Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Skyttegravskrig blev omodernt redan för 100 år sedan. Idag gäller Eld och rörelse.
Och det är väl det vi ser i mediekriget också. Vinnande sidan är inte den som befäster sig i fasta positioner utan de som med eld och rörelse vågar utmana motståndaren. Intellektuell rörelse och moteld mot gamla förlegade sanningar. Våga utmana helt enkelt.

Att det dessutom kommit nya vapen som Twitter, Flashback och andra Sociala medier gör det omöjligt för politiska partier och mediers ledarsidor att överleva med en bunkermentalitet och förlita sig på gammal strategi och teknik. Att deras högsta ledare ändå väljer den strategin tyder mer på desperation över en nära förestående förlust än en förmåga att anpassa sig till verkligheten.

Med det vill jag mena att om man väljer att betrakta skyttegravskriget i medierna missar man den stora bilden. Vilka makter det är som strider och vad de strider om. För det är väl ändå så att även mediekrig förs med ett syfte och mål annat mer än själva striden.

Förväxla inte den här trådens hälsa med konservatismens dito.

Det autistiska dissekerandet av Rayman, Cwejman och Tjolahejman är förvisso torterande tröttsamt och drar ner tråden till mer av en obskyr Norénpjäs än den blockbuster den önskar att den vore, men den där petiga gourmetmentaliteten är inte ny – den har varit ett återkommande inslag sedan dag ett. Det är alltså ingen begynnande trend av konservativ splittring, bara business as usual.

Jag kan ibland känna att tråden borde splittas i två, där den ena kan återgå till topic dvs att följa den dagsaktuella utvecklingen i skyttegravskriget mellan GAL- och TAN-tyckonomer, medan den andra (som kan få heta t ex "50 Shades of Cwej") kan grotta ner sig i att studera diverse ledarskribenters mjäll i elektronmikroskop och skriva långa essäer om varje molekylkedjas etnotribalistiska tendenser, men eftersom den förstnämnda skulle bli betydligt mer populär så skulle det inte dröja länge innan mindre populära riktningar skulle försöka ta över den och göra till sin, ungefär som att alla som misslyckades där SD har lyckats nu vill ge stackars hjälplösa SD goda expertråd. Så det är nog lika bra fortsätta i en enda tråd och hålla scrollfingret i topptrim istället.

Risken för att konservatismen ute i den riktiga världen skulle ha börjat smulas sönder till bokstavshöger är däremot låg till obefintlig eftersom kons, soc-kons och lib-kons (som är så pass lika att de kan hålla ihop lika bra som sossarna har gjort i 100+ år) utgör den höger som haft momentum de senaste åren. Sönderfallet sker istället inom den liberala delen av högern, som i takt med sitt krympande har blivit allt mer irrationellt PMS-ilsken, bitter och ondsint mot omvärlden (även om stämningen är god inom gruppen när de går runt och gör moralboostande handhjärtan till varandra i bunkern).

Men herregud, vilket tjafs om Sanna Rayman. Är det så svårt att begripa att hon menar att valet står mellan pest och kolera, och nåt måste helt enkelt väljas? Ställs inte konservativa inför sådana val, menar du?

Det är väl klart som fan att en människa kan vara konservativ realist och tycka att vi i en kritisk situation måste gå igenom ett stålbad av nån sort. En annan konservativ realist kan tycka att en annan väg vore bättre. Det är väl inget nytt att det även bland människor som har en gemensam värderingsgrund förekommer skilda åsikter i konkreta sakfrågor.

Ska högern börja grotta i vem som är konservativ nu, på samma sätt som vänstern har grottat i vem som är rasist? Ska en ny åsiktskorridor upprättas, där bara de rätta konservativa åsikterna godkänns? Bevare mig för detta.

Finns det något Sanna eller någon annan skulle kunna föreslå för att du skulle anse henne som icke-konservativ? Vad skulle konkret gränsen gå, om det inte är diskvalificerande att använda barnen som labbmöss i ett experiment de flesta av oss inser inte kommer fungera?





Du kommer flyta med i tråden, liksom trådens studieobjekt flyter med samhällsdebatten. Inte påverka tråden förstås, utan vara eftersläpande reaktiv på dess utveckling. Precis som "konservatismen" som inte bevarar något alls, eftersom den inte förstår att vara proaktivt reaktionär när tillfälle ges och alltså återerövra förlorad mark, så kommer du nöja dig med att ibland stämma upp i missnöje över något. En reflex, inte en riktning.

