Jakob Heidbrink skriver pedagogiskt och bra om det odemokratiska otyget tjänstemannaaktivism.
Citat:
Att Migrationsverket agerar för en mer liberal migration än vad lagen ger stöd för, är ett utslag av antidemokratisk aktivism från enskilda tjänstemän. Därmed reses samma frågor i Sverige som i USA, där tjänstemän inom Trumps egen förvaltning i skydd av anonymitet medgett att de obstruerar presidentens politik – för att de inte håller med honom: Det skriver Jakob Heidbrink, docent i juridik.
[...]
Demokratin kräver att den som inte håller med majoriteten ändå böjer sig för omröstningsresultatet. Demokratin kräver att även den som är djupt oenig accepterar att demokratiskt valda företrädare inom sitt mandat gör saker som minoriteten tycker är förfärliga.
Rättsstaten kräver att man håller sig till lagarna. Om lagarna leder till resultat man tycker är djupt olyckliga, är det i en demokrati fritt för alla att verka för att lagarna ändras. Om lagarna leder till att en politisk förtroendevald kan vidta åtgärder man anser vara farliga, kan man arbeta för att lagarna ska begränsa den förtroendevaldas handlingsutrymme. Men så länge lagarna ser ut som de gör, ska de respekteras.
[...]
Nyligen bestämde Migrationsverket att den omstridda gymnasielagen skulle få ett utökat tillämpningsområde: även vissa utlänningar som inte uppfyller de i lagen stadgade kraven ska kunna få tillfälligt uppehållstillstånd. För detta beslut åberopar Migrationsverket enligt uppgift från verket dels förarbetsuttalanden till lagen, dels ”signaler från regeringen”.
Men myndigheten saknar mandat att utöka lagens tillämpningsområde: den lagstiftande makten i landet ligger hos riksdagen, inte hos Migrationsverket eller ens regeringen. Riksdagen, inte Migrationsverket eller regeringen, är folkets främsta företrädare. Om riksdagen inte förmår att stifta lagar på ett sådant sätt att dessa omfattar alla de fall som var tänkta att omfattas, är detta riksdagens misslyckande och måste lösas av riksdagen själv. En myndighet ska inte ta sig lagstiftningsmakt för att behaga regeringen, eller för att åstadkomma det som myndigheten själv uppfattar vara ett rimligt resultat.
Detta gäller trots att utökningen av lagens tillämpningsområde är till förmån för enskilda. Myndigheters uppgift är att genomföra lagstiftningen, inte att lagstifta i riksdagens ställe. Eller vill vi att Skatteverket, när det tycker att någon träffas för hårt av skattelagstiftningen, ska kunna minska vederbörandes skatteskuld? Om svaret på den senare frågan är nekande, vari ligger skillnaden mellan Skatteverket och Migrationsverket?
[...]
Myndigheterna är oåtkomliga för direkta demokratiska processer. Denna självständighet för svenska myndigheter vilar på förtroendet att myndigheterna håller sig till den av lagarna utstakade ramen och inom denna verkar för en så förnuftig förvaltningspolitik som möjligt. Går myndigheterna utöver den ram lagarna sätter, har vi att göra, inte med självständiga, utan med självsvåldiga myndigheter.
[...]
Menar vi allvar med att majoriteter ska kunna skifta, och att varje majoritet ska ha möjlighet att genomdriva sin politik, ska myndigheterna acceptera lagstiftningen och tjänstemännen följa giltiga order. Annars riskerar varje skifte av den demokratiskt valda ledningen att behöva leda till en revolution. Den tillträdande makten måste då stänga myndigheter och säga upp tjänsteman för att kunna bedriva den politik för vilken den blivit vald.
Och revolutioner äter som bekant sina egna barn.
https://kvartal.se/artiklar/nurnberg...te-for-dorren/
Klart läsvärd i sin helhet.
Och på tal om Kvartal så har Jörgen Huitfeldts tonårige son utsatts för rånförsök. Pappa Huitfeldt är upprörd över att polisen inte genast ryckte ut till undsättning utan uppmanade sonen att i stället ringa sin pappa. Pappa journalist hade kunnat förstå detta om händelsen utspelats i glesbyggd men nu hände det faktiskt mitt i Nacka, mitt på dagen. Men vad värre var, pappa Huitfeldt fick sitta i telefonkö i en hel timma innan han kom fram till polisen och kunde anmäla det inträffade. Här någonstans har visst de upprörda faderskänslorna lagt sig för att i stället börja flamma för de tre ligistungdomar som gett sig på hans son. Det allra värsta i hela händelseförloppet verkar vara att förövarna som gav sig på journalistsonen genom ett snabbt gripande hade kunnat räddas - vilket nu alltså inte skedde - från den kriminella banan och inlemmats som skötsamma normalmedborgare i samhället. Kanske ser pappa Huitfeldt i andanom hur de missanpassade råskinnen anträder den önskvärda normaliseringsprocessen i den egna sonens skolklass? Kan knappast finnas en mer fördelaktig plats för detta viktiga värv.
Citat:
Radioprofilens son utsatt för rånförsök - riktar skarp kritik mot polisen
https://www.expressen.se/nyheter/rad...book&social=fb