Början på ett mediakrig om mångkulturen?

För trådens giganter och följare så anmäls Anders Leions fortsättning på sajten Det Goda Samället om den stora hemvandringen. Vi vet alla att den kommer att behövas. Frågan är när den kommer att påbörjas och vilka konsekvenserna kommer att bli.

https://detgodasamhallet.com/2019/04...en/#more-16020

Ett plus i kanten för debatten i kommentarsfältet efter Leions bidrag.

För att Sverige ska kunna leve så måste mångkulturens starkaste bastion dö.

Patrik Kronqvist kritiserar sina vänner i media över bristen på uppföljande och kritiska frågor.

https://www.expressen.se/ledare/patr...sterns-utspel/

Som exempel redogör han för fenomenet att man nu i stället för att släppa hela statsbudgeten, portionerar ut delar av budgeten en och en. Detta startade under Alliansen och resultatet blev ogranskat smickrande för regeringen. "Innan dess hade satsningar på mindre än en miljard kronor sällan blivit mer än notiser i tidningarna". Nu kunde man turnera runt i Sverige i veckor och lova nya pengar. Att det ibland bara handlade om några miljoner spelade ingen roll, reportrarna skrev artigt och oreflekterat om det ändå.
Och medierna skolkade som vanligt från uppgiften att hjälpa sina läsare och tittare att värdera utspelen vilket kan illustreras av nedanstånde straffspark i öppet mål.
Han fortsätter att påtala att medierna bär ett ansvar med sin neutrala bevakning som ändå vrider till politikens inriktning. Mer pengar framställs alltid som lösningen på olika samhällsproblem men om man exempelvis tar bort bidrag får man däremot räkna med att bli kraftigt ifrågasatt.

Förutom att hålla folket i stort sett ovetande och oinformerade över vad pengarna går till, bidrar dessa satsningar ofta till att öka detaljstyrningen av lokalpolitikerna och han tycker att media inte borde "delta i det spelet så lydigt".

Han avslutar med några exempel på hur media borde följa upp när någon politker slår sig för bröstet över en ny satsning.
Försiktig kritik som bara försvinner i bruset?

Ja, jag kan tycka att det är minst sagt märkligt att hon ger sig in i matchen nu, men med hennes "track record" är det kanske förståeligt. Det är väl meningslöst att skrika för mycket på henne eftersom någon förstås måste göra skitgörat, och att vara långsint är ingen bra strategi. Det är bara det att det hon gör här är en halvmesyr. Man får väl vara nöjd med det lilla, antar jag. Det kommer mera, det kommer mera...
Exakt. Hon tar upp situationen i Filipstad och går som katten kring het gröt. Kommungubben talar klarspråk, men hela artikeln andas beröringsskräck. Som någon annan i tråden påpekat tror jag INTE att detta är hennes ämne, alls. Hon tror uppenbarligen fortfarande (?) att läget i Filipstad och på många andra orter i landet är något som regeringen bara kan "styra upp", att det kommer an på felaktiga politiska lösningar och att allt blir frid och fröjd med andra strategier för att ta sin an "de utmaningar" som vårt samhälle står inför. Jag kan slå vad om att hon anser att Filipstad har "integrationsproblem", vilket brukar vara höjden av klarsynthet för hennes sort.

Nåja, inte skrika för mycket på henne var det...
Rätt i sak, men hela invandringsproblematiken är så klart oerhört komplex. På kort sikt är det solklart cyniska lokalpolitiker som dragit nytta av ett system som är ohållbart i längden. Ska man klandra dem, om vi inte skyller på invandraren? Det här har ju varit en industri där en hel rad olika människor sett sin chans till tryggad överlevnad. Sannolikt är det indragna eller uteblivna bidrag både till privatpersoner och kommuner med ekonomiska problem som förebådar nästa fas, som inleds när landets finanser inte längre medger världens mest generösa välfärdspolitik. Dit kommer vi om 5, 10 eller (mer tveksamt) 20 år. Då har Reinfeldts politiska vision slagit in.

Exakt så, vilket det känns som att man försöker banka in i folks medvetanden i absurdum.

Det som är bra är att repatriering som enda hållbara lösning nu börjar så smått att få grepp, och framförallt, en publik utanför Flashback.

Det som nämns är bidrag för frivillig återvandring, bra så. Trots allt är det första tanken vid återvandring, där börjar det. Innan du ens hajjat har debatten snart gått till tvångsåtervandring av även de som inte vill.

Schulman är dock sämre än de flesta skribenter i den här tråden. Många här har sina käpphästar, men Schulman är relativt mångsidig, och allt han tar i blir till skit. Han kan inte skriva om något annat än sig själv och sin släkt utan att det blir direkt pinsamt.

