Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Vad som spridits i lögnpressen handlar egentligen om knuffar när personer av Jonna Simas kaliber försökt stjäla egendom tillhörande organisationen eller själva gått till fysiskt angrepp mot aktivister.

Det enda exemplet på en ”misshandel” som Jonna Sima tar upp handlar om en person som blev knuffad när han angrep en fotograf.

Jonna Sima anklagar polisen för att inte tillräckligt ha lagfört akivister när Simas gelikar angripit aktivister. Sima menar att vad som skett i Almedalen är jämförbart med Göteborgskravallerna 2001, där extremvänstern förstörde stora delar av staden och en av dem blev skjuten av polis.
...
Jonna Sima har en historia med verklighetsfrånvända och bisarra artiklar. Innan Nordiska motståndsrörelsens 1 maj-demonstration beskrev hon bland annat organisationen ”som mördarsekten IS” .

Förutsägbart nog reagerade Bonniertidningarna Expressen och DN hårt mot SVT:s tilltag att faktakolla våra påståenden. Det är som att faktakolla om jorden är platt eller inte, är ungefär vad man hävdar.

SVT:s avsikt med faktakollen är att bekämpa Motståndsrörelsen och bidra till den fortsatta smutskastningen av nationalsocialismen. Problemet är bara att vi i vår tur naturligtvis kan granska SVT:s fakta − och Bonnierpressen vill definitivt inte ha någon diskussion om fakta kring ”Förintelsen”.

Istället vill de att ”diskussionen” ska se ut just så: ”Att påstå att Förintelsen inte ägt rum är som att påstå att jorden är platt. Alla som säger det är galna, sjuka och ondskefulla. Slutdiskuterat.”

Helst skulle de även se att man kunde dömas till fängelse för det, vilket är fallet i många andra europeiska länder − i synnerhet Tyskland där det ofta straffas hårdare än rån eller våldtäkt. I Sverige kan man fortfarande uttrycka tvivel på ”Förintelsen” så länge man formulerar sig försiktigt, även om det alltid finns en risk att dömas under gummiparagrafen om ”hets mot folkgrupp” ifall någon åklagare känner sig extra nitisk just den dagen.

När du läser artikeln kommer du förmodligen att förstå varför.

Det fula fungerar - trots allt. Så lyder en tes inom politisk opinionsbildning. De som tror på den resonerar ungefär så här: Smutskastning är en metod som gör folk moraliskt upprörda, men de kan ändå inte låta bli att ta in ett korn av lögnen på något halvt undermedvetet plan, så fulmetodens fördelar uppväger.

Verkställandet fordrar förstås rätt kallhamrad personal. Sådan som förmår lämna sanningen hemma innan de går till jobbet lika självklart som andra lämnar barnen på dagis.

Svenska debatt bjuder tyvärr många exempel, men det mest pedagogiska är nog Aftonbladets ledarredaktion. Där har dess chef Anders Lindberg efter idogt arbete lyckats överträffa sin företrädare Karin Pettersson i försåtliga anklagelser om rasism och högerextremism.


I tisdags tog adepten Jonna Sima sats och överträffade i sin tur Lindberg. Hon förklarade att Visbys domprost Mats Hermansson var en hjälte som störde ut den borgerlige debattören Thomas Gürs integrationsseminarium under Almedalsveckan genom att ringa i kyrkklockorna. Hotet från nazisterna låg ju så pass tungt över staden.

Sima skriver inte att Gür är nazist. Vänsterskribenter har en till synes nedärvd förmåga att slingra sig runt förtalsmål. Hon skriver bara att han är, ja… en slags… delnazist.

Vänstern har använt det här greppet i många år, att teckna en högerextrem hotbild och oförhappandes slänga in en person de inte gillar i sammanhanget. För att få vederbörande att hålla tyst och som en varning till andra. Men det har blivit grövre. Det svingas alltmer blint och förbehållningslöst. Trots protester har varken Sima eller Lindberg gett minsta sken av att karaktärsmordet var något annat än en dag på arbetsplatsen.

Det är efter tvekan dessa rader skrivs, för frågan är vilken grad av seriositet man numera kan tillmäta Aftonbladets ledarsida. Men som flera kloka personer har påpekat handlar det om vikten av att skingra smutsvänsterns giftmoln. Där det får sänka sig bildas en atmosfär av olust och rädsla, likt den på det medeltida torg där godtyckliga anklagelser kunde utslungas mot var och en som inte tydligt nog stämde in i den osynligt dirigerade folkmeningen.