Början på ett mediakrig om mångkulturen?

På DN Debatt 14/12 2014 uppmanade 14 liberaler Anna Kinberg Batra att inte tveka i asylfrågan. De hyllade Fredrik Reinfeldt för parollen ”öppna era hjärtan”. Bland undertecknarna fanns ordförandena i Moderaternas, Centerpartiets och Folkpartiets ungdoms- och studentförbund. Där fanns också ledande företrädare för Liberala Nyhetsbyrån, Fores, Bertil Ohlin-institutet, Magasinet Neo och Migro. Två välkända personer i Timbro-kretsen fanns med, Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt.

...

Inspirationen till debattartikeln kom från Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt, som tillsammans skrivit boken ”Migrationens kraft. Därför behöver vi öppna gränser” (2012).

Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt är inte naiva, de tror inte att en person på väg till Sverige för att söka asyl kan jämställas med svenska ungdomar i behov av arbete. De vill ha en så stor invandring att det blir nödvändigt att övergå till en nyliberal samhällsmodell.

I boken skriver de att den svenska modellen har fyra ben: ”(1) Fackets makt att hålla uppe de lägsta tillåtna lönerna, (2) höga bidrag till de människor som inte är produktiva nog för att nå upp till fackens krav, (3) de höga skatter som den generella välfärdsstaten kräver samt (4) en arbetsrätt som gynnar dem som har arbete på andras bekostnad.” Tillsammans är dessa fyra principer en ”barriär för att hålla invandrare borta från arbetsmarknaden”. Författarna vill ”ändra konfliktreglerna”. Första steget blir att förbjuda strejker som skydd för lågavlönade mot underbudskonkurrens.

Författarna säger sig vara skeptiska till det offentligas förmåga, staten är ”sämre än marknad och civilsamhälle på det mesta”. De hävdar att staten har en fördel när det gäller våldsmonopolet och borde fokusera på denna kärnverksamhet.

I en stat som gör våldsmonopolet till det centrala kommer domare, åklagare, polischefer och generaler att ha mest att säga till om. De kommer att verka där det finns ett stort behov av sekretess. För medier, allmänhet och folkvalda blir det svårt att övervaka den djupa maktstrukturen i denna nattväktarstat. Det är en annan situation än i dag, där statens våldsutövning är inbäddad i den civila förvaltningens och det mångsidiga politiska livets fria informationsflöde.

....

De flesta som verkar för en generös asylpolitik resonerar humanitärt, men nyliberalerna har ett annat motiv. Deras mål är att montera ner välfärdsstaten och i synnerhet att lagstifta mot facket. De hoppas att invandringen ska lägga en hårdare press på politikerna än vad enbart saklig opinionsbildning förmår. Deras allians med den humanitära asylopinionen är ohelig.

I Sverige finns två högerradikala rörelser: på ena sidan Sverigedemokraterna, på andra sidan det nyliberala nätverket, som är en bit på väg att bli borgerlig mainstream, främst genom infiltration av ungdomsförbunden. Utan det nyliberala inflytandet hade Sverige troligen hållit fast vid den tidigare under efterkrigstiden mer försiktiga asylpolitiken.

Bäst att upprepa det där sista:
Utan det nyliberala inflytandet hade Sverige troligen hållit fast vid den tidigare under efterkrigstiden mer försiktiga asylpolitiken.

För vilka är makten? Pengarna. Vilka är pengarna? Follow the money.

I svenska medier framställs Svenska Akademiens kris som en kamp mellan gammalt och nytt, män och kvinnor.

Den danska universitetslektorn Marianne Stidsen skriver om en vänsterpopulistisk våg som hotar att krossa en viktig kulturinstitution.
[...]
Striden handlar nämligen inte bara om Akademien, och den är inte bara en storslagen kändisunderhållning för blaserade själar. Den är också ett, rentav rätt otäckt, exempel på det skifte som för närvarande pågår i västvärldens och inte minst Skandinaviens demokratier.

