Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Vår viktigaste allierade har hållit tal i Warszawa. Ett smakprov från talet.

Leta upp resten på youtube.

Trump är den förste milt nationalistiske ledaren i västvärlden (exklusive Visegradländerna) på ett halvsekel. Mediernas alla reaktioner måste ses genom den linsen. Etablissemangets tankeförbud i Sverige är också på väg att släppa.

"Returns policy is ... the key word in the migration crisis". Eller the new black. Ingen vill ha horder av afrikaner i Europa. Få hyllar NGO-hjältarna. Snart lär de högdopade godhetsknarkarna behöva finna andra arenor än Libyens vatten för sitt kicksökande. Nu blir väl kickarna av att handgripligen rädda svarta kroppar ur vattnet undan säker död svåra att matcha förstås, men har man överträtt all anständighets gräns så har man. Gängse uppfattning börjar bli att välgörenhetsriddarna uppsåtligen utsätter de svarta kropparna för livsfara genom ett absolut omdömeslöst agerande. Konsensus, mer eller mindre, verkar vara att afrikanerna måste väck. Nu, helst igår. Egotrippade godhetshöga sociala krigare ska ge fan i att driva agendasättande verksamhet med fara för såväl enskilda som kollektiv. Bums tillbaka till det godhetsrus som uppnås genom att stå i egen regnställskondens bland likasinnade i kollektiv propagandapsykos. Snart färdigfiskat i grumligt medelhavsvatten. I alla fall enligt EU-topparna. Noterbart att även vår egen Morgan uttalar sig kritiskt om asylaktivisternas skedliggande med människosmugglarna. Det tar sig, repatrieringsmannen tar ut tjänstgöringsuniformen för vädring.
https://euobserver.com/migration/138455

Det ska sägas att alla dessa tal som låter på det här viset är skrivna av Stephen Miller. Så när Miller och Bannon ligger bra till i Vita Huset så låter Trump på det här sättet. När de inte gör det så kan han låta precis hur som helst.

Västerlandets framtid är helt avhängigt i vilken mån Miller och Bannon har Trumps öra.

Ni tror att PK utvecklas underifrån, på gräsrotsnivå, i naiv godhet, det tror inte jag (även om den ungdomliga naiviteten förstås utnyttjas maximalt där det går). Någonstans är det väl så att allt som vi ser i förändras i samhället, gör det pga äv strömningar som först utvecklades i makteliten eller i alla fall någon sorts intellektuell elit (ibland med en plan), som sedan sipprar nedåt till de breda folklagren (som ska "övertygas"). Den liberala "demokratin" bygger tom på denna sorts elitistiska opinionsbyggande/maktutövande. Så är det nog fortfarande. Jag är inte konspiratorisk, bara realistisk. Tar vi "folkdansen" Polka startade den som ett överklassnöje för ett par hundra (typ) år sedan.

Detta togs upp stort idag i rapport och aktuellt. Med tillhörande extrema snyftreportage som tog upp den mesta tiden förstås. Man vågade sig på en fråga till representanten för "läkare utan gränser" om det var riktigt att deras båtar gick in på Libyens territorialvatten för att hämta upp "flyktingar". Vilket naturligtvis förnekades. Därefter svamlade representanten i ytterligare 10 minuter utan att få en enda kritisk fråga, ja faktiskt utan att få någon enda fråga alls, så hon fortsatte att låta som Annie på Amfetamin. PK lever och frodas.

Förresten, varför anklagar ingen Spanien eller Frankrike för att de stängt sina hamnar för båtar med flyktingar?

SJW-fanatikerna vill inte gå till andra hamnar än Italiens, för långt, blir svårare att fylla sitt pensum av bärgade svarta kroppar då, svagare godhetskick.

Med hög regelbundenhet ställs krav i tråden att Ann Heberlein och Tino Sanandaji ska inleda en politisk karriär och lägga fram konkreta förslag på t ex repatriering. Möjligen efterlyses även andra pragmatiska bryska reformförslag och deras finansiering för att komma till rätta med Massutmaningen.

Diskussionstimmen med avfällingarna från "den rätta läran" gick snabbt. Det brukar vara så när det är intressant. Jag kan direkt säga att jag är något mer förlåtande över debattörernas underlåtenhet att presentera konkreta åtgärdsprogram när man avkonterfejas "live".

