Citat:
Det är bara sammanhållning på etniska och kulturella grunder inom en minoritet. Även om du kallar det för identitetspolitik. Jag vill nog se på identitetspolitik som en postmodern ideologi hos den härskande klassen inom politik, media och akademi för att pacificera de starka och lyfta upp de svaga.
Det låter som samma sorts syntetiska definition av "ursprungsbefolkning" som menar att samer är en sådan medan svenskar inte är det, trots att våra anfäder kom söderifrån långt innan deras kunde anlända från norr och öster. Beroende på att majoritetsbefolkningar inte kan räknas som ursprungsbefolkning, enligt någon någonstans.
Med den formalistiska utgångspunkten blir alltså svenskar "identitetspolitiska" och "ursprungsbefolkning", när en demografisk procentsats under 50% är uppnådd?
Verkligheten är mer organisk än så: Identitetspolitik är normaltillståndet i mångetniska/-kulturella sammanhang. I samma stund som en ingrupp skapats, har utgrupper etablerats, som hamnar i ett konkurrensunderläge om inte också de agerar kollektivt.
I USA utmärker sig svarta och judar i varsin extrem av den socioekonomiska skalan för sitt gruppröstande, vilket underkänner idéen om att utbildning eller resurser är avgörande för tribalism. Att tillhöra ett självmedvetet kollektiv är rationellt för individen.
Ett exempel på att kritik mot identitetspolitik ofta ÄR illa kamouflerad identitetspolitik, är den konservative debattören Ben Shapiro som SAMTIDIGT fördömt Trump för hundvissla till vit identitetspolitik OCH velat avdramatisera tanken med "etnisk rensning" av icke.judar i Israel, med det uttalade syftet att upprätthålla judisk majoritet. En sorts etnisk supremacy är haram, medan en annan är halal - själva definitionen av rasism och olika gruppers olika värde.
När händelsevis alla kurdiska debattörer över det politiska spektrat vänder sig mot en turkisk nationalist i regeringen, så kommer det uppfattas som identitetspolitik av turkar i Sverige - och deras ingruppslojalitet försvagas inte av att stöta på motstånd. Liksom tankar hos palestinier i Sverige om ett globalt judiskt gruppintresse, inte nödvändigtvis försvinner för att Naomi Abramiwicz kräver det i Expressen.
Det är tacksamt att kritisera identitetspolitiken, men i längden förfelat. Det där "vi:et" som ska förskjuta ingruppspreferens och partiskhet är ett implicit svenskt vi, som liksom europeiska amerikaner ser sin demografiska hegemoni snabbt erodera. Vad "vi" gör för att upplösas är inte längre avgörande - om "de" finns kvar, gör vi det per definition också.