Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Och du känner att du får det bra där, i din betongbunker med din k-pist? Själv känner jag mig inte alls attraherad av ditt framtidsscenario.

Det folk inte verkar ta till sig - trots trådens rubrik - är att vi befinner oss i ett slags krigstillstånd. Och i krig krävs det för det mesta offer. Även vanliga, hederliga Svenssons får offra söner och döttrar i krig. Det har inget med identitetspolitik att göra, det är bara ett lika gammalt som sorgligt faktum. Du kan försöka bygga ditt privata skyddsrum och sitta där med din gasmask, ditt gevär och din familj och svära på att ingen ska få röra just er. Ni kan gå under där, i er ensamhet. Eller så kan du inse att i krig krävs gemensamma insatser och offer för att vinna slutgiltigt, och alla val kommer inte vara lätta.

Dock ska ingen pajsare som har framkallat kriget - som Fridolin i det här specifika fallet - valsa in och i klämkäck ton säga till de som tvingas offra sig - "Vi vinner alla på att ni gör det här offret". "Nej, din jävel" ska svaret bli. "Jag vinner inte på det här men jag gör det offret för samhällets skull." Fridolin borde överhuvudtaget inte ha rätt att komma med några förslag, han borde ställas till ansvar inför krigsrätt.

Med det sagt upprepar jag att jag ännu inte landat i min åsikt om Fridolins förslag. Jag vill ha en öppen och vuxen diskussion om alternativen. Men ingen väg framåt kommer vara enkel och målkonfliktfri. Tror man det är man fredsskadad. Eller som du - beredd att isolera sig med hjälm, gevär och familj i en egen bunker. Men det är inte jag beredd att göra.

Ni får inte bli för arga på varandra i tråden. Det blir så tråkigt att läsa då. Men kanske beror all denna tillsynesvarande ilska delvis på att man stirrat för länge och för djupt ner i den svenska massmediala avgrunden, så en del av oss har blivit lite likadana som alla dessa korkade och blåsta jounarlister och åsiktsmånglare som dväljs där nere. Ilskan skulle därmed kunna ha en naturlig förklaring.

Min egen uppfattning om svensk media är följande.

Svensk media suger hårt. Stenhårt. Det är min utgångspunkt när jag skriver här. Ingen, säger ingen, som skriver i media tycker exakt likadant som jag. Därför har de fel. Det är min utgångspunkt, min benhårda ståndpunkt. Och de i tråden som inte håller med mig, kommer jag obevekligen att knacka ner i min knapplådas fack för felaktiga knappar. Och minsta lilla avvikelse från den av mig här uttryckta uppfattningen, eller snarare sanningen, kan jag inte annat än att redan på förhand konstatera vara djupt omoralisk och helt felaktig.

Du sätter fingret på en viktig grej, nämligen att även många PK-motståndare har internaliserat fantasin om det målkonfliktfria alternativet till dagens ordning, som värsta miljöpartisterna. De verkar se det som att allt vi behöver göra är att fixa så SD får 30% och sen är det liksom bara att skotta bort problemen med en skyffel. Det finns ingen enkel och snabb väg ut, det kommer att krävas decennier av tålamodsprövande jobb och de som är över 30 kommer sannolikt aldrig att få skörda frukterna under sin livstid. De kommer att leva och dö i det förstörda Sverige.

Å andra sidan kanske det är farligt att framställa läget som helt sjukt akut och allvarligt? Jag tänker på klimatdebatten och alla nya rön om att man kan förvärra läget genom att framställa allt som så nattsvart att folk helt enkelt ger upp. Därför tisslas det nu bland alarmisterna om att de ska moderera budskapet och ta en liten bit i taget för att folk inte ska tappa sugen. Borde då inte samma gälla invandringen? Om man säger som jag just sa, att alla över 30 är rökta och kommer att dö som hemlösa i mörkret på Kameruns avbytarbänk, peppar det till handling eller skapar det total uppgivenhet? Om man beskriver läget som krigstillstånd, kommer SD att få ytterligare 20% eller tappa 20%? Jag vet inte.

Innan stater och större aktörer kan börja reagera proaktivt måste västvärlden först vinna kriget om den vetenskapliga sanningen. Via postmodernism och neomarxistisk entrism domineras nu massmedier, humanistisk akademi, rättsväsende och många myndigheter av folk och ideologier som struntar i vår civilisation och en betydande mängd av dem avskyr den befolkning som de härskar över.

Moldbugs beskrivning av Katedralen är giltig. Den har förätit sig och vi får hoppas att vår tids Luther-gestalter och vår tids tryckpress kan krossa dagens papism.

It will be hard for anyone to argue against my observation that a large swath of our cultural elites and their minions are each day tightening the boundaries of what constitutes acceptable expression. In addition to increased hostility toward some campus speakers, the willful omission of facts from the reports of certain national news outlets, and several recent pieces of government legislation lend ample support to my claim.