För tråden har onekligen muterat under resans gång. När jag förut skrev om nationalism och populism som något politiskt potent och legitimt, så var det exotiskt HÄR - men åtminstone sedan Trump är det nu accepterad materia och begrepp som t o m Aftonbladets tyckare vill appropriera. Demos-populus-folk. Samma sak när Fula Gubben - en smula i förväg - proklamerade att media var irrelevanta. Ingen absolut sanning - men en väsentlig realitet, som förstärks genom att återberättas och som manifesterat sig upprepade gånger vid valurnorna internationellt. Trots dina instinkter kring hur opinionsbildning fungerar "i verkligheten".

Nu handlar diskussionen inte om det går hem med populism, eller om nationalismen är något att bry sig om, utan de koncentriska frågeställningarna om vit identitetspolitik och tribalism som resultat av mångkulturella naturlagar om ingruppsbeteende, som andra identiteter inte kan låta bli att hänge sig åt. Då kommer stofiler som du få reflexen att "Identitetsvänstern är vänster, jag är höger - så då är jag emot identitetspolitik. När jag växte upp var alla svenskar i Sverige, ju!"

Men du har inget annat än den tomma tankespasmen att värja dig med och kommer anpassa dig till verkligheten som den utvecklar sig omkring dig, även om du gör det surmulet och i efterhand. Det är ju det konservativa gör, eller hur?

I princip inte. Trängd mot väggen av en obarmhärtig verklighet, där valet verkligen står mellan pest och kolera, måste en konservativ realist i första hand tänka realistiskt. "Vilka är mina realistiska handlingsalternativ?" är vad som är utgångspunkten för den diskussionen. Det alternativ man fastnar för kan - givet situationen - vara ett förslag man aldrig annars ens skulle överväga. Det förändrar dock inte ens grundinställning.

Känns som att en del människor i tråden är lite fredsskadade. Tror ni att det alltid ska finnas tilltalande alternativ att välja?

Trängd mot väggen av en obarmhärtig verklighet, där valet verkligen står mellan pest och kolera, måste en konservativ realist i första hand tänka realistiskt. "Vilka är mina realistiska handlingsalternativ?" är vad som är utgångspunkten för den diskussionen. Det alternativ man fastnar för kan - givet situationen - vara ett förslag man aldrig annars ens skulle överväga. Det förändrar dock inte ens grundinställning.

Känns som att en del människor i tråden är lite fredsskadade. Tror ni att det alltid ska finnas tilltalande alternativ att välja?

Jaha? Så i en pest och kolera miljö tycker både du och Sanna att samtliga svenska skolbarn ska ha nedan beskriven skolmiljö för att det nog blir bäst för Sverige på sikt? Ett "stålbad" som i slutänden stärker landet? Nice!




https://ledarsidorna.se/2017/11/skol...ardeavgrunden/

Ett kategoriskt försvar för fortsatt segregation är det enda konservativa alternativet.

Ett kategoriskt försvar för fortsatt segregation är det enda konservativa alternativet. På så sätt har åtminstone enklaver av organisk kontinuitet och trygghet goda chanser att existera.

Att utan något annat än fromma förhoppningar slänga barnsoldater i elden för att ro ett utopiskt projekt i land, är INTE konservativt eller anständigt. Lika lite som incitamentsdriven invandring är "marknadsliberalism" eller klimatförstörande migration mot polcirkeln är "miljövänligt".

Du kan ana vilken påverkan det skulle ha på inte-grationen (!) om regeringens linje skulle vara att bibehålla och öka segregationen inför kommande repatriering.
No-Go zonerna skulle försvinna av sig självt på något år.

Fortsatt segregation? Lite mysig apartheid alltså? Ok, då vet vi vad ditt lösningsförslag är. Och när man rattar sin bepansrade bil ut ur det gated community där man bor ska man känna sig nöjd över att man inte gav vika för tankar på integration?

Den här diskussionen är faktiskt ett alldeles utmärkt tillfälle att tala om just det Crispy och du duckar för - nämligen tribalism i media.

För - hur blir det med de judiska barnen? Tror du att Abramowicz, Neuding, Cwejman och Wolodarski skulle vara lika liknöjda som du - och de - är kring etniska svenska barn?

Detta är identitetspolitik i praktiken - och anledningen att SD och dess liknöjda nätsvans är klandervärda hanrejar inför andras levande omsorg inför sina barn och sina grupper.