Javisst, här har vi två obotliga optimister av klassiskt socialdemokratiskt eller liberalt snitt. Allt går att lösa med lite god vilja, med åtgärder av olika slag, yada-yada. Anna Dahlberg lyfter fram eländet i Filipstad för att ge makten i Stockholm en känga. Det är inte supersnabba demografiska förändringar (och drastiskt försämrad kvalité) som är problemet, det tyckte alltså inte kommunen heller i början, utan bristen på politiska visioner. Ungefär. Vi måste ju tillvaaara-ta den kompetens som finns, fast många nyanlända inte kan läsa och skriva. Så ser verkligheten ut, och det är uppenbarligen okej att skriva och trycka (åtminstone) det i Expressen 2019.
Alltså, oavsett vad vi här i tråden tycker "räcker" eller inte så kvarstår faktum att det är på Dahlbergs nivå som acceptansen för realistiska beskrivningar ligger i mainstreammedia. Jag relaterar nog fortfarande mest till min initiala fascination för uppståndelsen kring Dahlberg-texten i fråga. Ingenting hon skriver är det minsta radikalt, och det förvånar mig inte alls. Varför skulle hon göra det? Jag vidhåller att reaktionerna på Dahlbergs text är mer anmärkningsvärda än innehållet motiverar, men jag tror att det ligger mycket i spekulationerna i en eftersläpning på minst 10 år för medvetenheten rent generellt, även när den här tråden håller sig inom rimlighetens gränser och inte flummar ut totalt (+100 år framåt i tiden).

Malcom K är inne på ett liknande resonemang i GP. Allt elände i mångkulturen med dess miljonhövdade bidragsprekäriat kan inte lösas med pengar, oavsett hur aptitligt de ekonomiska nådegåvorna presenteras. Det finns viktigare värden på spel, och dessa kan ingen prislapp sättas på.

En sak som länge slagit mig angående debatter om migration är hur det idag tas som så givet att frågor som inte går att koppla till BNP inte riktigt ses som ”seriösa”. Om Sverige enbart bestod av doktrinära marxister vore en sådan inställning lätt nog att förstå, men denna vana att se det som inte går att räkna i kronor och ören som något diffust och till och med moraliskt suspekt är lika vanlig på högerkanten. När diskussionen kommer in på svensk välfärd blir denna tendens extra tydlig, och invandrare ses mer som regel än undantag som en sorts välfärdsindustriella mulåsnor; det är liksom självklart att de på något sätt är till för att leverera billig arbetskraft till äldrevården, bara man lär dem nog svenska för att kunna upprepa enkla kommandon som ”hej” och ”dags för mat nu”.
[...]
För det första frågade man aldrig invandrarna om de faktiskt såg sig själva som små ekonomistiska mulåsnor, om de inte drömde om annat än att förbättra produktionen eller tillhandahålla lite snyggare siffror till nästa prognos. Hade man frågat hade man nog upptäckt att de var lika mycket människor som du och jag, med egna planer och preferenser som inte nödvändigtvis låg i linje med vad teknokraterna ville. För det andra frågade man inte den befolkning som redan bodde i Europa om de var okej med att samsas med – och i praktiken också konkurrera med - ”mulåsnorna” om jobb och statliga resurser, för att inte nämna att deras närhet skulle komma att medföra växande kulturella och sociala konflikter. Var man beredd att acceptera dessa konflikter, för att putsa på BNP-siffrorna?
[...]
I princip alla stora frågor som tidigare hade plats inom politiken – vilken sorts samhälle ska vi leva i? Vad är det goda livet? Vad innebär frihet? Kan en människa som saknar starka sociala band till familj, bygd och land egentligen sägas vara ”fri”? - har sedan länge bannlysts eller glömts bort, och kvar har bara funnits nickedockor, sorgliga figurer som vet hur man pratar om kronor och ören, vad ekonomin ”behöver”, vad som är ”rationellt”.

För ett par år sedan, när debatten om ”enkla jobb” var mer het än den är nu, vill jag minnas att någon kom med förslaget att flyktingar skulle kunna göra sådant som att stå i kassorna på ICA och packa kassarna åt folk. Det var ”rationellt” med sådana enkla jobb. På den tiden fanns det på tok för många människor som verkligen inte fattade att jag som svensk kanske hellre ville packa min egen matkasse än att sitta olustigt på toppen av nytt etniskt och ekonomiskt kastsystem som jag aldrig någonsin faktiskt bett om, hur ”rationellt” ett sådant än skulle vara.

https://www.gp.se/ledare/teknokratin...dom-1.14525237

Om nu någon potentat skulle få för sig att fråga om svensken, eller europén, tycker "putsad BNP" är en skälig tribut för förlusten av sitt land, sin kontinent, sin civilisation till mångkulturen skulle svaret högst sannolikt bli ett rungande NEJ.

Ja tillståndet kan väl inte beskrivas sannare, ett land av ofria nickedockor, sorgliga figurer utan visioner som putsar vidare på BNP:n likt orkestern på det sjunkande skeppet

Christopher Lasch skrev redan i början på 90-talet (Revolt of the Elites) om de samtidigt verkande trenderna av global marknad och gränslösa flöden av pengar och arbetskraft respektive en ökande tribalism. Nationalstatens försvagning ansågs vara en förutsättning för båda dessa utvecklingar. Och han skrev att nationalstatens regress var länkad till en global regress av medelklassen. (Detta är ett påstående jag hört någon annanstans helt nyligen, att medelklassen skulle vara på tillbakagång, men stämmer det? Möjligen polariseras tillgångsdistributionen i västerlandet, medan den fattiga tredje världen har en catch-up med en växande medelklass allteftersom deras ekonomier utvecklas från en låg nivå.)