Den som är närmast svaret skyldig är Heberlein. Hon är en ren opinionsbildare, numera med en mycket hög och alltmer systemkritisk profil, och bör därför åtminstone nämna något om återvandring som koncept. I stället chockar hon mig vid runt 11 minuter där hon istället yttrar något om att vi kanske måste acceptera att permanent försörja en underklass på nära 1 miljon.

Littorin var väl närmast med som en historisk referens, en slags jovialisk relik som skulle stå för humorn under debatten. Icke förvånande den ende som klätt sig i klatschigt rött. Denne postorderexaminerade torsk kan egentligen avskrivas som en föredetting, och fick väl vara med som den enda moderaten som ville ställa upp. Till hans försvar var han ändå avpolletterad när Reinfeldt gick in i "overdrive" i folkutbytet tillsammans med de gröna khmererna. Kanske t.o.m. mindre skyldig än Billström.

Lars Åberg ska väl inte heller avkrävas några politiska utspel. Skulle han komma med något sådant skulle han bli massakrerad av vänsterpressen med Lindberg i spetsen. Åberg verkar ha en karisma inte långt efter torkande beige målarfärg, och skulle i ett sådant fall göra en kungspudel 5 sekunder efter att drevet satt tänderna i honom. Trots detta har han förtjänster såsom sanningssägare om Malmös förfall, men gör inte honom till en politiker för Guds skull.

Återstår då Tino. Jag gillar karln skarpt, och har svårt att förstå er kritik av honom. Okej, hans tal är som Glenn Hysén på speed, men det är rakt på, och härligt befriat från inlindade krumelurer. Han är ekonom och har med all rätt riktat in sig på att presentera fakta. Att i det läget börja linda in sig i politiska utspel vore galenskap. Ni vet väl att bara fakta i sig kan vara kontroversiellt i det här landet - en "berättelse". Jag hoppas verkligen att Tino fortsätter med det han gör bäst. Han ska inte väcka politisk opinion själv, än mindre blanda in sig i konkreta politiska budskap.

För övrigt satt Tino och nickade jakande hela tiden när de andra drog sina utsagor om sakernas tillstånd. Det var nästan lite sjukt hur de satt och fnissade om att alla vet hur det är, men inget gör något åt det eller vågar erkänna något. Perverst om ni frågar mig. Allra mest komiskt var det när, jag tror det var Littorin, nämnde att pensionerna kommer att bli usla i framtiden. Då trodde jag Tino skulle nicka huvudet ur led! Nästan så jag trodde att han fick ett epileptiskt anfall.

Överlag en hyfsat intressant diskussion under ledning av den smått rödvinsplufsige Westerholm. Ämnena som berördes var av typen "jaså, skiter tiggaren i parken" - redan kända av populasen - och var därför inte speciellt uppseendeväckande. Men jag tror som sagt inte man kan begära att det här gänget ska komma med lösningar på allt elände. Det är politikernas ansvar.

"Motsvarande ett nytt Malmö på fem år, det låter ju inte som en flyktingpaus, nej." Gudmundson och Bali samspråkar.
https://www.svd.se/hanif-bali-det-ko...t-bli-en-small

Bali är vid gott mod ifråga om att komma överens i lagstiftningsfrågor kring migrationen, i konferensrum bortom godhetssignalering i medierna. "Alla är faktaresistenta i migrationsfrågan". "Törs man rösta borgerligt", är frågan.

Nej det tror jag på sätt och vis inte. Jag såg själv hur det växte fram på 90-talet inom den vänster jag då var en del av. Jag lämnade sedermera vänstern på grund av dess fallenhet för våld och vandalisering som acceptabel politisk metod, dess oförblommerade hyllande av diktaturer, dess tröttsamma tro på utopin och den identitetspolitik som växte fram.

Jag anser att den då kom från ungdomlig naiv godhet framförallt inom Ung Vänster och SSU. Dess medlemmar bestod till stor del av folk som studerade på universitet och levde i en inskränkt värld där kampen mot porr (gärna genom att krossa rutor på de butiker som sålde) var en viktigare fråga än bostadspolitik (utom för fler studentbostäder), arbetsmarknadspolitik, äldreomsorg och liknande.

