Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Även efterhandskonstruktioner kan stå stadigt. Om Gür eller Sanandaji ställer sokratiska frågor och låter sig övertygas om att det finns goda idéer kring återvandring som en motvikt till den dystopi de målar upp - så fine. Det kommer framtiden utvisa, förr snarare än senare.

Snarare tror jag att vi ser exempel på ett systemkritiskt grupptryck, där det bristfälligt tänkta blir påtalat och trovärdighet är en färskvara. Tack vare invändningarna har Gür kanske fått sig en tankeställare: Invänd inte mot fromma förhoppningar med än frommare förhoppningar och kalla det realism.

Att våga beskriva har rätt kort halveringstid som varumärke, vilket egentligen är det enda vi sett ansatser till i offentlig debatt. Att i nästa fas förtvivla och utlova icke-julklappar är ingen bra plattform.

Det har ju ofta efterfrågats att de som nu håller på att ändra åsikt även skall be om ursäkt. Katerina Janouch gör just detta.

Hon ber om ursäkt dels för att ha medverkat i drevet mot Per Ström & dels för att ha hyllat brevbärarna som vägrade dela ut SD-valsedlar.

http://katerinamagasin.se/det-ar-dag...ag-gjorde-fel/

Hon visar även upp sina gamla inlägg på Twitter i all sin vidriga prakt.

Jag har länge hävdat att de första 5-10 journalister/politiker/skribenter som gör riktig avbön kommer också att bli förlåtna av de allra flesta. Sen är det försent & känns bara som kappvändning.

Den nu avlidne författaren och politikern Johnny Munkhammar skrev en intressant artikel om ekonomisk apartheid i Svensk Tidskrift år 2010. En medelväg där man slipper nedmontera välfärden totalt samtidigt som man slipper en panikartad och godtycklig repatriering. Droppen urholkar stenen så att säga.
Ekonomisk apartheid = invandrare betalar lägre skatt och får lägre bidrag.

Johnny Munkhammar
Ledarskribent på Nerikes Allehanda och på Gotlands Tidningar. EU-expert och expert på omvärld och trender vid Svenskt Näringsliv, samt vid tankesmedjan Timbro. Förbundsstyrelseledamot i Liberala ungdomsförbundet 1996–1999.

Källor: http://www.svensktidskrift.se/frizoner-i-sverige/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Johnny_Munkhammar

Här skulle man ju kunna argumentera för att identitetspolitikens naturliga förlängning är att varje etnisk grupp skattar & betalar ut bidrag till den egna gruppen från den egna indrivna skatten.

Jag tror att en stor del av lösningen står att finna i den rent ekonomiska biten. Där finns såväl incitamenten som de moraliska argumenten till repatriering. Migrationen är helt beroende av omfördelning av skattemedel, upphör detta upphör invandringen. Politikerna och deras aktivister kan tjata om att vi "har en skyldighet" att ta emot hundratusentals människor bäst dom vill men vi har definitivt inte någon skyldighet att försörja dem för all framtid. Det är två helt olika saker. Politikerna kan inte fortsätta såhär hur mycket de än vill för det är praktiskt omöjligt, av just ekonomiska skäl.
Det är inte moraliskt försvarbart att hävda att skattemedel, i den nuvarande omfattningen, ska gå till denna grupp. Inga politiker kommer för allt i världen kunna motivera detta resursslöseri. Sverige kan motivera det med att vi nu "tagit vårt ansvar" genom att ha gett skydd till många under en begränsad tid, "ingen kan göra allt, men alla kan göra något" s.a.s.

Stryps pengaflödet kommer många försvinna frivilligt, om man dessutom lockar med olika typer av återvändarbidrag tror jag vi åtminstone kan bli av med en stor del av alla dessa unga ensamma män som kommit hit på senare år. Den gruppen är sannolikt mycket rörlig och flexibel.

Vi kan ha en lång debatt i en annan tråd om vad som är "fri vilja", säljer den fattiga horan sin kropp frivilligt eller av nödvändighet.

