Macom Kyeyune i dagens GP på temat PASOKifiering. Sosseriet dör och med det själva fundamentet för det begripliga samhället och det gäller för såväl höger som vänster.
En ny världskarta i vardande. Om den blir bättre eller sämre får framtiden utvisa men om inte Socialdemokratin rullar tillbaka sina Stasiimpulser och utförsäljningen av den egna befolkningens fundamentala intressen är den farlig och måste vingklippas. Kanske kan den återuppstå som en fågel Fenix i ny skepnad senare, men i nuvarande skrud? Nej.
Citat:
http://www.gp.se/ledare/kyeyune-förs...tern-1.6196217
Varken vänstern eller högern har några större skäl att skratta åt utvecklingen. De som från vänsterkanten menar att den nuvarande motgången bara är intyg på att det vore rätt att öppna gränserna igen och föra ”offensiv vänsterpolitik” har, milt uttryckt, faktiskt ingen aning om vad de pratar om.
Vänstern har alltid varit i beroendeställning till socialdemokratin: sossarna är den stränga, elaka fadern som man alltid kan göra uppror mot, men som när allt är sagt och gjort är den som kommer att se till att lyset är på och att veckopengen faktiskt betalas ut.
Man hatar socialdemokratin och kallar den allsköns namn, samtidigt som man aldrig någonsin skulle vilja göra det tråkiga jobbet, som att budgetera eller styra ett land. ”Vänsterpolitik”, så som den sett ut de senaste, tja, femtio åren åtminstone, är de facto omöjlig utan ett tråkigt, grått sosseri man kan rikta sitt politiska tiggeri mot. Försvinner sosseriet, försvinner tids nog också dagens vänster.
För högern är situationen ungefär densamma.
[...]
Vi har således en samling borgerliga partier som de senaste fyra åren varit panikslagna inför tanken på att lägga en egen budget, därför att i värsta fall skulle denna budget vinna. Är det så folk som vill styra ett land beter sig?
Efter valförlusten 1962 sa Richard Nixon som bekant ”You don't have Nixon to kick around anymore, because, gentlemen, this is my last press conference”. Bara den blinde tror att dagens kris för sossarna bara är en kris för sossarna. I sinom tid kommer krisen bli lika stor, eller till och med större, för alla de som blivit på tok för beroende av att det alltid finns en sosse någonstans man kan rikta en spark mot.
Vänstern har alltid varit i beroendeställning till socialdemokratin: sossarna är den stränga, elaka fadern som man alltid kan göra uppror mot, men som när allt är sagt och gjort är den som kommer att se till att lyset är på och att veckopengen faktiskt betalas ut.
Man hatar socialdemokratin och kallar den allsköns namn, samtidigt som man aldrig någonsin skulle vilja göra det tråkiga jobbet, som att budgetera eller styra ett land. ”Vänsterpolitik”, så som den sett ut de senaste, tja, femtio åren åtminstone, är de facto omöjlig utan ett tråkigt, grått sosseri man kan rikta sitt politiska tiggeri mot. Försvinner sosseriet, försvinner tids nog också dagens vänster.
För högern är situationen ungefär densamma.
[...]
Vi har således en samling borgerliga partier som de senaste fyra åren varit panikslagna inför tanken på att lägga en egen budget, därför att i värsta fall skulle denna budget vinna. Är det så folk som vill styra ett land beter sig?
Efter valförlusten 1962 sa Richard Nixon som bekant ”You don't have Nixon to kick around anymore, because, gentlemen, this is my last press conference”. Bara den blinde tror att dagens kris för sossarna bara är en kris för sossarna. I sinom tid kommer krisen bli lika stor, eller till och med större, för alla de som blivit på tok för beroende av att det alltid finns en sosse någonstans man kan rikta en spark mot.
En ny världskarta i vardande. Om den blir bättre eller sämre får framtiden utvisa men om inte Socialdemokratin rullar tillbaka sina Stasiimpulser och utförsäljningen av den egna befolkningens fundamentala intressen är den farlig och måste vingklippas. Kanske kan den återuppstå som en fågel Fenix i ny skepnad senare, men i nuvarande skrud? Nej.
