Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Sa han verkligen professor? Jag tyckte att han sa att hon är lektor i etik.

Ja, så ser Alice Teodorescu på Svensson och Sverige; länkar till mig själv.

Man undrar dystert, om det finns någon alls, som invandrat till Sverige, som inte (mer eller mindre öppet) nedlåtande betraktar svenskarna som en slags trälbefolkning, vars enda livsuppgift och existensberättigande består av att vara försörjnings- och integrationsinstrument för dem, som invandrar till Sverige? Jag kan tyvärr inte komma på någon...

Jag läser trådens allra första inlägg (FB) Början på ett mediakrig om mångkulturen? och efter det så undrar jag om trådens skapare eller någon kan skriva ihop en första summering av sakernas tillstånd sedan trådstarten?

Summering:
Tråden har över tid fått som huvuduppgift att kommentera ledarskribenters inlagor och bakomliggande motiv. Dvs här finns den ultimata granskande makten, när meda "abdikerar från denna roll"

De flesta skribenter är utmärkta metforanvändare och det finns många tankeväckande inlägg.

Ändock, inget har hänt i den faktiska debatten sedan trådstart. Argumenten och retoriken är densamma. Det enda som har skett är att självförtroendet har ökat hos invandringskritiska.

Eftersom tråden har blivit en maktfaktor, och därutöver är ordrik, komplett stillastående i idégenerering, har det rests anklagelser om att tråden egentligen är kontrollerad opposition. Alla som har koll på Frankfurtskolan, extremt hög verbal intellgens utan förmåga till kreativ innovation hos vissa folkgrupper, verkar se samma mönster.

Sammanfattningsvis: tråden har blivit en ledarsiderecenserande maktfaktor, som lite tillspettsat i sin tur endast granskas av Herr Pung (lite då och då)

På mobilen.

Jag är själv (från Danmark) invandrat, och jag har uppfattningen att "Svensson" är kuvat i det offentliga rummet, men individuellt har starka (och sakliga) åsikter om mång-KULT'ismen.

När det kommer till kritan är Svensson ingen idiot.

Nej, det är väl konstaterat rätt många gånger. Skillnaden mellan DK och SE är avståndet mellan folket och eliten. I DK hade politiker och media aldrig kunnat lägga sig till med en diskurs som är så långt ifrån befolkningens synpunkter. Där hade det helt enkelt inte accepterats med eliter som i den grad hade försökt "uppfostra" folket.

Damen har dock luftat andra tankar än fortsatt invandring. Hon har i debatter kontrat mot vänstersinnade som hänvisat till andra världskriget att då var flyktingströmmarna inom Europa, inte mellan kontinenter eller ännu längre. Dessutom har hon till Lindberg påpekat angående hans hets mot M som öppnat för SD påpekat att S ända in i 90-talet förlitade sig på vänsterpartiet som då öppet stödde Sovjetimperiets ideologi. Teodorescu har en vision om fri rörlighet men påpekat att det inte går just nu. Någon representant för massmigration till Sverige eller ett folkutbyte är hon inte.

Ska man förstå diskussionen om mångkultur bör man inse att all samhällelig konstruktion är en illusion. Samhället existerar inte i verkligheten annat än i våra gemensamma föreställningar om den. Våra föreställningar ändras på två sätt: dels genom samtal med andra och dels via mötet med den fysiska verkligheten. Det senare styrs av våra värderingar. Klassiskt är om glaset är halvfullt eller halvtomt. Det är en semantisk fråga. Nu är vi ett läge där detta inte fungerar angående migrationsdebatten. Vattnet rinner över och sådana som Lindberg klagar på att glaset är för litet och att det är svenskarnas fel. Med rätt inställning hade glaset varit större. Det är som att anklaga kassörskan för taskig attityd om det är tomt på kontokortet. Det hela blir absurt. Ungefär som i filmen Der Untergang. Man ger sig inte, vi ska vinna. Migrationsdebatten har befunnit sig där länge nu. Ja långt innan denna tråd startades. Någonstans förlorade man helt markkontakten och man kan inte längre föra en vettig diskussion. Detta eftersom man inte ens kan enas om så självklara saker som att rött är rött och en spade är en spade. I det läget anser jag att Teodorescu i vart fall är resonabel och inte är som Lindberg, Virtanen eller Pascalido.