Medierna, politikerna och den bredare offentligheten i Sverige vill gärna få det att se ut som att det just nu pågår en intensiv kamp mellan gammalt och nytt. Där kvinnorna representerar det nya och männen det gamla. Sara Danius, tidigare ständig sekreterare i Akademien, har blivit själva huvudsymbolen för denna kamp.
[...]
Genom de svenska mediernas totalt ensidiga framställning av saken har allmänheten fått intrycket att Svenska Akademien består av en flock gamla vita män som hatar förnyelse och jämställdhet så till den grad att de har slängt ut två stackars oskyldiga kvinnor från sin patriarkala, reaktionära, otidsenliga församling.

Detta är dock inte korrekt. Faktum är att den ena kvinnan, Sara Danius, ville slänga ut den andra kvinnan, Katarina Frostenson. Och att det rent faktiskt var några av männen i Akademien – samt ett par andra kvinnor – som vägrade ställa upp på det.
[...]
Striden handlar alltså rent faktiskt inte om män som vill kasta ut yngre kvinnor så att de ska få sitta kvar och mysa långt borta från den moderna världen i sin gammelmansklubb.

Men om den inte handlar om kvinnor mot män, nytt mot gammalt, vad handlar den då i grunden om?

Striden handlar djupast om huruvida de moderna, borgerligt demokratiska institutionerna och rättsprinciperna ska fortsätta gälla. Eller om vi ska ansluta oss till ett helt annat slags samhällsförståelse, där såväl moderna rättsprinciper som moderna, demokratiska spelregler urholkas.

När en majoritet av ledamöterna i Svenska Akademien – bland dem några av männen – inte ville rösta ut Frostenson, var det för att de inte anser att Akademiens beslut ska dikteras av pressen och folkdomstolen. För det är den som, nästan fradgande om munnen, i månader har krävt Frostensons huvud på ett fat.
[...]
Det är det som är stridens kärna och det är därför man faktiskt bör ta hela tumultet på stort allvar. För kärnan är om Svenska Akademien ska hoppa på vår tids populistiska våg eller inte. Det nya här – och det är kanske därför det är så svårt att få grepp om – är att populismen nu också har fått ett vänsterorienterat ansikte, vars program är identitetspolitik och feminism.

Och det är för denna vänsterpopulism som Sara Danius nu har blivit en symbolgestalt. I linje med det som kännetecknar all slags populism försöker också denna att teckna en förvriden bild av verkligheten där frågan om sant eller falskt, rätt eller fel, åsidosätts. För nu handlar det bara om den råa maktkampen. Och då finns det ingen plats för såna fjuttiga hänsyn

Grundprincipen var den humanistiska idén om naturrätten, det vill säga idén om att var och en, enbart i kraften av att vara människa, hade rätt till samma värdighet. Dessa universella frihetsrättigheter blev formulerade i några av de satser som ligger till grund för vår moderna värld, först och främst den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 och den franska förklaringen av människans och medborgarens rättigheter 1789 – bara tre år efter att Svenska Akademien instiftats av Gustav III.

Man kan alltså inte säga att Akademien står för ”det gamla” och det feministiska gardet för ”det nya”. Tvärtom står Akademien, sedd ur ett längre historiskt perspektiv, för det nya, det moderna, det demokratiska, det jämlika.
[...]
Här närmar man sig enligt min mening den egentliga knäckfrågan när det gäller Svenska Akademiens aktuella situation. Nämligen hur snabbt, eller långsamt, framsteg och förbättringar ska ske. Och hur.
[...]
Sara Danius – och de många följare och supporters hon har – är, som karakteristiskt för vår tids populism, oavsett höger- eller vänstervridning, beredd att negligera några av de moderna, demokratiska fri- och rättigheterna som rättssäkerheten, som det har tagit 200 års seg kamp för att uppnå i västvärlden, i en högre frihets namn. Det finns ett ord för det sättet att tänka på, nämligen totalitarism.

Totalitarismens tanke är just att det kan vara nödvändigt att ibland åsidosätta gällande fri- och rättigheter – för att inte tala om demokrati – för att kunna ändra saker snabbare, så att samhället kan bli fullt ut och hundra procent rättvist redan i dag, hellre än i morgon. Så att den fina naturrättsidén kan förverkligas i praktiken med detsamma och på alla håll och kanter. Oavsett medlen.

