Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det som händer när extrema grupper får spelrum är att tryggheten och friheten minskar för vanligt folk. Högerextremister, antisemiter och vänsterautonoma skapar oro och rädsla med sitt hat och våld. Religiösa extremister kan lägga ett slags våt filt över ett lokalsamhälle. En effekt blir då att livsmöjligheterna beskärs, inte minst för unga kvinnor. På sistone har IS-krigare och IS-supportrar utgjort en särskilt allvarlig hot- och riskbild.

Så kan vi inte ha det. Tryggheten och friheten får inte undermineras. Situationen är nog inte värre än i andra europeiska storstäder. Men problemet måste hanteras. Därför måste vi nu ta ett hårdare grepp om extremisterna. Vi måste agera mer aktivt och kraftfullt mot alla former av våldsbejakande extremism.

Allt för slapp hållning

I Sverige har hållningen till extremister under lång tid varit för slapp. Extremistiska rörelser har, på statlig och kommunal nivå, fått alltför goda möjligheter att tillskansa sig lokaler, resurser och legitimitet. Göteborg är inget undantag. Följaktligen finns det mycket att ta igen. Vad som krävs är en rejäl uppstramning.

1. Öka resurserna till polis och säkerhetspolis. Att hålla koll på extremister är ett resurskrävande arbete.
[...]
2. Styr upp förenings-stödet. En genomgripande översyn av stadens modell för föreningsbidrag ska nu slutföras. Det är rätt tillfälle att skärpa både regler och uppföljning. Jag menar att det inte ska ges några bidrag, eller andra former av stöd, till extremister.
[...]
3. Undervisning med gränssättning. Förskolan och skolan har ett viktigt ansvar för att hålla extremismen i schack. Det handlar om att tidigt förankra demokratiska värderingar, om att inte låta extremistiska influenser begränsa innehållet i undervisningen samt om att inte ändra formerna för undervisningen, exempelvis genom att skilja flickor och pojkar åt, annat än när det finns goda pedagogiska skäl. Det handlar även om att stänga extremister ute från skolmiljön.
[...]
4. Stötta närmiljöer och avhoppare. Stadens specifika arbete mot våldsbejakande extremism har de senaste åren intensifierats. Samordningsfunktionen, som bland annat bidrar till att stötta närstående och andra berörda, blir alltmer effektiv. Det skapas en allt större medvetenhet i stadens verksamheter om vad man kan och bör göra för att förhindra någons radikalisering. Denna uppgradering bör fortsätta ytterligare ett par steg.
[...]
5. Hindra extremister från att störa valet. 2014 skrämde hotfulla män folk från att rösta i vissa områden i Göteborg. Värst drabbades kvinnorna. En del var fult maktspel. Mycket var extremism.

Till allt detta ska bland annat läggas det grundläggande arbetet inom Jämlikt Göteborg för att minska klyftor och segregation. Med ökad jämlikhet minskar grogrunden för extremism.

Sammantaget är det hög tid att börja ta extremismen, i alla former, på fullaste allvar. Tryggheten och friheten får inte undermineras. Det måste vara nolltolerans mot extremism som gäller.

GP har bett doktor Magnus Norell, knuten till The Washington Institute for Near East Policy i Washington DC) och The European Foundation for Democracy i Bryssel, värdera hur effektiva åtgärderna är. Svaret: de flesta åtgärderna är effektiva - om reglerna efterlevs.

– Hon har rätt. Man ska sätta gränser. Men det här är otroligt självklara saker. Frågan är varför inte det här efterlevs. Man har varnat för det här i tjugo år, säger han.

Tydliga regler som efterlevs fungerar preventivt, enligt Magnus Norell.

