Rashid Musa mot Håkan Boström. En modig afrosvensk som står upp mot rassarna på G-P. Och ett sätt att se vilka svenska systemkritiker i tråden som kanske väger för lätt, genom att se en självklar vinnare och allierad i det här utbytet:
Citat:
Ett återkommande tema i GP:s ledarsida är att producera texter som handlar om den “muslimska faran”. Något som tidigare enbart var exklusivt för extremhögern och counter-jihadistiska miljöer, men som idag har slagit sig ro bland nyliberala och “upplysta” debattörer. Denna konspirationsidé bygger på rasistiska föreställningen om att muslimer som ett kollektiv vill förgöra den svenska demokratin genom att infiltrera det politiska landskapet och begå våldshandlingar mot institutioner. Boströms syn på muslimer ligger med andra ord i linje med hur européer betraktade andra minoriteter i vår historia och till viss mån även idag.
Denna fearmongering med koloniala undertoner samt perversa fixering av mig som person och SUM som organisation är dock inte förvånande. Tidningen har en lång historia där man gång på gång misstänkliggör svenska minoriteter och dess företrädare som “odemokratiska” och “extrema”. Extremiseringen av muslimska organisationer som är verksamma i Sverige bygger alltså inte på att man vill värna om landets säkerhet. Det går alldeles utmärkt att diskutera rättspolitiska sakfrågor utan att ge sken av att varje organiserad muslim är en tickande bomb. Utan det handlar snarare om att man vill exkludera vissa röster från det offentliga samtalet genom att stämpla dem som “extremister”.
Detta är dock inte en ny företeelse utan Boström fantasier är lika billiga och slitna som de falska väskor som säljs på Hötorget. Forskaren Arun Kundnani skriver i The Muslims Are Coming! Islamophobia, Extremism, and the Domestic War on Terror att makten alltid har stämplat legitima röster mot rasism och kolonialism som extremister. Det vill säga att även om rörelser eller organisationer inte använder sig utav våld som medel för att få fram en förändring kunde de ändå betraktas som extremister. Men historien brukar alltid skilja mellan förtryckaren och den förtryckte.
Boström svarar:
Citat:
Rashid Musa påstår att jag gör en lat och felaktig tolkning av hans uttalanden. Men han verkar inte ha ansträngt sig särskilt mycket för att skriva denna replik, som istället är fylld med svepande anklagelser. Men i repliken bekräftar han ju just det jag skriver. Musa avfärdar åter kritiken mot islamister som kritik av alla muslimer. Han gör just den medvetna hopblandning som jag påtalar.
Musas argument som jag hänvisar till i ursprungstexten kan läsas här. Hans uttalanden på Facebook som jag hänvisar till bifogas som skärmdump nedan.
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) har nu åter överklagat domstolsbeslutet att Sveriges Unga Muslimer ska få statsbidrag (22/2). Myndigheten har vid flera tillfällen bedömt att SUM inte uppfyller kravet på att ”respektera demokratins idéer”. Bortom den rent juridiska bedömningen är det ytterst en tolkningsfråga som är öppen för diskussion.
För den som undrar vad Rashid Musa står för kan en ledtråd vara att han återkommande framhåller Malcolm X (1925–1965) som en förebild, en av ledarna för ”Nation of Islam” och känd som förespråkare för ”svart nationalism”, det är inte någon inkluderande nationalism utan tvärt om en idé som bygger på uppdelning av människor och rättighetskamp baserad på separatism (förenklat en idé om etnisk klasskamp), motsatsen till medborgarrättskämpen Martin Luther Kings visioner.
Musas visioner går på tvärs med liberal ideologi. För Socialdemokratin, som var ämnet för min ledarartikel, är och kommer det vara avgörande om man anammar Musas konfliktperspektiv (med allt vad det innebär av motreaktioner) eller tvärtom går på den universalistiska, liberala linjen. Jag tror inte att Musa behöver ha några onda intentioner, tvärtom. Men hans identitetspolitiska idéer riskerar väldigt lätt att underblåsa konflikter i ett land med växande minoriteter och en helt annan historia och samhällsstruktur än USA.
Vem har mest rätt av herrarna? Vilka argument vill man lägga i händerna på dem båda att puckla på varandra med?
Ett grepp för Musas ovänner att ta som jag ju förtänksamt tillhandahöll för flera år sedan är det oanständiga i att han som man, afrikan, muslim och somalier har gjort en karriär på att anklaga den vite mannen för slaveri. Ett folk som inte frivilligt avstod från slaveriet av subsahariska bantuafrikaner förrän italienska fascister under Mussolini tvingade dem på 1930-talet, ska böja sitt huvud i skam. För att inte tala om den etniska förföljelse av bantu-slavättlingarna som pågår till denna dag.
Boströms svaga punkt ligger i att G-P:s ledarsida ju faktiskt själva driver separatistisk identitetspolitik, där samma sorts idéer om ärvda, kollektiva rättigheter luftats utan att Håkan protesterat. Och samma sorts svepande anklagelser om extremism som Boström gnäller över, har riktats mot den legitima svenska nativism som den här tråden är ett mestadels eftertänksamt prov på.
Boströms eller G-P:s "liberala universalism" är alltså inte ens konsekvent och principfast. Men på ett mer avgörande plan, är den inte mindre normerande önsketänkande än de marxistiska utopier liberalerna roar sig med att håna. De rullar med ögonen åt dem som frånkänner människan ett ekonomiskt egenintresse som självisk aktör på det allmännas bekostnad, bara för att det passar pojk- och flickrumsdrömmen om hur världen
borde vara.
Lika spelat eller genuint verklighetsfrånvända som vilken kommunist som helst, är alla dessa liberaler när det kommer till den lika allmänmänskliga instinkten att agera i exkluderande kollektiv. Att ha en identitet som bara har en betydelse om den INTE inkluderar alla.
Vi ser samma sorts fäktningar i USA och annorstädes, där lättviktiga "klassiska liberaler" luftar västerländsk individualism och universalism som vore det skälet till vår civilisations hegemoni - och inte följden av den. Deras måltavlor är ofta våra identitära konkurrenter - vilka trots det ligger närmare sanningen och är mer autentiska.