Citat:
Så har det alltid varit i tidigare imperier. Imperier är mångkulturella per definition, eftersom ett imperium skapas när en part av någon anledning blir stark nog att ockupera och införliva andra parter, med andra kulturer, i sitt välde.
I det gamla romarriket hade judarna t ex självständighet i vissa delar. Man betalade skatt, men det gick till romarna så att romarna kunde upprätthålla sin övermakt. Däremot betalade judarna inte någonting till andra inkorporerade folkslag.
I det ottomanska riket tillämpades ett millet-system, dvs de olika införlivade grupperna skötte sig själva och hade sina egna lagar och ekonomier.
Detta är den stora skillnaden mellan tidigare mångkulturella välden och dagens västerländska mottagande av människor av andra kulturer: i dagens västerländska modell ska alla olika grupper i ett land följa samma lagar (trots talet om mångkultur förutsätts t ex tyskar följa svenska hastighetsbegränsningar på motorvägar) och leva inom samma ekonomi.
Detta vållar oundvikligen friktion. Somalier vill följa sina mer än tusenåriga traditioner med kvinnlig könsstympning, men det accepteras inte av Sverige, romer värderar inte skolutbildning för barn osv. I och med att olika grupper väljer olika livsstilar klarar de sig olika bra ekonomiskt. I Sverige och även andra västländer i viss mån kompenserar man detta genom stora frivilliga överföringar från den ekonomiskt mest framgångsrika gruppen, svenskar, till andra grupper.
Detta är något unikt som aldrig har förekommit i världshistorien.
Frågan är dock, en fråga som media aldrig ställer sig: Hur länge accepterar den ekonomiskt mest framgångsrika gruppen att avstå resurser till människor som p g a sin kultur är mindre framgångsrika? T ex somaliska familjer som skaffar många barn eller romska ungdomar som inte går ur grundskolan och som därför är närmast chanslösa på svensk arbetsmarknad, men som gifter sig i tonåren och snabbt skaffar flera barn?