– Om du har tydliga regler för demokratiska värderingar i skolan skulle frågan om åtskilda flickor och pojkar aldrig komma upp. Om det redan finns är det här åtgärdspaketet meningslöst, säger han.
[...]
Det är inte första gången Göteborg är i blåsväder när det gäller stöd till extremistiska organisationer. Vad blir skillnaden nu? undrar Magnus Norell.
[...]
– Varför har inte det här gjorts tidigare? Det är 2018, då ska inte en kommunstyrelseordförande i en svensk kommun behöva påpeka att pojkar och flickor inte ska särskiljas. Idén är att arbetet mot extremism ska vara preventivt. Något måste ha gått fel.
[...]
– Avhopparverksamheter har generellt fungerat sådär. Vilka extremister pratar vi om? Definiera. Islamistiska avhoppare är väldigt få, säger Magnus Norell.
[...]
Hotfulla män har hindrat människor från att rösta under valet 2014.

– Om det här ska behöva sägas 2018 är det någon som under lång tid inte har gjort sitt jobb. Då behöver man reda ut vad som gick fel. Vad har man gjort under den tiden? Det har gått nästan fyra år sedan valet 2014.

Det viktigaste en kommun kan göra för att motverka extremism är enligt Magnus Norell att faktiskt följa de regler som redan finns och att vara tydliga mot extremister. De ska inte få hjälp med bostad eller arbete när de kommer hem efter att ha slagits med IS.

Ann-Sofie Hermansson menar att samhället har varit för slappt mot extremism. Magnus Norell håller med.

– Oja. Man måste vara klar och tydlig från början med var gränsen går. Det har man missat i Sverige. Det får man äta upp under lång tid. Men frågan är mindre kommunal, och mer samhällelig.

Något som mycket väl kan kvala in till utnämningen ”den mest enfaldiga artikeln i Dagens Nyheters publicistiska historia” stod faktiskt att läsa i gårdagens upplaga av tidningen. Artikeln var signerad av två skribenter – Hugo Ewald och Hugo Lindkvist – och behandlade ”påverkansoperationer” inför det svenska valet från ”högerextremister” på det amerikanska internetforumet 4chan. Artikeln hade varit en ren nöjesläsning (givetvis oavsiktligt från skribenternas sida) om det inte var så att den lämnar en viss bitter smak i munnen vad gäller det svenska offentliga samtalets framtid.

[..]

Ewald och Lindkvist har uppmärksamt följt de trådar som finns om det svenska valet på 4chan, och där bilder av grodan Skurt förekommit, och har dessutom intervjuat en serietecknare från Baltimore, Dale Baran, som skrivit en del om 4chans historia, och som kan bekräfta att flera användare på forumet nog måste betecknas som positivt inställda till Donald Trump. De har också läst en artikel i vänsterpublikationen Media Matters om vad som sägs på 4chan om Sverige så oerhört noggrant att deras eget alster till stora delar nästan kan ses som ett referat. Man har dock glömt att lägga in en referens, vilket är tråkigt i dessa tider av plagiatdiskussioner. DN-skribenterna har också lyckats med mästerstycket att ”ta del av” en ”intern chattgrupp” som nu har delats upp i ”operationer” där man publicerar ”delbara bilder” och ”försöker sprida påståenden” om att Socialdemokraterna och Moderaterna har genomfört beslut som lett till ”vad man menar” är en ökning av brottslighet och sociala kostnader i vårt land. Något oerhört kontroversiellt, alltså.

[..]

DN är uppenbarligen mycket bekymrad över att en allt mindre del av Sveriges medborgare skriver under på tidningens världsbild och som en reaktion verkar man försöka skrämma sin skingrade flock tillbaka in i fållan. Och för att lyckas med detta tycks inga ordval vara för grova och inga analyser för långsökta – och i så måtto exemplifierar man på ett mycket instruktivt sätt Nietzsches ord om att den som kämpar mot odjur måste passa sig för att inte själv bli till ett: “Und wenn du lange in einen Abgrund blickst, blickt der Abgrund auch in dich hinein.” Dagens Nyheter visar här upp att de kan vara minst lika foliehattsaktiga och konfrontativa som sina utpekade motståndare, minus humorn och självdistansen.