Men jag tror framförallt att illusionen av frivillighet är nödvändig för att öka det psykiska välmåendet hos invandraren och minska spänningar mellan andra etniciteter och staten.

Alla som har tagit hand om galna personer vet att man inte ska hålla fast personer som får utbrott stenhårt. Man ska låta personen rycka på kroppen och slå mindre slag samtidigt som man kontrollerar personen vilket skapar illusionen av rörelsefrihet samtidigt som personen blir utmattad.

Blåmesen och bisittaren (tack för den formuleringen ) förespeglar, att "hjälpa människor på plats"= ökat bistånd skulle vara synonymt med ökad hjälp till flyktingläger/flyktingar i närområdet.

Mattias Karlsson har kommenterat på sin Facebook:

Klassisk lögnaktig globalist-retorik. Bara för att man inte vill att en korrupt, odemokratisk och ineffektiv monsterstat ska utvidga sin biståndsbudget på svenska skattebetalares bekostnad, så betyder inte det att man inte vill ha utökad flyktinghjälp i närområdet.

SD vill att Sverige skall styra sin egen biståndspolitik. Inte minst för att väljarna då kan utkräva ansvar och avsätta de ansvariga om verksamheten misskötts. Den möjligheten har inte väljarna i det odemokratiska EU-systemet. SD satsar överlägset mest av alla partier på hjälp i närområdet i vår budgetmotion i riksdagen. Dessa satsningar har Moderaterna gång på gång, på gång röstat ned.

Slutligen står Sveriges skattebetalare står nu inför en rejäl smäll när EU hotar med att chockhöja vår redan skyhöga avgift. I detta läget väljer Moderaterna alltså att ta strid för utökningar av EU:s budget. Med moderat politik blir det alltså mer pengar till EU och mindre pengar till svensk trygghet, svensk välfärd och effektiv flyktinghjälp i närområdena.

https://www.facebook.com/mattias.kar...97?pnref=story

Expressen borde rimligen tillåta en replik.

Man får verkligen hoppas att medieaktörer nu börjar diskutera avveckling av det skyddade all-inclusive-boendet i Sverige när förhållandena i hemländerna återgått till acceptabla. Hur det än är, så får nog Gür anses vara ekonomiskt beroende av en navelsträng till en liberal mecenat, och kan knappast förväntas vara den som fortsätter diskussionen. Men en dörröppnare kan det vara. Tyvärr tror jag att utvecklingen går åt fel håll betydligt fortare än t ex politikernas beredvillighet att ta upp frågan om återvändande när skyddsskälen inte längre finns.

Det jag gillar med ditt inlägg är att du berör praktiska sätt att komma igång, även om det finns mycket där som jag också tror blir svårt. Jag håller med trådens chefsideolog att det är nödvändigt att sälja in ett gott och moraliskt oklanderligt budskap för att påbörja en dylik process. Sedan måste också det beska pillret sockerdrageras, men så fort människor känner att det är forcerat och ens är halvvägs mot ditt "Operation Lavemang" så kommer problem att tillstöta.

Allt måste läggas fram på ett fakta- och känslomässigt korrekt sätt och med en förståelse för svenskens rättvisepatos och känslosvall.

Punkt 1 är att i människors medvetande plantera det självklara faktumet att den svenske medborgaren inte kan förväntas försörja immigranterna. Inget utöver det enklaste logi och utfordring kan erbjudas. Den här tanken måste kunna förstås av gemene man utan årslånga argumentationer. Antingen tycker man att de ska försörjas, eller så tycker man det inte. Jag ser ingen öppning för de som skulle hävda att de ska försörjas "lite grann", eller att bidrag ska utgå 3 år, "men sedan så!". Antingen är man för, eller så är man emot, och sedan ska höga vederbörande pressas på vad de tycker. Politiker, och sådana som Gür, Heberlein, Teodorescu, m fl. Ja eller nej, vad är ert svar?

