Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Ett halvår efter att Anna Kinberg Batra öppnade dörren för SD har sprickan i alliansen bara blivit djupare. Hon har skadat alliansen. Väljarna är osäkra på vår förmåga att leda landet, tycker frustrerade liberaler och centerpartister.
Det här är berättelsen om en sårad borgerlighet – ett år före valet.
.
Och det finns en utbredd frustration och irritation mot Anna Kinberg Batra – Moderatledaren som för bara ett halvår sen ansågs vara alliansens givna statsministerkandidat.
.
Oron är stor för att den djupa sprickan inte ska gå att lappa ihop.
– Hennes uttalanden skadar alliansen. Så är det, säger Ulrika Axelsson, distriktsordförande för Centern i Skåne.
.
– Utspelet har skadat alliansens tydlighet, menar Tina Acketoft, riksdagsledamot för Liberalerna.
.
– Jag är väldigt osäker på vad hon menade. Och gäller det fortfarande? frågar sig Allan Widman, försvarspolitisk talesperson för Liberalerna.
.
Trots att det gått ett halvår är såren ännu djupa efter Kinberg Batras uttalande.
.
Men medan Liberalerna står och stampar kring fem procent i opinionen vinner Centern väljare på Kinberg Batras magplask.
.
På lägre nivåer vittnar centerpartister och liberaler samstämmigt om hur SD-öppningen slitit sönder alliansrelationerna.
.
– Hon drog SD-kortet i tron att det skulle stärka hennes egen position. Men det skadade alliansen som helhet, säger Olle Schmidt, som leder Liberalernas valberedning.
.
Jonny Cato Hansson, centerkommunalråd i Helsingborg, framhåller att Moderaterna för honom alltid stått för frihet och öppenhet.
– Men när man öppnar för samarbete med SD frångår man mycket av de grundläggande värderingar som åtminstone jag står för.
.
– Vi pratar inte med gemensam röst längre. Så det är klart att Anna Kinberg Batra har skadat alliansens trovärdighet och alliansen som regeringsalternativ.
.
Birte Sandberg, C-gruppledare i Region Skåne, tar skarpt avstånd från Anna Kinberg Batras SD-öppning.
.
Och på tisdagen drabbades Kinberg Batra av ett svidande avhopp. Då avslöjade Fredrik Reinfeldts förra talskrivare Moa Berglöf att hon blivit centerpartist.
Skälet: Kinberg Batras SD-öppning och Moderaternas skärpta invandringspolitik. Moa Berglöf betonade att hon inte är ensam.
.
Allianspartierna vill ta regeringsmakten om de blir största block. Men de är splittrade i frågan om hur de ska agera om de rödgröna blir störst utan att få majoritet. Anna Kinberg Batras SD-utspel i januari är en del av den konflikten.

Jag vill säga en sak som jag inte vill, och de är att inleda regeringssamarbete med Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet. Det är två partier som inte passar i en regering i Sverige och som inte kan ta det ansvar som det innebär att leda ett land, inte minst i osäkra tider. Det är inte mer aktuellt idag än det var igår, och där vill jag vara mycket tydlig.



Däremot så vill jag inte att vi ska låta någon i Sveriges riksdag hindra oss från att driva våra förslag och söka stöd för våra förslag. Jag vill genomföra så mycket moderat politik och allianspolitik som möjligt. Det är det vi sökte väljarnas förtroende för 2014, det är det vi söker väljarnas förtroende för framöver, och det är det vi också måste visa att vi menar allvar med och också är beredda att göra.



Det betyder ju att inte låta något partis stöd hindra oss, och det betyder ju att vi är öppna för att i riksdagsarbetet söka stöd för moderata och alliansgemensamma förslag i enskilda frågor där förutsättningar för det också finns.

 Det handlar om skillnaden mellan regeringen och riksdagen. Regera landet måste man göra utifrån en värdegemenskap och utifrån att kunna ta ansvar gemensamt. Men riksdagsarbetet avgörs i ett politiskt landskap som är ett annat idag än vad det var för 10 år sedan, och vad man än tycker om den saken så har alla partier att förhålla sig till det, och det är så här vi moderater vill agera. Vi vill se mer moderatpolitik, mer allianspolitik, och vi tycker inte det är rimligt att vänta till 2018 med det på det sätt som hittills har gjorts.



Sverige kan inte vänta och vara låst av gamla låsningar när Sverige behöver reformer som vi faktiskt har lagt på riksdagens bord.

Inside Israel’s Secret Program to Get Rid of African Refugees
They were promised asylum somewhere closer to home. Then they were discarded — often in a war zone.

In 2007, then-Prime Minister Ehud Olmert echoed Begin’s act when he granted temporary residency permits to nearly 500 Sudanese asylum-seekers. But as the number of African migrants swelled in subsequent years, Israel’s receptiveness began to flag. The vast majority of the new arrivals were fleeing long-standing authoritarian regimes in Eritrea and Sudan. They chose Israel for many reasons: because it was a democracy, because it was easier to reach than Europe or — for many Sudanese — because it was an adversary of their own government. They hoped that the enemy of their enemy would look kindly on them.

But Israeli authorities soon became overwhelmed. According to the Ministry of Interior, nearly 65,000 foreign nationals — the vast majority from Africa — reached Israel between 2006 and 2013. As the government struggled to accommodate the newcomers, many languished in poor and overcrowded neighborhoods in southern Tel Aviv. Dozens squatted in a park across the street from the city’s main bus station for weeks on end. A handful of high-profile incidents — including the alleged rape of an 83-year-old woman by an Eritrean asylum-seeker in 2012 — dominated media coverage and fueled unease among Israelis, many of whom already fretted that refugees were taking their jobs.
---
By 2012, a leading Israeli politician was denouncing the asylum-seekers as “a cancer in our body” and residents of south Tel Aviv were organizing protests against them. That same year, the minister of interior suggested making “their lives miserable” in order to dissuade even more from coming.