En annan trend han beskrev i boken är meritokratin som kan ge en falsk känsla av utdelning efter förtjänst, utan tvivel på rättvisan i systemet, och utan några skyldigheter till platsen eller gentemot nationen. Att jämföra med den gamla aristokratins utrymme för självtvivel beträffande rättfärdigheten i privilegierna, men också en medvetenhet om samhällspositionens förpliktigande krav. Nuvarande kompetenser är rörliga och deras band till platsen där de för stunden verkar är svag och lojaliteten gud vet var.

Nästa kommunalråd att gråta ut är en Centerpartist från Vilhelmina

I Vilhelmina måste kommunen nu spara 40 miljoner kronor på ett par år. Uppsägningar och neddragningar är vad som väntar.
...
Hon menar att det är tufft för flera inlandskommuner med minskande befolkning och lägre skatteintäkter. Men förra årets katastrofresultat beror mycket på minskat stöd från Migrationsverket, enligt Annika Andersson.
...
– Vi stod plötsligt med en för stor kostym. För mycket personal och lokaler. Nu måste vi spara. Det är fruktansvärt att en statligt myndighet kan göra så här. Det borde finnas några års nedtrappningsersättning, menar Annika Andersson.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/va...aste-sparas-in

Problemet för henne är att bidragskranen stängde. Inget annat.

Det är också en märkligt "trygghet" att förlita sig på staten som om det vore en outsinlig källa till "gratis" pengar.

Och det kanske är den "tryggheten" som migrationsförespråkarna har. De kan inte eller snarare vill inte ta in att att till och med statens trygghet är hotad i sina grundvalar med en långsam invasion av icke kompatibla kulturer som dränerar samhället på resurser som annars kunde använts till bättre ändamål.

För denna grupp blir kritik mot migrationens kostnader ett hot mot den upplevda tryggheten.

Slipper de öppna ögonen är det fortfarande gosigt men tvingas de öppna ögonen och se verkligheten är det numera väldigt jobbigt. Alltså väljer dessa att vara kvar i sin virtuella verklighet baserat på en naiv tro på statens kapacitet.

Allt det medan migrationskritikerna hävdar att för att staten och samhället skall kunna klara sina åtaganden måste migrationen minska.

Det är precis tvärtemot den gängse mediebilden.
Det är migrationskritikerna som är de ansvarsfyllda som värnar samhällets förmåga att ta hand om utsatta medan migrationsförespråkarna tillhör de som förlitar sig att "någon annan" skall lösa problematiken. Ofta har migrationskritikerna själva eller via någon närstående drabbade och sett konsekvenserna när samhällets begränsade resurser försnillas på dumheter.

De är migrationsförespråkarna som är de oansvariga. De är de sanna populisterna.

Att medierna inte insett det beror nog på att journalister är de mest oansvariga som finns men ändå eller kanske just därför älskar de att utkräva ansvar helt utan ansvar och rättighet att göra det.

Ja jag märker att mina tankar då och då handlar om ansvarsutkrävande. Jag tror den frågan måste hållas levande. Jag tänker på uttrycket "kompetensregnet". Var kommer det ifrån. Vilka journalister var det som kom på uttrycket? Mina misstankar går till SVT/SR och folk på Dagens Eko året 2015. En vanlig sökning på Google leder dit. Någon som vet? Det är människor av kött och blod som ligger bakom. Skulle de konfronteras idag om begreppet "kompetensregn" skulle de lägga upp ett snett leende och skynda vidare till bussen hem till söder. Eller börja prata om annat. Sådana är maktens megafoner och medlöpare. Sedan funderar jag på en annan ledtråd och det är BNP-tänkandet det vill säga att man bortser från sociala faktorer och gemenskapsvärden när man talar om invandringen. Det som är kulturellt och inte går att ta på men som ändå upplevs som att något skaver. Ungeför som Hamlet - som känner att något är fel i landet Danmark.

Nej sekularismen och materialismen har Sverige i ett strypgrepp. Finansministrarna styr och politiken är mest dygdesignalering. Inget verkligt. Materialismen smyger också in i hur vi uppfostrar barn. Hur barn beter sig är mindre viktigt. I stället handlar det om bilbarnstolar och cykelhjälmar det vill säga om barnsäkerhet. Att barnet ramlar och slår sig är det värsta som kan hända. Barnuppfostran är fult och gammaldags. Barnen är goda av naturen och behöver ingen fostran. Men så ser det ut som det gör också med oregerliga, krävande barn överallt som skriker och gnäller högljutt även fast både mamma och pappa håller dom i handen. Sverige är otroligt kultursvagt och mycket illa ute.