Liknelsen med Der Untergang eller Tropa de elite har gjorts flera gånger förut i denna tråd. Hänvisningen till filmerna visar att debatten egentligen är dödfödd på förhand eftersom det ena lägret struntar i utvecklingen. Det är bara teater allt ihop. Uppgivenheten breder ut sig och samtalet går mer och mer över till att jag skiter i vilket, jag tänker bara rädda min egen framtid. Ett helt folk som allt mer tänker så blir först ratade, men vart efter andra krafter samlar deras frustration börjar de bli en maktfaktor. Ungefär där befinner vi oss just nu. Precis som jag sa så är samhället en illusion och om det politiska etablissemanget och regimmedia inte når folket har man bara två vägar att gå: antingen att bli en diktatur eller överge sitt projekt.

Så illa tror inte jag att det är.
Det är nog bara ett retoriskt knep, "tala med bönder på bönders vis" du vet.

Jag tror att dessa personer faktiskt har insett att vårt land och samhälle har ett värde som de tidigare inte har förmått att se eftersom det var för självklart. Det är först nu när allt börjar falla samman som de ser detta värde och vill försvara det.

Att de uttrycker sig som de gör är för att få den ännu fanatiska motståndarsidan att lyssna och vakna, vad de säger till den gruppen är att deras agerande är kontraproduktivt, även jag använder mig av den debattekniken vid behov.

"Hjälpa till i närområdet" är även det argument med samma syfte, helt enkelt att hjälpa godhetsapostlarna att förstå att öppna gränser inte är det bästa för de som de tror sig vilja hjälpa.

Att gå från öppna hjärtan till att säga att man vill värna sig själv och de sina är ett alldeles för stort steg att ta på en gång, därför är Alices mfl argument nödvändiga.

Men att erkänna även vårt värde och rätt till liv kommer nog steg för steg och jag tror att denna korta artikel av Neuding är ett steg.
https://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3392

Ett citat från den galna debatten redan 1969, sånt här har de styrande idag marinerats i och det tvättar man nog inte bort på en dag!

Du har säkert rätt

Neudings artikel belyser problemet, och visar på att den Svenska debatten inte alls är Svensk .Saxat från hennes artikel med mina fetmarkeringar

https://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3392

Neuding visar med all tydlighet att debatten om mångkultur inte har sitt ursprung i omsorg om Sverige utan utgår från synen på Israel. Och att staten Israel har synpunkter på debatten i Sverige.

Där kritik mångkulturen ses som ett hot mot en " demokrati- och Israelvänlig bild"

Men hur i helvete kom Israel in i den frågan? Varför ingår synen på Israel som vattendelare i mångkulturfrågan. Varför? Varför är man mot väst om man inte delar synen på Israel?
Varför klumpas dessa frågor ihop överhuvudtaget? Och sedan reduceras till för eller emot.
Där man är antingen för väst (och Israel) eller om man kritiserar Israel är man automatiskt mot väst?

Svaret på det menar jag är att det finns krafter som VILL packa i hop dessa frågor till en fråga för ett eget geopolitiskt syfte. Makt.

Och det är inte i Sveriges intresse. Inte alls. Men där denna position blivit mallen för USA och MSM.

Det är nästan som om medierna hade en annan agenda än att spegla det Svenska samhället och istället arbetar för att etablera ett synsätt där vi ingår i ett västligt åsiktspaket där delar inte får ifrågasättas. Ett Pax Americana med invandrad mångkultur för konstlad tillväxt men där den främsta drivkraften till slut handlar om samma sak som David Anderssons bok.

Och det är inte det som han skriver "Israel som projektionsyta för svenska idéer" utan istället är det
"världen som projektionsyta för Israeliska idéer".

Bokens titel borde varit: "Sverige som projektionsyta för Israeliska idéer"

Då ramlar alla bitar på plats. Synkroniseringen, maktanalysen och övertonerna.