En av de första signalerna om att en sådan revolution – som det ju brukar kallas – är i antågande är att man angriper de existerande kulturinstitutionerna och -symbolerna, med avsikt att krossa dem. Oavsett om det gäller talibanerna eller röda armén eller islamiska staten. De tendenser till feministisk revolution som vi just nu ser i Skandinavien med avstamp i #metoo-rörelsen gör samma sak. Att försöka kuppa eller krossa en institution som Svenska Akademien – och kväva varje ansats till kritisk diskussion och oenighet – är helt enligt boken. Liksom den blinda blodtörsten i övrigt.

Nåja, kan man kanske säga, fast är det ändå inte, allt annat lika, dags att det händer något? Är det inte dags att vi verkligen och på allvar börjar vakna och hugga tag i det där med jämställdhet som man nu har talat och talat om i ett par hundra år, men bara har lyckats realisera med små muskliv?

Det kan man kanske tycka. Men bortsett från att det är historielöst att påstå att ingenting har hänt, bör man nog också fråga sig själv vad priset för en sådan totalitär samhällsomvälvning – för en sådan revolution, en sådan kupp – kan vara.
[...]
Innan alla helt kritik- och tanklöst kastar sig i armarna på den nya populismen, under vänsterpolitiska förtecken, och i solidaritet med dess just nu mest framstående taleskvinna i Norden iklär sig knytblusar, hårknutar och vad vet jag, är det möjligen på plats att fråga sig vad kostnaden kan vara för en så passionerad, färgglad och handlingskraftig revolution, där småaktiga hänsyn till tråkiga saker som sant och falskt, rätt och fel, ibland trängs undan för att tjäna något högre.

Något av det första jag hörde en feministisk debattör säga efter Danius avgång var att man nu säkert också kunde förvänta sig att Sara Stridsberg, en annan av Akademiens kvinnliga ledamöter, avgår.

Vad det kanske en spådom eller hot som därmed uttalades? frågade jag mig. Medan jag tänkte på Kants ord om den nya despoti som alltid, säkert som amen i kyrkan, lurar runt hörnet när de revolutionära får den makt de suktar efter. För ve den kvinna – eller man – som inte rättar sig i ledet i den nya samhällsordningen!

Göran Persson går till hård attack mot Fredrik Reinfeldt – och hans ”öppna era hjärtan”-tal från förra valrörelsen.

Han menar att Alliansregeringen stod för en totalt misslyckad migrationspolitik som Sverige kommer lida av under många år.

Persson menade att den förra regeringen varken skötte försvaret eller kriminalpolitiken och att migrationspolitiken var totalt misslyckad.

– Det vi såg under den borgerliga perioden var en totalt misslyckad migrationspolitik. ”Öppna era hjärtan”, sa Reinfeldt, utan några som helst konsekvenser i åtanke, det fick bli som det blev. Vi har fått bekymmer som vi kommer behöver slita med i ganska många år. Det kommer att kosta pengar, sa han.

– Vi har tagit ett så stort ansvar de senaste åren så vi klarar inte mer nu. Nu är det arbetskraftsinvandring som gäller.

– Det är bara att jämföra med de nordiska länderna så ser du vilken politik de har valt. Jag tror att vi i Sverige tar tre gånger så många asylprövningar som de andra nordiska länderna gör tillsammans.

Moderaternas gruppledare i riksdagen, Tobias Billström, reagerar med förvåning på Göran Perssons tal.

– Under perioden 2006 till 2014 var den socialdemokrati som då satt i opposition inte alls några tillskyndare av en restriktiv migrationspolitik, tvärtom. Inte minst Stefan Löfven kallade mig själv för ”oanständig” när jag initiera en diskussion om antalet som kommer hit.

Billström tycker att Socialdemokraterna borde se sin egen roll i stället för att försöka skriva sig ur historien.

– Det känns lite märkligt att en före detta statsminister försöker uppträda som att Socialdemokraterna skulle ha räddat migrationspolitiken när man under åtta år inte lyfte ett finger.

– Migrationspolitiken kunde absolut utvecklats, och jag var själv en tillskyndare till att Moderaterna skulle tagit tag i frågan om antalet människor som kommer till Sverige. Men att säga att den är totalt misslyckad är samtidig att underkänna Socialdemokraterna, för de ansåg ju under de här åtta åren att vår politik var för restriktiv.