Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Förstår inte hur ni lyckas misstolka en text så grovt? I ett enda stycke mot slutet för hon ett hypotetiskt Fridolinresonemang om samhällsnytta. Detta för att illustrera målkonflikten mellan individers kontra kollektivets bästa. Men texten lämnar knappast några frågor kring var hon själv står. Hon förefaller tycka likadant som när hon skrev denna i SvD för fem år sedan:

Hon motsätter sig således att vissa barn ska offras för att lyfta andra barn, oavsett om det handlar om att tvinga ambitiösa invandrarbarn att gå kvar på lågpresterande förortsskolor, eller att tvångsplacera svennebarn i dessa skolor.

Mauricio Rojas slår i Svenska Dagbladet ett slag för de Nygamla Moderaterna.

https://www.svd.se/en-sammanhangande...n-ar-uppgiften

En sammanhängande nation är uppgiften, inleder Mauricio och gläds åt moderaternas partiledarbyte. Mauricio tar upp de tre stora utmaningarna som Kristersson i sitt stämmotal tog upp: svensk invandringspolitik, lag och ordning och en hållbar välfärd. Viktigast av dessa så kallade utmaningar är enligt Mauricio



Denna den största utmaningen måste enligt Mauricio mötas med ett sammanhängande nationellt projekt, vid risk om kaos och efterföljande aggressiv nationalism, vilken påstås florera i västvärlden, och


samt att




Mauricio tar också upp no go-zoner, utanförskapsområden, volymer, att det bör ställas höga krav för naturalisation, integrationshaveri med mera och så vidare. Men det jag citerat är den röda tråden i ledartexten.


Måste säga att jag är så trött på den här typen av texter. Förutom att den kanske möjligen ger en hint om att Mauricio planerar en storslagen återkomst som politiker i Sverige, innehåller den inget nytt. Och den innehåller ingen som helst kritik mot den politik som fortfarande förs. Mauricio använder till och med samma politiskt motiverade terminologi som är den påbjudna; utmaningar, utanförskap, integration och så vidare.

Framförallt tröttar mig Mauricios dravel om att utmaningen


För Mauricio, och nygamla moderater, är det svenska fortfarande bara ett slags teaterkostym och en uppsättning rekvisita som vem som helst kan ta på sig och vifta med. Det är ett slags politisk magi där bärandet av en särskild skrud, deltagande i särskilda riter, uttalandet av särskilda ord, utförandet av särskilda åtbörder och viftande med särskild rekvisita, förvandlar kinesen och hottentotten till svensk.

Faktiskt tycker jag sämre om texter som Mauricios, än texter från dem jag betraktar som direkta motståndare till mig. Mauricio är falsk eftersom han skiter i både Sverige och svenskarna. Han visar detta genom att i princip se svensk nationalism endast som ett medel för att underlätta för fortsatt invandring. Han ser det mångkulturella projektets brister som medel för fortsatt invandring och byter endast ut detta mot en svensk nationalism som inte alls är någon svensk nationalism. Han ser egentligen inga "utmaningar" när det gäller invandringen. Problemet för honom är den ideologi med vilken hittillsvarande politik till stor del motiverats. Invandringen i sig är för honom alltså inget problem och invandringen ska fortsätta. Hans och nygamla moderaters fokus är alltså inte det svenska folket och landet Sverige. Fokus är fortfarande något helt annat.

Avslutningsvis vill jag påpeka att enligt min uppfattning är en hel del opinonstexter av i dag likadana som Mauricios. Texter som ger sken av att se svenskarna och Sverige som någonting av värde i sig självt, men är texter egentligen likadana som allt annat mångkulturellt struntprat som det här landet fortfarande svämmar över av.

Ta det lugnt med Rayman. Det citerade i sitt sammanhang:

Alltså: På gruppnivå är det nog bara den svenska monokulturen som kan få ordning på mångkulturen. Men en del individer kommer att offras i den processen. Fridolin borde säga det.

Det finns förstås andra lösningar på problemet (som repatriering) men de omtalades inte av Fridolin och därmed inte heller i Raymans kommentar på vad Fridolin sagt.

Sanna Rayman underförstår att om storstadsmedelklassen tvingas tugga i sig den skit, de stora sociala problem som hittills har drabbat arbetarklassen och landsorten, eller som politikerna numera säger på hundvisslespråk: "de som bor i hyreshus", så kommer skiten att träffa fläkten big time. När våld, taskig eller primitiv svenska och rejält sänkt kvalitet i skolorna flyttar in i medelklassens verklighet och de egna guldklimparnas framtidsutsikter, undervisning och kanske t o m betyg tar skada, så kommer väljarna inte längre att sitta still i båten. Då kommer frågan "varför ska vi acceptera det här?" oundvikligen upp på bordet i allt fler partier.

Självklart kan hon inte skriva detta helt öppet, men det är rimligen det hon menar.

Och lika tröttsam finner jag den senfärdiga Heberlein:




https://ledarsidorna.se/2017/11/14359/

Migrationen reducerad till en logistisk utmaning för massimmigration. Inte ett ord om kulturer, den svenska nationens och nationalstatens överlevnad och civilisationernas kamp.

Så läser jag också det. Jag har länge hävdat att utan det fria skolvalet så hade vi aldrig hamnat i dagens mardrömssituation.

Vi får hoppas att du har rätt. Om någon skriver, att något är "rätt" och "bäst"...

"På samhällsnivån kan detta mycket väl vara rätt. På lång sikt är det nog bäst att blanda och låta medelklassbarnen ta smällarna för en bättre integrering"

... så ligger det ju nära till hands att tro, att denne anser att det är "rätt" och "bäst".

Men, det fem år gamla citatet från SvD talar väl för, att hon *inte* anser att det vore "rätt" och "bäst". (Om hon inte har ändrat sig, ty desperate times calls for desperate measures; det är dock mycket ovanligt, att folk ändrar sig i den här sortens ställningstaganden.)


TILLÄGG

PS. Ditt inlägg: Flashbackteatern ger: ”PM Nilsson - en resa” var lysande.

Nazisterna i Brasilien lämnade också partipolitiken. Fy skäms, Eichmann.

Rimligast är nog att ta henne bokstavligt, ungefär som användaren Vågskålen gör strax här ovan. Men visst, det kan ofta vara som ett slags kremlologi att försöka tyda vad ledarskribenter i svenska tidningar egentligen menar, men lika ofta kan man nog ta skribenterna på orden. När man ska göra vilket kan så klart svårt, vilket i sin tur så klart gör att du kan ha rätt, men här tror jag inte att sådant uttydande behövs.

I övrigt är det en banal iakttagelse hon gjort, när hon tycker sig kunna se kommande missnöje hos både de föräldrar och barn vilka torde vara de kommande givarna av en bättre skolmiljö. Rentav kan man säga att hon bara säger det alla redan vet.

Rayman har dessutom, vad jag förstår, aldrig varit för vidöppna gränser eller en ohejdad, kravlös asylbonanza

Att säga det alla (de flesta) eedan vet, eller att lägga ihop två och två och dra en enkel slutsats, har tidvis varit mycket farligt här i landet.

Hon var den första icke-brunstämplade att göra invandringens kostnader till nåt som kunde diskuteras på ledarplats, genom den med dagens mått mätt harmlösa texten ”Var är besparingsförslagen?” i augusti 2014 där hon resonerade ungefär: Om det nu är ”krona-för-krona” som gäller, hur kommer det sig då att Migrationsverket utan vidare kan begära och få 48 extra miljarder?

Santesson skrev om det c:a 1,5 år senare: