Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Sanna Rayman i Expressen klär av Fridolin in på bara kroppen och avslöjar honom som den dinosaurie i integrationsdebatten han är. En ganska ofräsch kvarleva från 2014.

https://www.expressen.se/ledare/sann...alla-fridolin/

Det är inte på modet längre att prata om "Allt åt alla" och "Vi ska inte ställa grupper mot varann". 2017 förväntas politiker erkänna målkonflikter och ta ställning i dem. Och journalister har alltså börjat ställa de politiker som inte gör det, mot väggen.

Det är bistrare tider för floskelmaskiner och flugviktspolitiker.

Nu är jag vääääligt förvånad

Humorprogrammet Grotesco sänkte just Sveriges statsminister i SVT:
Drömmer jag?

https://www.svtplay.se/video/1572368...kal?start=auto

En mening fick mig att hoppa till:

Detta sticker i ögonen på mig. Vuxna som säger att barn ska ta smällar. Speciellt de blonda flickorna får man förmoda.

Detta går tillbaka till den SVD-artikel sherm länkande för några dagar sedan. Där var det "Man" (d.v.s svensk man) - uppoffra dig. Att säga åt vuxna svenska män att uppoffra sig i stället för att de som gjort fel ska uppoffra sig är en sak. Illa nog. Att säga att barn ska uppoffra sig, uttryckligen ta smällar, det är något helt annat.

Det känns stötande. Det finns ett enormt gap mellan den så kallade verkligheten och mediapersonernas värld. Nomenklaturen i länderna bakom järnridån hade samma inställning till folket och vad de ska uppoffra. Att uttrycka sig med ganska fria tyglar och dessutom tycka att barn ska ta smällar... och smällar kommer det att bli för vi vet att rektorer och andra bevakas som hökar för att de inte vara "rasistiska".

Ja, jag vill alltså få sagt att jag reagerade negativt på just den meningen. Förhoppningsvis framgick det. I övrigt så håller jag med Zurfarn08. Jag tänker att det även måste vara så bland journalister att de börjar tröttna på Fridolin. Det är något lite outhärdligt med hur han framställer sig. Försöker förmedla en oerhörd visdom och empati som inte riktigt finns där, om vi uttrycker det milt.

Här har vi nu möjlighet att skåda in i ett PK-psyke. Anna Högstedt, titulerad filmregissör med alstren Burka Songs 2.0 och A safe space for the wild på samvetet, låter oss få tillgång till de inre vindlingarna i PK-universum.

Höst och höstlöv, allhelgona imorgon.

Sedan lite rejäl nazistprotest medelst glitterkastande.




Och så lite fler telefonsamtal till flockmedlemmar. Pep talk med likasinnade.

https://sverigesradio.se/tankarfordagen

Dessa arma krakar lider av tvångssyndrom. De kan inte tillåta sig att glömma den underbara hösten 2015 när världen svämmade över av behövande som tvångsneurotikerna badande i egen godhet fick hjälpa. De får på villkors villkor inte tillåta sig att glömma att det finns fler hemska människoöden att godhetsdopa sig med. Som skabbiga byrackor måste de ständigt riva upp sina sår, i flock, godhetsförstärkande varandra.

Aldrig har jag stött på ett mer flagrant exempel på godhetssignalering, och gudarna ska veta att konkurrensen är knivskarp. Det är jag, jag, jag. Och mina goda vänner. Så till den grad att den ömkansvärda flyktingen kommer mer i skymundan än mormor. Mormor fick ändå vara subjekt lite grann, om än för att förstärka godhetssignalen från Hannas själv som tappert vakade en hel natt vid dödsbädden men heroiskt avstod från att vältra sig offentligt i just den dygden. Ja jösses. Det är alltså så här de faktaresistenta fungerar i sina filterbubblor och ekokammare. Slöjryckningar. Moskébränder.
Av ondsinta nazister då förstås. Sådana råttan i pizzan-historier frossar de tydligen fortfarande i. Sjuk sektmentalitet. Runt omkring dem vaknar folk på löpande band upp till insikt om den fasaväckande mångkulturella verklighet godhetssektens galna medlemmar ställt till med tillsammans med sina skyddslingar.

Som total kontrast då dagens Grotesco.

Per Gudmundsson har morrat rejält i samtliga medier senaste dagarna mot detta att använda landets alla välartade elever som integrationsinstrument för att civilisera nykomlingarna. "Kuddflickor" är det klandrande epitet han använder som beskrivning av fenomenet.

Javisst är tanken att använda barn som instrument i integrationspolitiken stötande. För en normal icke-hjärntvättad människa är tanken absurd. För en kulturmarxist som Fridolin framstår idén tydligen som genial. Och han presenterar idén på känt maner - ingen är förlorare på detta, alla är vinnare. Kumbaya och We shall overcome på en och samma gång.

Men bluffen blir synad. Om det verkar för bra för att vara sant, är det förmodligen det också. När man släpper synen på skolbarnen som politiska instrument och istället analyserar förslaget utifrån tanken att barnen är individer med människovärde så blir slutsatsen en helt annan.

Fridolin ställs vid skampålen för att ha underlåtit att identifiera en uppenbar målkonflikt. Han framstår som naiv - för att låna ett ord av Stefan Löfven.

Mer sånt vill vi se. Inte bara kritik av de absurda politiska förslagen, utan också öppet ifrågasättande av kompetensen och ärligheten hos de politiker som försöker tvinga på det svenska folket dessa förgiftade gåvor.

Fria Tider och Kvällsposten berättade i dagarna om hur det går till i praktiken. Detta från en grundskola i Malmö,
http://www.friatider.se/rektorn-till...nte-s-erotiskt

Lyckobringaren ifråga ingick alltså i ett gäng som sextrakasserade och misshandlade flickor, varpå han dömdes för brott men trots det fick gå kvar på skolan för att sedan våldta ett barn på skolan. Detta menar alltså Rayman med flera ändå är bäst i det långa loppet.

