare för plötslig massutströmning av miljontals migranter. Den prekära situationen med Libyen som massmigrationshub diskuteras ibland mellan alla snyftrapporteringar om slavhandel och liknande.

Sällan lyfts frågan om migrantbehållar- eller migrantborthållastaternas användande av sin kontroll över massmigrationens stock market som påtryckansvapen. Den nydöpta statsbildningen Nordmakedoniens alldeles nyvalda president råkar kanske försäga sig, eller så är tiden helt enkelt mogen för tillkännagivandet av att man är medveten om att man sitter på ett mycket verkningsfullt massförstörelsevapen.

SKOPJE, North Macedonia—The European Union risks fresh migration and security headaches if it turns its back on Balkan countries that want to join the bloc, the newly elected president of this fragile nation warned.

“I don’t want this to sound like a threat, but a new migration crisis will start" if EU leaders in June block the opening of accession talks with aspirant countries such as North Macedonia, said Stevo Pendarovski, who was inaugurated as president over the country on Sunday after winning election on a pro-EU platform.

https://www.wsj.com/articles/balkan-...ut-11557929901

Resten är tyvärr bakom betalvägg. Ja, vad hindrar dessa underprivilegierade Balkanländer, vare sig de är inom eller utanför EU, att skruva på migrationskranen? De som vill in och känner sig förnedrade av det EU som stänger dem ute men samtidigt förväntar sig att länder som Serbien och Makedonien ska hålla migranter borta från EU:s yttre gräns har inte jättestor orsak att känna sig solidariska med Bryssels liberala skränfockar. Vad hindrar EU-länder som avkrävs att hålla unionens yttre gränser samtidigt som den liberala Brysselmajoriteten kräver att få göra intrång på deras suveränitet och territorium genom att tvinga in storskalig migrantbosättning att helt sonika öppna sk humanitära korridorer till läppbekännande migrationsvänliga unionsstater?

En spännande krydda i den redan eldiga grytan är att de flesta EU-länder, inklusive samtliga Visegradländer, samtidigt ingår i NATO där de alltså är allierade med flera missnöjda EU-aspiranter. Till NATO-familjen, vid sidan av särfallet Turkiet, hör Albanien och Montenegro från det historiskt eldfängda, etniskt diversifierade Balkan representerade. Medlemsförhandlingar pågår också med mönsterstaterna Bosnien-Herzegovina, Georgien och just Nordmakedonien som nu alltså hintar om ny massmigrationsvåg till Europa om de inte släpps in i EU. Kosovo meddelade i december 2018 att landet ämnar söka Natomedlemsskap och på EU:s utvidgningsväntelista står landet sedan länge liksom Serbien som dock inte säger sig vara intresserat av NATO-medlemskap. Intresserat av medlemskap i båda organisationerna är dock Ukraina och någon form av förhandlingar med instabilitetsgaranten pågår.

Sammantaget bådar detta inte gott för den gamla damen Europa.

Är du verkligen så här naiv troskyldigt blåögd som du verkar vilja framställa dig?

Att tråden ligger före sin samtid är oomtvistligt men vilka menar du då tillhör denna "den växande skaran oppositionella MSM-ledarskribenter som helt säkert hämtar insikter och inspiration här?"

Troget som gökuret startar Expressen idag inför EU-valet kampanj mot "högerextremismen" i stora reportage högst upp i webbtidningen med nya stjärnan David Baas som uttolkare och sanningssägare.
En déjà vu-känsla med andra ord från riksvalet i höstas då Expressen också satte igång en kampanj mot SD och högerfaran sista veckorna före valdagen.

Högst troligt eller i vart fall inte alls omöjligt att kampanjen medförde att rödgröna vann med ett mandat i kammaren vilket underlättade Lööfs förräderi.

Det ambivalenta i Expressens agerande är att Bonnier å ena sidan laddar upp med dessa kampanjer i avgörande skeden före val och å andra sidan allt frekventare all övrig tid - men alltså inte i känsligaste valtid då merparten väljare skall bestämma sig - släpper fram sina ledarskribenter Dahlberg, Marteus, Rayman, Nordlund m fl att med all värre frenesi (om man läser mellan raderna) understryka samhällsproblemen som "högerfaran" sedan länge vill söka lösningar på.

Någon annan slutsats än att Bonnier önskar det politiska landskap vi har går inte att dra.

Expressen avslöjar nu, i samarbete med EXPO, att - hör och häpna - nationalister skänker donerar pengar till nationalistiska organisationer. Kors i taket, ge dom en guldspade eller ett tjog spadar för detta gräv.

Här talar vi nyheter och avslöjanden om "nazism", "radikalnationalism" och bla bla bla. De har till och med lyckats hitta en tvättäkta "nasse" i form av fd Svenskarnas Partis gamle partiledare Stefan Jacobsson, som säger:

"Givetvis så är jag med och skänker pengar till projekt som jag tror på"

Snacka om kvalitetsjournalistiska avslöjanden i mediekriget. Tursamt nog får vi samtidigt lära oss om vikten av att skänka pengar till nationella projekt och hur den som donerar kan undvika få sin donation registerförd genom att inte överskrida en förbestämd summa pengar.

EU-parlamentets regler säger att europeiska partier kan få täckning för upp till 90 procent av sina kostnader från EU-parlamentet - och resten ska komma från exempelvis medlemsavgifter och donationer. Stiftelserna kan få 95 procent av sina kostnader betalda av parlamentet och resten måste tas från egna medel.

För partierna och deras stiftelser är det därför viktigt att få in pengar från nationella partier, företag och privatpersoner för att kunna maxa sina bidrag från EU-parlamentet.

Expressen har tagit del av de revisionsrapporter som ligger till grund för bidragen från EU-parlamentet. I rapporterna listas donationer över 500 euro, alltså cirka 5000 kronor.

Utöver det avslöjas även att nationalistiska projekt utsätts för så pass öppen diskriminering i EU att personer som är involverade i projekten förutsätter att de kommer att utsättas för negativ särbehandling:

APF kunde inkassera cirka tre miljoner kronor 2016 och cirka 200000 kronor 2017 innan EU-parlamentet ströp bidragen. Jacobsson skriver att de fortsätter att bedriva sin verksamhet ändå:

”Det har alltid legat med i beräkningarna att det inte skulle ses med blida ögon från EU-etablissemanget att vi får ta del av pengarna på samma villkor som alla andra och har därför arbetat efter premissen att de kan försvinna.”

https://www.expressen.se/nyheter/sve...nationalister/

Summa summarum: har ni möjlighet att donera pengar till nationalistiska projekt som ni anser företräder era intressen så gör det. Istället för att se det som att skänka bort sina pengar är donationer ett sätt att investera i kampen. Det kan man göra med stolthet.

Till skillnad från dig är jag abortmotståndare och kan ärligt säga att jag fick nog i det ögonblick då doktorn berättade om hur de sliter av armar och ben på ofödda barn.

Rekommenderas varmt att se videon oavsett. Folk behöver få veta vad abort faktiskt är. Det är mord på det mest brutala sätt där lämmar slits itu. Att det går rakt emot den ed som läkare svär om att inte skada säger sig självt.

För att förtydliga: jag var ironisk i mitt senaste inlägg.

Jag har på sista tiden scrollat mig igenom mängder med inlägg av lågkvalitativ/off-topic/obfuskerande karaktär, att jag till fullo delar Enochs oro.

Jag tycker mig för övrigt ana en ökande tendens av red-pilling hos fler och fler ledarskribenter (tex Arpis nyliga bruk av ordet globalist i sin ledartext) Det var det jag menade.