Punkt 2 är att acceptera att det förmenta skälet att de är här är för att de flyr krig och förföljelse. I och med detta är de UT-beviljade människorna förpliktigade att känna tacksamhet mot de enklare villkor som erbjuds i landet om man inte kan försörja sig. Det är enklare logement, tält eller stugbyar. Givetvis ingen "förnedring". Basal sjukvård. Barnen får gå i skola som drivs av lägrets egen personal på sina hemspråk. All skydd i världen mot bomber och granater tills hemlandet åter är säkert. Det är samma här, ingen 8-klöverist kan säga emot att människor ska ha skydd mot förföljelse. Tillsammans med ett ja på punkt 1 så följer med logisk deduktion även punkt 2.

Punkt 3 är att hela tiden poängtera att målet är återvändande till hemlandet när det är säkert. Åker man "hem" på semester är man givetvis förhindrad att komma tillbaka till Sverige på samma premisser som man kom hit först, så några kretsloppsmigranter vill vi inte se. Givetvis kan stöd utgå för hemresa och viss etablering i hemlandet. Däremot är jag lite skeptisk till storskaliga stöd till korrupta organisationer och regeringar i återvändarländerna, men om det kan vara en väg till att nå ett gott mål så varför inte. Visa mig den opinionsdrake som inte anser att återvändande ska ske när hemlandet är säkert, så ser du en som snart är tillintetgjord av "goda" debattörer.

Ovanstående punkter kan egentligen ingen mellanmjölkssvensk protestera emot. Att kombinera avskaffandet av pull-faktorer tillsammans med införandet av push-faktorer kommer att sätta igång en återvändandeprocess. Jag är visserligen pessimistisk att politiker kan ta till sig logiska resonemang, men förhoppningsvis kan en kader av mediakrigare komma fram i opinionen och driva på dessa. Den här tråden ligger i framkant och även om den kanske inte läses av så många som vi tror så är jag övertygad om att den kan så frön.

Om inte annat så kommer verkligheten snart att genomföra punkt 1 av sig självt, vartefter en exodus av både nysvenskar och pursvenskar kan förväntas.

En sak som jag kom att tänka på nu är rätt så intressant. På Reinfeldts tid var det en självklar sanning att MENAiter som kom hit kunde bli lika produktiva som vilken svensk som helst.

Nu börjar det bildas en konsensus att de kommer att vara ett bidragsproletariat i tre generationer, och i så fall, varför inte tio generationer eller hundra?

Detta är alltså alltmer nu konsensusåsikten men ingen förklarar varför det är på detta sättet. Varför kan inte en somalisk pojke, född i Sverige och med extra stödinsatser i den svenska skolan bli överläkare eller ingenjör? Varför är han och hans efterkommande dömda till att utgöra ett bidragsproletariat?

Inga av de nya invandringskritikerna på högersidan vågar närma sig denna fråga, men kan vi verkligen ducka för den hur länge som helst?

Hans Li Egnell tar upp trådens ämne de sista två dagarna (han är helt uppenbart en läsare).
http://www.fristad.eu/2017/07/tank-o...gra-losningar/

Hela inlägget är läsvärt. Hur käns det för liberaler nuförtiden? De surfar in på sin liberala favoritbloggare och får läsa det här. Snart har de bara DN kvar om de söker en stunds verklighetsflykt.

Visst är det långt ifrån självklart att det "löpande repatrieringsbandet" kommer att köras igång.

Det som krävs för en förändring är (1) att åtminstone regeringen anser det finns ett problem som ska åtgärdas, och (2) att massmedia inte längre anser att det finns tillräckligt mycket att vinna på att banka snyfthistorier i huvudet på politikerna.

Allt handlar om "berättelsen" eller "narrativet", dvs den rådande mentala modellen hos massmedia, politiker, och allmänheten.