Det kan vara svårt att ta in. Men, inget utav detta skulle kunna ske, vore det inte för att det existerar stort stöd för det ute i samhället. Någon påstod tidigare i tråden att vi svenskar värnar kollektivet. Det är helt uppenbart felaktigt. Såna här exempel är tvärt emot ett kvitto på hur vi, genom indoktrinering i skola och media, induceras till att offra våra barn för mångkulturen.

Gudmundson morra likt en chihuahua. Det är i sammanhanget en närmast kastrerad kritik som framförs. Kuddflickor ja, bevare mig..

PM Nilsson på ledarsidan i Dagens Industri. Lite sådär nonchalant i förbifarten bekräftar han precis allt som mediakritikerna hela tiden har anklagat svensk media för att mörka.


Det är alltså inte bara politiker som lider brist på ryggrad och hederligt omdöme. Det som SVT dokumentären helt utlämnade var medias stora roll för att driva på politikerna i en viss riktning. Varför skulle de annars vara rädda att säga vad de tycker? Att bli kritiserad i media är tydligen värre än att forlora väljare och bli föraktad bland dem som politikerna ska företräda.

Något av det mest patetiska i SVT:s "dokumentär" var fjanten Ullenhags framträdande. Att nämna som ursäkt att han "lämnat partipolitiken" när han tillfrågas om alla idiotier han vräkt ur sig genom åren är verkligen ynkligt. Han om någon gjorde sitt yttersta för att förneka de problem som fanns, inte minst genom regeringens webbsida där rena lögner om svensk invandringspolitik presenterades. Ganska talande att regeringens webbaserade invandrarpropaganda knappt nämndes av SVT.

PMN fortsätter:


https://www.di.se/ledare/pm-nilsson-...ingssyndromet/

Med politiker som dessa vet vi vad framtiden innehåller för oss alla.

Flashbackteatern ger: ”PM Nilsson - en resa”

Akt 1:

PM Nilsson, Expressen ledare, april 2007:

Akt 2:

Ida Ölmedal, Expressen Kultur, juli 2015:

Akt 3:

PM Nilsson, Di ledare, november 2017:
Vilken himla tur att det bara är politikerna som lider av tvärvändningssyndrom, PM... ¯\_(ツ)_/¯

Eh. Du skrev följande till Siegfrid:


Du känner alltså ett behov att white knighta högavlönade "samhällsdebattörer" för att de möjligen tassat som katter kring het gröt - säkerligen väl medvetna om att paradigmskiftet var på väg och att det antagligen är säkrast att positionera sig därefter.

Ren och skär självbetjänande opportunism, alltså. Varumärkesvård, inte mod, för den som var tillräckligt begåvad att se längre än näsan räcker.

Vad är större? Att få bra betalt för att vara en tyst samhällsdebattör eller en meningslöst marginalantecknande systemanpassling som inte rörde samhällsdebatten en enda millimeter, innan verklighetens gravitation tog över. Eller att förutse hela schackpartiet och redan nu ha identifierat nästa generation viktlösa "opinionsbildare", utan svar - gratis, i det enda forum där sådan analys låter sig göras.

Ska du inte berömma redaktionsmedlemmarna på Aftonbladet, som hade det kvinnokämpande modet att vänta ut Virtanen också?

Sanna Rayman skriver alltså i Expressen (länk):



Två reflektioner:

1. Sanna Rayman och Per Gudmundsson har helt olika moralisk intuition.

För Per Gudmundsson är det självklart orättfärdigt och omoraliskt att på bekostnad av somliga barn medvetet använda dem blott som integrationsinstrument för andra barn. (De flesta, förmodligen snudd på alla, som skriver i den här tråden har samma moraliska intuition som Gudmundsson.)

Medan för Sanna Rayman så helgar ändamålet medlen, varför hon förespråkar att medelklassbarnen ska offras för svenska politikers ansvarslösa migrationspolitik. Medelklassens barn bör enl. Rayman "ta smällarna" (!).


2. Man undrar vidare hur Sanna Rayman tänker betr. att det är rätt "på samhällsnivån" att "låta medelklassbarnen ta smällarna".

Tror hon, att så länge som överklassens barn event. jämte de s.k. "salongsmässiga" (Peter Santessons ordval) får en bra utbildning så tillfredställer det samhälleliga behovet av välutbildade individer?

Eller tror hon, att medelklassens föräldrar klarar av att kompensera för den sämre och mindre undervisning, som medelklassbarnen ges, varför det inte uppstår någon brist i samhället på välutbildade personer? Föräldrarna i medelklassen klarar av att kompensera för att lärarna tvingas ignorera "penngrepp, koncentration och läsande" hos medelklassbarnen.

Eller ska en brist på tillräckligt många välutbildade i arbetskraften lösas genom en replacement migration?

Lever f.ö. familjen Peter Santesson-Sanna Rayman som Sanna Rayman lär? De har fyra barn och jag förmodar, att åtminstone ett par av dem är i skolåldern. (Obs! jag vet inte hur gamla barnen är annat än att ett av barnen är ca. året gammalt.)

Får barnen i familjen Santesson-Rayman "ta smällarna", undrar läsaren intresserat?

Eller undantar sig familjen Santesson-Rayman själva från "smällarna" - som alltför många brukar göra, som betraktar Svensson som (migrations)politikens självklara kanonmat. Familjen Santesson-Rayman kanske ser sig själva som självklart undantagna såsom tillhörande "salongsmässigt folk"...?

Tror inte deras barn uppnått skolådern än.