DN-skribenterna Ewald och Lindkvist är mycket snabba med att stämpla ett helt nätforum där hundratusentals människor florerar som ”högerextremistiskt”, och med ledande frågor får de ett antal citerade ”experter” att bekräfta deras teser. Samtidigt är de mycket hemlighetsfulla när det gäller att ”varudeklarera” sig själva och ett par av sina experter. Ewald och Lindkvist rör sig tydligt på i ett område på den politiska skalan som många skulle betrakta som kraftigt vänsterinriktat. Hugo Ewald har skurit sina främsta akademiska lagrar på den genusvetenskapliga institutionen på Södertörns högskola med en uppsats som belyste patriarkala strukturer på internetforumet Flashback. Han är uppenbarligen medförfattare till texten i egenskap av sina insikter i de sociala mediernas värld. Hugo Lindkvist är å sin sida kulturreporter på Dagens Nyheter där han ofta skriver allmänpolitiserade texter om kultur i ytterst vid mening. Som talande exempel kan man nämna hans illa dolda önskan om att könskvotera popmusik, att det är fint med fotboll eller hans bitterhet över att Sverige införde identitetskontroller vid Öresundsbron, i januari 2016. Som särskilt tungt vägande expert har man dessutom valt att bjuda in socialisten och Jagärhär-profilen Brit Stakston för att uttala sig egenskap av ”mediestrateg”.

Det här är alltså vad DN vill få sina läsare att tro är en sofistikerad påverkansoperation, orkestrerad av dunkla nätverk, och ett hot mot den svenska demokratin. Det handlar i själva verket om, högt räknat, femton personer (varav de flesta säkerligen är tonåringar) som larvar sig och talar förbi varandra under ett par timmar i en tråd som stängs av administratörerna för att den var för dålig. Det enda bestående resultatet blev ett tjugotal memer med Barntreans absurde Skurt i olika situationer, varav några stycken var riktigt fyndiga.

Hur skall nu vi medborgare och läsare förhålla oss till detta? En sak är klar: vi behöver inte oroa oss för 4chan och den gröna grodan. Med Dagens Nyheter förhåller det sig på ett helt annat sätt. Det är en sak att tidningens Dubbelhugo, Ewald och Lindkvist, kommer att få leva med detta pinsamma alster resten av sina liv. När de går ut på krogen kommer ingen av deras kollegor och vänner att vilja prata om det här av ren medmänsklig hänsyn; men efter några glas kommer det säkert att låta annorlunda. Det är deras problem.

Ännu värre är den kombination av inkompetens och förvriden verklighetsuppfattning uppe på Sveriges viktigaste tidningsredaktion, som gör att något sådant här faktiskt kan släppas igenom. Det enda skälet till att det nog inte kommer att bli några direkta konsekvenser av just det här tabraschet är att ingen vet vad 4chan är, att ingen vet hur det fungerar och hur ofantligt obefintlig den spik var på vilken denna soppa kokades.

Om något gott ändå skall komma ur detta (förutom ett gott skratt), handlar det om att insikten nu måtte spridas om hur absurd denna idé är att Sveriges Radio, Sveriges Television, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter skall få något slags offentlig sanktion att garantera informationens sanning och saklighet inför valet. De är de inte förmögna till. De enda som kan garantera detta är nämligen vi själva – vi fria medborgare som läser vad tusan vi vill och inte låter oss styras av någon annan.

Det gick snabbt. Efter en dag är "Så blev vi alla rasister" slut hos både Bokus och Adlibris. Går fortfarande att köpa direkt från förlaget

Även om empirin bitvis är svajig – jag menar att det finns mer att ösa ur – så håller tankelinjerna.

Jag är så törstande efter sådana idékritiska ambitioner som de ger prov på i Så blev vi alla rasister, att jag trots invändningarna läser de knappa hundrafemtio sidorna såsom en uttorkad sveper ett glas vatten.