Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Med skolan blev världen större och på samma gång hotfullare; jag skulle tvingas gå över gatan själv. Hon sa inget om det som föräldrar i området talar om idag, om gäng, knarkhandel, fattigdom, arbetslöshet, hopplöshet eller växande ohälsa. Om det ständigt närvarande våldet. ”Fyllegubbarna” var de enda rävarna i lustgården att hålla koll på, i en tid då Biskopsgården ännu var en de obegränsade förhoppningarnas stadsdel.

Området var inte vackert, men funktionellt. Röda tegelhus i blockform, en blandad miljö där klassgränserna hade byggts bort. I vår uppgång bodde en läkarfamilj och en varvsarbetarfamilj grannar. Där möttes apotekaren och socialarbetaren, kokerskan och diversearbetaren om än inte på lika villkor så i alla fall i samma kö till kvartersbutiken eller i tvättstugan.

Det var då. I dag klassas Biskopsgården på samma sätt som Hässleholmen eller Norrby i Borås, som ett hopplöst utanförskapsområde.

Den farligaste av alla myter som sprids i samhället i dag är att dessa områden skulle befolkas av människor som vill ha det så. Att de slutit sig samman i dessa nedgångna stadsdelar för att de känner sig trygga i utanförskapet, och att de inte skulle dela samma drömmar som alla andra.

Lika lite som de som bor på Hässleholmen vill ha bilbränder och skottlossning vill de som bor i Biskopsgården leva i otrygghet. Hur ska deras förhoppningar om ett bättre liv kunna förverkligas om inte brottsligheten bekämpas kraftfullt och ihärdigt?

Men först och främst krävs en bred attitydförändring. Så länge det omgivande samhället fortsätter att göra det tydligt att Biskopsgården och Hässleholmen är stadsdelar där det bor människor som inte räknas, så lär inget annat hända än att utanförskapet består.

Goda krafter vände trenden, »Råslättsandan stärktes«

...Det var aldrig en lösning att sätta in fler poliser eller väktare. Det hade bara blivit värre. Den här samverkan vi istället fick med de här initiativen var mycket värdefull. Det här visar på ett bra sätt när samarbete mellan organisationer, föreningar, polis, kommun med mera fungerar, säger Madelen Andersson. ... självklart kräver det resurser och engagemang, säger Ahmed.

De senaste veckornas våld och hot om våld mot kvinnor i centrala Östersund är oacceptabelt. Alla goda krafter måste gå ihop och omedelbart få ett stopp på detta katastrofbeteende från vissa manliga idioter. Vi hoppas, med vår manifestation och åtgärd att inspirera andra föreningar och andra aktörer att göra något, alla kan vi bidra på något sätt, för detta är inte okej, säger ÖFK:s ordförande Daniel Kindberg på klubbens hemsida.

Mycket har redan hänt. Det handlar om stora investeringar där kommunen inte kan ta eget ansvar, utan där vi måste hjälpas åt att finna breda lösningar mellan idrottsföreningar, näringsliv och samhälle.

Vi välkomnar alla goda krafter som vill hjälpas åt. /NWT, debattsidan

The immediate aim is to destroy the government in Damascus, which, according to the most credible poll (YouGov Siraj), the majority of Syrians support, or at least look to for protection, regardless of the barbarism in its shadows. The long-term aim is to deny Russia a key Middle Eastern ally as part of a Nato war of attrition against the Russian Federation that eventually destroys it.

The nuclear risk is obvious, though suppressed by the media across “the free world”. The editorial writers of the Washington Post, having promoted the fiction of WMD in Iraq, demand that Obama attack Syria. Hillary Clinton, who publicly rejoiced at her executioner’s role during the destruction of Libya, has repeatedly indicated that, as president, she will “go further” than Obama.

Gareth Porter, a journalist reporting from Washington, recently revealed the names of those likely to make up a Clinton cabinet, who plan an attack on Syria. All have belligerent cold war histories; the former CIA director, Leon Panetta, says that “the next president is gonna have to consider adding additional special forces on the ground”.

What is most remarkable about the war propaganda now in flood tide is its patent absurdity and familiarity. [...] Like a resurgent tumor, the anti-Russia cult has returned.

In Britain, the Guardian’s Luke Harding leads his newspaper’s Russia-haters in a stream of journalistic parodies that assign to Vladimir Putin every earthly iniquity. When the Panama Papers leak was published, the front page said Putin, and there was a picture of Putin; never mind that Putin was not mentioned anywhere in the leaks.

Like Milosevic, Putin is Demon Number One. It was Putin who shot down a Malaysian airliner over Ukraine. Headline: “As far as I’m concerned, Putin killed my son.” No evidence required. It was Putin who was responsible for Washington’s documented (and paid for) overthrow of the elected government in Kiev in 2014. The subsequent terror campaign by fascist militias against the Russian-speaking population of Ukraine was the result of Putin’s “aggression”. Preventing Crimea from becoming a Nato missile base and protecting the mostly Russian population who had voted in a referendum to rejoin Russia – from which Crimea had been annexed – were more examples of Putin’s “aggression”. Smear by media inevitably becomes war by media. If war with Russia breaks out, by design or by accident, journalists will bear much of the responsibility.