And while my comparison of Canada today to Europe on the eve of the Reformation has some prima facie merit, for my allusion to truly resonate, it requires a Canadian public figure fulfilling the role of Luther. To my mind, professor Jordan Peterson of the University of Toronto most closely fits the bill.

When Luther posted his theses, he didn’t envision a major controversy developing. His paper was a dispassionate criticism of the Church’s fringe practice of selling indulgences (pieces of paper that promised to release a loved one from purgatory). However, by identifying the “symptom” of indulgences, Luther brought attention to a larger disease that gripped the elites of his society and the issue snowballed.

Peterson’s experience has been similar. The protest that brought him to the public eye was at first cerebral and low-key. When his university demanded that he use newly coined terms reflecting a wide range of gender identities, he refused, saying such descriptors were not supported by scientific evidence. Peterson saw it as an exercise in “organizing his thoughts” — not organizing a movement — and his stand against compelled speech might have amounted to a tempest in a teapot. But it soon ballooned beyond the original issue of gender pronouns.

Assailed ferociously by his adversaries, Peterson responded by unleashing a public, ongoing critique of Western society’s regressive move to the left. His medium of choice has been YouTube. In Peterson’s use of YouTube, we again see parallels to Martin Luther.

Historians agree that Luther’s protest against the hegemony of his day succeeded where other earlier reform movements failed because he was able to harness the first means of mass communication, the printing press. Like YouTube today, the printing press allowed individuals to bypass formal channels and publish what they wished, quickly and simply. Using pamphlets, often in the language of the common people, Luther and other Protestant thinkers spread their ideas across Europe. The Catholic Church lost its control on written information. Pamphlets printed by Luther alone outnumbered Catholic writers five to three and made up 20 per cent of all pamphlets published by 1530.

Today, individual videos featuring Peterson’s commentary, some posted by Peterson himself but most edited and uploaded by “converts,” number in the thousands. The view counts on the videos collectively are in the millions and growing.

http://theprovince.com/opinion/op-ed...hers-95-theses

Problem som skapades av migration, löses bäst av migration. Migration från Sverige är inte definitionsmässigt omöjlig eller negativ för migranten. Utopiska sociala ingejörslösningar uppifrån som inte fungerade i Sovjetunionen eller Turkiet som svar på etnisk splittring eller islam, kommer inte magiskt fungera i Sverige.

Inte ens USA är ju ett gott exempel på fungerande "sund medborgarpatriotism" längre.

Fast det stämmer inte att medicinen inte fungerat. Ta
exemplet här från anrika Södertörn med uppföljande anrop från verkligheten i Ungern. Yuri Bezmenov förklarar hur marxistisk subversion fungerar och satt i perspektiv till Sverige så är det illa.

Det är en utmärkt punkt att knyta an till alternativa mediers granskning av #jagärhär. Samhällsnytt har publicerat mailkonversationer över rörelsens kontakter med olika departement såväl som en talande intervju med #jagärhärs kontaktperson vid "Enheten för demokrati".

Parallellt med att Vinnova-projektet lanseras pågår alltså planeringen för att införa mer långtgående inskränkningar av yttrandefriheten i landet.

Läget måste beskrivas som det är, dock på ett nyktert och sansat sätt. Sk vanligt folk måste vakna upp, även om det är smärtsamt för dem.

Drömmande politiker som tror på snabba fixar - som "enkla jobb" - måste sopas åt sidan till förmån för krassa realpolitiker som på riktigt inte räds tuffa beslut. Dessa realpolitiker måste, tillsammans med äkta intellektuella som är förmögna till ordentliga målkonfliktanalyser, läxa upp dagens PKelit när de solkar ner debatten med sina förenklingar och fördumningar. Månglarna måste drivas ut ur templen, och i en demokrati är det bara det är bara möjligt om sk vanligt folk går informerade och medvetna till vallokalerna och där väljer bort de politiska månglarna. Kändis- och mediamånglarna försvinner automatiskt när det inte är karriärbefrämjande att ha den hållningen.

De som har förmågan till intellektuella analyser som också inkluderar svåra val och målkonflikter, måste utnyttja det nya samtalsklimatet till att föra den debatten. Vi har ett år på oss. Så ställ ifrån dig popcornskålen .

Edit: för att undvika det du pekar på - att folk tror att om SD bara får 30% så löser sig allt på något magiskt sätt - så måste samhällsproblemen och lösningarna beskrivas på ett krasst realistiskt sätt. Annars får vi en svekdebatt, när SD inte lyckas infria de orealistiska förväntningarna. För att bädda för de tuffa åtgärder som måste till, måste majoritetsbefolkningens rätt till sin kultur och sin valda livsstil (t ex en välfärdstat byggd på långsiktigt hållbara förutsättningar) med emfas lyftas fram. Det måste hamras in i folk. Det är majoritetsbefolkningens rätt att få återgå till lag och ordning, bra skolor, god vård osv som kommer att legitimisera de hårda tag som kommer krävas för att få ordning på samhället igen. Även om det tar 30 år.