Tills nyligen har narrativet varit att det är jätte-jätte-synd om alla som inte får stanna i Sverige, oavsett anledning. Oberoende av sanningshalten har tongivande delar av massmedia och politikerkåren använt detta narrativ till att öka sitt inflytande i samhället. Och det har fungerat. Väldigt bra. För vem kan förneka att samhället till stor del stöpts om i en postmodern form?

Nu sviktar det narrativet, men har långt ifrån förlorat sin nytta. Innan verkningsfulla åtgärder kan sättas in krävs det att narrativet överges av massmedia och politiker. Här är mot-narrativet "Två miljoner socialbidragstagare" en kraftfull murbräcka.


Som sagt, jag tror det är dödfött att sälja in lösningar innan det finns en konsensus om att vi har ett stort problem.

Men det är bara första steget. Det är långt ifrån självklart att lösningen på "två miljoner bidragstagare" är repatriering och stängda gränser. Det kan lika gärna vara höjda skatter, nedskuren välfärd, ändrade arbetsregler, osv. Det spåret kan man köra på i många år till.

Om massmedia och de postmoderna politikerna gräver ner sig i den skyttegraven krävs det att SD får egen majoritet innan nåt ändras.

Grundbulten är alltså att massmedia överger sitt narrativ om att "ju fler invandrare desto bättre". Det tror jag inte händer innan det narrativet gör att de börjar förlora sitt inflytande.

När (om!) vi väl kommer så långt, då skapas nya narrativ som förmodligen gör att man inte alls behöver vara särskilt mjäkig i verkligheten. Det kommer inte att krävas stora återvändarbidrag etc. Massmedia och medelsvensson kommer att ha sin uppmärksamhet på nästa mode-grej som det ska snyftas om ("Sälklubbning del II - The Reboot"?).

Samtidigt snurrar det "löpande repatrieringsbandet" allt snabbare i den osynliga bakgrunden.

Till att börja med behöver det inte vara dimensionerat för mer än några hundra personer i månaden, som nu kan avvisas med tvång till säkra länder som vi mutar att ge dem PUT. Man börjar lämpligen med dömda våldtäktsmän och mördare. Är bandet väl igång och snurrar kan man sedan höja takten gradvis. En jumbojet som kör en vända om dagen ner till Afrika har en transportkapacitet på en miljon personer per mandatperiod. Easy come, easy go...


Visst, rent moraliskt håller jag med om att dessa personer inte kan begära mer av oss.

Men i praktiken? Vi kommer att få många hundratusentals människor som i praktiken lever i miserabla flyktingläger under årtionden. Det kommer att bli en evig stor och värkande varböld i samhället. Jag ser inte hur massmedia nånsin kan släppa den saken. Det kommer att vara ett non-stop tjatande om hur vi måste öka deras standard. Och det kommer att få ett genklang hos svenskarna, hur väl man än motiverar det med fakta och logik. Lidandet hamnar för nära inpå knuten.

Det lidande som finns på andra sidan jorden syns däremot inte. Snabbt, hur många har dött i kriget i Kongo? Nån som hade rätt svar (fem miljoner människor)? Och hur mycket har ni läst om detta i svensk massmedia? Att moster Lisa fick filmjölk till middag på ålderdomshemmet i Sverige har varit en större nyhet.



Nej, det är verkligen inte festligt. Men allt beror ju på vad alternativen är.

I Johannesburg, Sydafrika, kryper temperaturen ner mot nollan på natten under deras vintermånader. Det går alldeles utmärkt att frysa ihjäl där. Trots detta finns det uppemot fem miljoner illegala invandrare i Sydafrika. Och det saknas ju inte marockanska gatubarn här på hemmaplan.

Jag har svårt att inse hur särskilt många av invandrarna i Sverige ger sig av frivilligt om de inte kan flytta till något annat västland. Och vilket land talar vi om isåfall? Tror tyvärr att det saknas en "bigger fool" som tar över svarte petter från oss.

Liberaler som i folkpartister? De läser väl inte alternativmedia. Lyssna på fd folkpartisten Svansbo på radio frihetligt, så får du lära dig hur de är.