Citat:
Nu är min personskiss av Svensson så gott som baserad på första intrycket och kan därför innehålla en osund balans av analys kontra förutfattade meningar – jag har bara läst ett par, tre texter och sett en handfull korta mediaframträdanden – så rätta mig om jag har fel, men så här känns han:
En gammaldags folkpartist, det vill säga en pompös, självbelåten socialliberal moralpredikant vars behov av att skylta med sin egen godhet suger allt syre ur hela den byggnad han råkar befinner sig i. Han tror sig vara förmer, och har frusit fast i en högdragen min som får honom att likna en tryffel- och eau de toilette-konnässör som med våld just har tvingats lukta på en sur träningsstrumpa. Mellan raderna anar jag också mindervärdeskomplex, som att han känner sig som Barry Lyndon bland riktiga adelsmän, och vet att han aldrig kan bli mer än något som katten släpat in. Självföraktet manifesteras genom en aversion mot allt folkligt. När det meddelades att Bob Dylan tilldelats nobelpriset i litteratur blev han sur som en muterad citron, dels för att folklighet premierats och dels för att han därmed blev bestulen på tillfället att rabbla sin inövade utläggning om varför det var synnerligen motiverat att ge priset till den obskyra nigerianska poeten Okonawaledade Ogoninjouke-W'yanienieyhe Kelewongoma för hans 9-sidiga diktsamling Faller från kanten av stupet av en klippas rand, fast tvärtom.
Nånting ditåt?
En gammaldags folkpartist, det vill säga en pompös, självbelåten socialliberal moralpredikant vars behov av att skylta med sin egen godhet suger allt syre ur hela den byggnad han råkar befinner sig i. Han tror sig vara förmer, och har frusit fast i en högdragen min som får honom att likna en tryffel- och eau de toilette-konnässör som med våld just har tvingats lukta på en sur träningsstrumpa. Mellan raderna anar jag också mindervärdeskomplex, som att han känner sig som Barry Lyndon bland riktiga adelsmän, och vet att han aldrig kan bli mer än något som katten släpat in. Självföraktet manifesteras genom en aversion mot allt folkligt. När det meddelades att Bob Dylan tilldelats nobelpriset i litteratur blev han sur som en muterad citron, dels för att folklighet premierats och dels för att han därmed blev bestulen på tillfället att rabbla sin inövade utläggning om varför det var synnerligen motiverat att ge priset till den obskyra nigerianska poeten Okonawaledade Ogoninjouke-W'yanienieyhe Kelewongoma för hans 9-sidiga diktsamling Faller från kanten av stupet av en klippas rand, fast tvärtom.
Nånting ditåt?
Ganska nära, bortsett från att han inte är socialliberal utan en ganska hård nyliberal, även om han döljer det med floskler och genom att sällan skriva öppet om fördelningspolitik eller långsiktig ekonomi. På sikt bryr han sig varken om svenskarnas eller invandrarnas välbefinnande.
Han har definitivt ett inkört komplex/ressentiment gentemot den akademiska världen i Lund, som aldrig har accepterat hans halvdana försök att skriva historia eller analysera Sveriges utveckling. För att ge igen hyllar han Malmö, sin adopterade hemstad, och dess högskola/universitet, lika pratigt och fejkigt som han själv.
)