Ja! Nu ska vi inte lyssna på sherm. Det här är Glasnost! När Sovjet-regimen lättade lite på trycket gick det inte att hålla tillbaka motståndet längre. Det spelar ingen roll att de försökte. För sent.
Vi måste se till oss själva och inte till externa aktörer av olika slag (Soros, SD, o.s.v). Det är därför jag känner att folk måste ha något i ryggen. Det är inte lätt att stå upp annars. Detta gäller även journalister. De är människor de också... faktiskt.

Nu raderades ju delar av konversationen, men för den som undrar är Crispys och mitt lilla vendetta inget att oroa sig för.
För trådens räkning kan det ändå vara värt att förtydliga användandet av t ex Cwejman som återkommande exempel i debatten från min sida:

Nej, jag menar inte att han har en viktig roll i stort och att jag använt mig av honom som stående exempel beror inte på någon besatthet av hans person eller att jag hyser några agg till honom. Han fungerar som en mall, på samma sätt som furst Potemkin som individ inte är det väsentliga i ordet "Potemkinkuliss". Det är ett användbart, betydelsebärande meme, inget mer.

Adam Cwejman illustrerar på ett väldigt pedagogiskt sätt de dubbla måttstockar och tysta överenskommelser som en tråd som denna bör avhandla, eftersom "kriget om mångkulturen" förstås har mångkulturella undertoner: Hur kan det vara acceptabelt att SAMTIDIGT markera kraftfullt mot rasifierades identitetspolitik för att vara skumt tribalistiska svenskars "nyttiga idioter" - men aldrig kritisera Naomi Abramowicz för hennes identitetspolitik och etnoseparatistiska anspråk? Att SAMTIDIGT ha hög svansföring om ointresse för etnicitet och skriva om exklusivt judisk etnisk utsatthet i Sverige? Varför är en sorts identitär halal, medan den andre är haram?

Är inte det en Cwejmankuliss, som inte kan stå stadigt eller tål mer än högst kursiv granskning? Om en slipad afrosvensk satte honom på det hala och anklagade honom för identitetspolitisk apartheid - vilken sorts vit flagg kommer han då vifta med? Och vilka anständiga skäl finns att osynliggöra svensk etnisk utsatthet eller det legitima i svensk folkrätt och politiskt särintresse?

Liknande kortvägar och stående epitet blir Raymans smällar eller Gürs miljon för att på ett polemiskt riktat sätt påtala deras bristande resonemang. Det innebär alltså INTE att jag är besatt av dessa två debattörer eller menar att de eller jag styr samhällsutveckling eller -debatt. Att mina planer på nationell åsiktshegemoni inte riktigt är i hamn, är plågsamt uppenbart.

En jude och en judinna bryr sig en del om judar och skriver om det i tidningen emellanåt. Jag tror att den stora gåtan du vill lösa har ett väldigt enkelt svar: Vem bryr sig? Inte ens våra nya vänner i landet islamisterna bryr sig nog särskilt mycket.

I sin sista ordinarie ledare innan mammaledigheten är Alice T faktiskt ute och tassar i Oytoland när hon beskriver det Sverige som hon tror väntar för sitt ännu icke födda barn


jag antar att det hon menar med "mer splittrade" är en mer etniskt inriktad befolkningsuppdelning med därpå följande identitetspolitiska effekter. Med andra ord att svensken med tiden kommer att bli en grupp i gruppen som ser till sina egna intressen i första hand. Ett folk som alla andra således.

http://www.gp.se/ledare/detta-hoppas...barn-1.4809743

Jag har tyvärr ingen quick fix för att med ett penndrag rätta till de mångkulturella samhällsproblem som våra kära politiker fullt medvetet har skapat under decennier. Vad gäller just skolan anser jag dock följande.

Det har rått en tyst överenskommelse mellan politiker och medelklassväljarna vilken har gått ut på att medelklassföräldrarna har givits möjligheten att tillgodose politikernas önskan om massinvandring samtidigt som föräldrarna av politikerna givits möjlighet att få uppleva sig själva som moraliskt högstående varelser. Den handelsvara som erbjudits av politikerna för att affären skulle komma till stånd var det fria skolvalet, genom vilket föräldrarna har kunnat tillse att deras egna guldklimpar inte direkt drabbas av föräldrarnas godhet.

Det fria skolvalet är således det betongfundament på vilket hela massinvandringen vilar. Då är det direkt motbjudande att som Sanna föreslår helt sonika rycka bort detta betongfundament. I så fall borde i anständighetens namn varje icke-svensk individ som kommit till landet från den dag det fria skolvalet infördes (samt dessas avkommor) först deporteras. Då skulle det åtminstone bli en ärlig deal.

I övrigt instämmer jag till fullo med vad Oyto skrivit i frågan under dagen, Hellre totalt mångkulturellt kaos i några skolor och i övrigt någorlunda välmående och väl fungerande skolor, snarare än mångkulturellt kaos i lightversion på precis varenda svensk skola.