Jag ansåg de var ungdomligt naiva och trodde att de skulle mogna med åldern och inse att de stora viktiga frågorna för ett fungerande samhälle väger tyngst. Men de växte aldrig upp. De sögs direkt upp i politiken från ungdomsförbunden och behövde aldrig befatta sig med sådant som att ha ett riktigt jobb eller umgås med personer som tycker annorlunda än dom. De fastnade i sin infantilism.

När dessa så småningom tog sig upp och hamnade högre upp i hierarkin som kommunalpolitiker och riksdagsledamöter började de tränga äldre och mer pragmatiska politiker som gick i pension lyckades de antagligen så småningom ta över. När de började närma sig majoritet hade ledningen för partierna två val: antingen på sikt se sig utkonkurrerade och förlora sin plats vid köttgrytorna eller anpassa sig efter den nya generationen. Många valde det senare. För nu har det blivit en fråga om att inte förlora sin plats, sina förmåner, sitt bekväma politikerliv. Vem vill ge upp en riksdagslön på ca 65000 kr för ett jobb som inte ens har närvaroplikt?

Och så förvreds framförallt S men även V till de naiva och utopiska monster vi ser idag. Det skulle inte förvåna mig om liknande processer gäller även för de andra partierna.

Detta är min subjektiva bild av ett skeende jag själv upplevde även om jag gissar mig till vad som hände efter att jag bröt helt med vänstern.

Jag ser det som att det uppstod för att unga politiskt aktiva levde i en bubbla inom universitets- och politikvärlden och därför kom att sakna förmågan att relatera till vanligt folk som brottas med helt andra problem än de man har om man fått allt serverat. Ungefär.

Något liknande hände därefter hos "liberalerna"? Unga "idealister"/"unga vildhjärnor" har alltid existerat, men sällan tar man dem på allvar eller låtit dem få nämnvärt inflytande. Jag tror snarare att PK härstammar från -68 etablissemanget (rödvinskommunisterna), och via media tog sig över i politiken. Men alla samlade rödvinskommnistkrafter i Sverige hade inte hjälp om inte medias maktkoncentration funnits i Sverige. I alla normala länder finns det motkrafter, ingen sida lyckas vinna hela härligheten. Men i Sverige gjorde man (PK) just det. Och svaret står alltså inte att finna bland vänsterrörelsen (förutom att den kanske förstörde utbildningssystemet och därmed det kritiska tänkandet), utan hos den svenska "liberalismen".

Den svenska offentligheten har befunnit sig i en form av drogrus i ett 10-tal år. De viktigaste komponenterna i drogruset är som jag ser det följande:

En dyrkan av ungdomen som anses frisk och fräsch och okorrumperad.

En dyrkan av kvinnan som anses mer levande och känslonära än mannen.

En mediahype som säger att ungdom och kvinnor säljer.

En svensk självbild som bygger på övertygelsen att Sverige ligger 100% rätt i tiden och är modernare, bättre och godare än andra länder.

Här har identitetspolitik och progressism kunnat växa ohejdat utan att det funnits några motkrafter. Ingen reflektion, ingen erfarenhet som kunnat säga stopp och belägg. Tvärtom har Sverige lagt i allt högre växlar som en feministisk utrikespolitik och liknande. Det är bedrövligt att skåda. Sverige fick också en turbokick när Obama blev president i USA. Det blev en bekräftelse på att Sverige låg helt rätt i tiden. Att ligga rätt i tiden och få beundran från andra är det den lutheranska asketen Sverige får mest kickar av. Fy fan vad Sverige hamnat snett.

Ursäkta, men det är ingen ny företeelse. Titta på de årliga invandringssiffrorna över 80-talet. Det är också förfärande. Det tog 30-40 år för PK att officiellt meddela att alla araber som korsade den svenska gränsen inte omedelbart transformerades till mellanmjölkssvenskar. Anledningen till att man trodde att det gick till på det sättet är en enorm hybris. Resten är en koka groda effekt, parad med lutheransk extremism (så visst har du rätt i att det har accentueras). Och medieägarkoncentration.