Själv är jag nog mest oroad av det fenomenet att svensk utrikespolitik inte styrs av Sveriges behov av en utrikespolitik som gynnar Sveriges intressen (säkerhetspolitiska och andra). Numera verkar betydelsefulla delar av utrikespolitiken istället vara påverkad av olika aktivistiska "inhemska" etniska och religiösa gruppers agendor. Sveriges intressen blandas ihop med ex. vis den kurdiska diasporans intressen. Socialdemokraterna verkar ju vara särskilt känsliga för denna typ av påverkan.

Det andra röda pillret.

Alla som läser den här tråden med regelbundenhet är per definition red pilled i meningen att kritiskt granska maktens verklighetsbeskrivning. Ja, en mycket stor del av medborgare och aktörer i offentligheten har vid det här laget lämnat illusionen bakom sig. Bländverket, potemkinkulisserna, de fromma förhoppningarna att det mångkulturella projektet är av övervägande godo. Eller ens praktiskt möjligt.

Verkligheten hände, liksom den sorts subversiva informationsspridning om verkligheten vi alla deltar i. Efter förmåga och möjlighet, via tillgängliga plattformar och sammanhang är vi en organisk rörelse i reaktion. I viss mån ÄR alltså tråden en maktfaktor, som det nyss kommenterades - men inte så mycket i en hierarkisk, strukturerat kollektiv mening som i en slags anarkisk åsiktsdarwinism, där det bästa överlever, fortplantar sig och kanske muterar vidare.

Detta första röda piller kommer med insikten att det kommer gå åt helvete. Alla trender extrapolerar åt fel håll och det kommer ingen deus ex machina som löser problemen med migrationens följder, skapar tolerans, harmoni, välfärd i en regnbågsfärgad post-nationell framtid.

Detta är en förståelse som förstås måste mätta det offentliga samtalet - en känsla för faran och en växande förtvivlan om vad som är möjligt för politiken att lösa med projekt, satsningar och "utbildning". I den rollen kan trådens studieobjekt ibland vara nyttiga - de sprider frågorna och förstämningen. De samlar människor under sina vita flaggor.

Men det är också här systemkritikerna måste gå vidare till nästa insikt, äta det andra röda pillret:

Det kommer inte gå åt helvete, det kommer en deus ex machina - vi själva. Inga trender kommer tillåtas extrapolera i dystopiskt mål, inga anspråk är uppgivna, ingenting är förlorat. Frågan är inte längre varför Europa eller Sverige går mot sin undergång, utan hur vi kommer ha hindrat det ur framtida generationers perspektiv. Hur kom det sig att demokratiserande informationsteknologi och en nationernas internationella solidaritet vände på utvecklingen, vände på migrationspolariteten och skapade förutsättningen för europeisk kontinuitet?

Att det här pillret är svårt att svälja har jag erfarit i diskussioner i den här tråden och andra. Identiteten och vanan som garvad, sanningssägande cyniker som sitter inne med en hemlig insikt om alltings hopplöshet, är inte något som alla kommer kunna släppa så lätt. För bara för några dagar sedan skrev jag att entusiastiskt kappvändande liberaler och socialister kan vara mer värdefulla för framtiden än en ärrad, omutlig defaitist.

Och nu här samma diskussion förts med svensk anknytning av Stefan Molyneux, en av dessa self made opinionsbildare som i kraft av sin kommunikation och inget annat, skapat en ny sorts medial plattform, i symbios med en hel rad aktörer som förstått det här med att polarisering skapar magnetism. Mike Cernovich, Lauren Southern, Paul Joseph Watson och en uppsjö andra varumärken på olika nivåer som tillsammans skapar en kritisk massa och en ny konsensus. En allt annat än samstämd kakofoni av röster som tenderar att närma sig populism och nationalism - eftersom det är där publiken väntar.

I det länkade klippet går han rätt hårt åt en svensk inringare för dennes håglöshet. Mannen i fråga verkar vara verbal, intelligent och välinformerad - men har gett upp. Han har därmed blivit en del av problemet, om han lyckas sprida sin misstämning.

Don't be that guy.