Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Avslutningen är magnifik. Vilket tillintetgörande kritik av Ygeman.

Samtidigt med att myteristerna hoppar av den förlorande armén och försäkrar att "de bara lydde order" så ökar antalet inlägg i tråden om skuldbeläggandet av de som flaggar vitt. Vare sig de började så smått för några år sedan och har uttryckt mångkulturkritik länge, eller om de nyligen kastat in handduken trots att katastrofen har varit uppenbar sedan 2015.

Diskussionen är intressant och liknelsen med en religiös sekt och beskrivningen av ett intensivt grupptryck är i högsta grad korrekt. Man kan kanske tillägga att journalistens roll och prerekvisit är att vara obunden, opartisk och kritiskt granskande. Om inte, är denne en opinionsbildare, och en sådan bör vara fristående från den granskade journalisten. Det klassiska att ledarsidan och den redaktionella delen bör vara separerade gäller fortfarande om pressen i någon mening ska vara "fri". Vilket kanske är en utopi. Men journalisten får inte vara "religiös" på jobbet, det får han/hon/det vara på fritiden.

Men det var inte det jag ville komma fram till.

Vad ska ni ha alla dessa skuldvärderingar till? Det är inte straffbart att vara korkad eller feg så länge man inte bryter mot en lag. Häpnadsväckande nog är det inte heller straffbart att vara ond om man håller sig inom lagens råmärken. Ett exempel på en sådan ondska kan illustreras med vår förre statsminister.

Jag tror inte någon lag kan tillämpas för att straffa denne man som uppenbarligen förrått landet. Han kan helt enkelt peka på att han valts av folket som gett honom mandat att öppna gränserna för en massiv kulturfrämmande utomeuropeisk invandring. Kanske ska syndarna letas upp bland de korkskallar som röstade fram honom 2010, sådana som jag?

Det är möjligt att det ger en personlig tillfredsställelse att hitta någon person som man kan sätta upp på piltavlan vid sommarstugan, men så länge vi inte hamnar i en situation med ett skräckvälde a la Robespierre är det ganska fruktlösa övningar att försöka lista skyldiga och ange grad av skuld.

Givetvis kommer många högprofilerade förrädare bland opinionsbildare och politiker att förlora jobben, stigmatiseras socialt och kanske t.o.m. vara fysiskt hotade och tvingas emigrera, men där stannar det om vi vill fortsätta leva i en demokrati.

Cwejman hade ingen åsikt om kurdisk överrepresentation inom media, han tog upp ett hypotetiskt exempel. Men du menar alltså att för att svenskfödde Cwejmans farfar var polsk jude, måste han själv kritisera judar för att vara trovärdig som debattör av ämnet tribalism. Men detta kanske inte är möjligt om han inte tycker att det finns något att kritisera judar i Sverige för. Hedersförtrycket, som Pekgul tog upp, är ett högst välkänt, reellt problem, men vad skulle du föreslå Cwejman att kritisera judar för?

Neudings artikel kan vi skippa eftersom det inte finns någon konkret källa. Men Cwejmans artikel var ju vettig, han motsatte sig den etniska kvotering som Pascalidou önskade. Likaså var Naomi Abramowicz artikel vettig, eftersom hon pekade på problem som uppstår i Sverige p.g.a dagens invandring, underförstått från MENA, så jag fattar inte vad du stör dig på. Däremot ska man givetvis gnälla rejält på Cwejman för att han politiskt förespråkar "öppenhet"/"fri rörlighet" men väljer att negligera obekväma ämnen som social turism, hitresta zigenares rån av äldre människor, MENA-invandrares överrepresentation i sexualbrott etc etc.

Om svenskar i Sverige tvingas flytta p.g.a förföljelse, är det naturligtvis lika illa som om detta drabbar judar. Men jag tror inte Cwejman undviker ämnet för att hans farfar var jude, utan för att han innerst inne vet att det är 7K, inklusive han själv, som har orsakat problemet med sin generösa massinvandring. Men visst blir denna feghet en form av inkonsekvens.

Vilket Fula Gubben hade funderingar om redan 2013:
(FB) Feltolkade politiker och media M:s fiasko i valrörelsen 2002?

Visst är det ett religiöst, närmast fundamentalistiskt beteende. Kanske är det därför de är så överseende med islamismen - extremister uppskattar varandra. Sådant har som bekant hänt förr.


Ja, det var väldigt skarpt.

Meiji länkade i tråden till Neuding, om Expressen är tillräckligt konkret som källa för dig:


Paulina etnifierar alltså Adam på ett betydligt mer svepande sätt än jag gjort. Jag vet inte om han talat henne tillrätta sedan dess - det kanske han rentav borde göra om han vill vårda sitt varumärke som icke-identitär med händerna på täcket.

Eller är det skillnad på antaganden om tillhörighet beroende på avsändaren, menar du? Är det OK med dig att karaktärisera Neudings inlaga som ett exempel på kritik av identitetspolitik som identitetspolitik?

Vad du och Adam än önskar har han alltså allra minst tilldelats en ingrupp, på gott och ont. Han är antingen förmäten eller korkad om han inte tror att även denna upplevda identitet blir en del av hans budskap när han uttryckligen skriver att "judehoran" är ensam om att flytta undan etniskt hat inom Sverige eller väljer att exemplifiera sin poäng med (hypotetiskt!) överrepresenterade "media-kurder".

Det flagranta var ju att han i denna tråd hade en mycket hög svansföring om att inte vara intresserad av etnicitet, men ändå fick cred för att han oproblematiskt tillstod att det förstås finns etniska svenskar. På den tiden detta var ett kontroversiellt ämne.

Så det var inte som att han inte var medveten om frågeställningen när han osynliggjorde henne, "svennehoran", samtidigt som han händelsevis drog en lans för "judehorans" exklusiva utsatthet. Liksom Naomi Abramowicz glömmer etniskt hat - mot svenskar. Samtidigt som svenskar förväntas stå upp mot antisemitismen.

Ser du verkligen inte bristen på ömsesidighet och konsekvens här? Min poäng är att vare sig du eller de gör det eller ej, så uppfattas deras exkluderande partsinlagor av utgrupperna.

Jag tror vi har lite olika syn på hur långt det gått. Sverige håller verkligen på att gå sönder och det fungerar inte att bara gå vidare med business as usual. Det finns ett enormt hat som måste få komma ut om inte samhället ska bli (mer) permanent skadat.

Det politiska systemet måste göras om i vilket fall eftersom det är en del av orsaken. Jag tror dock införande av riktig demokrati inte är till elitens fördel.

Sen är det en fråga om värderingar. Man kan inte komma undan med vad som helst oavsett vad lagen säger. Ska samhället hålla samman så måste lagen motsvara folkets känsla för rättvisa.

Möjligen kan man tillägga att det också är bra att sätta press på eliten genom krav på bestraffning. Det kanske skyndar på utvecklingen lite om de finner motivation att hänga ut andra journalister för att komma undan själv. Det ska till en medvetenhet om att det är väldigt farligt att fördröja utvecklingen.

Dessutom är ilska en bra källa till energi för oss kritiker. Ilskan ska bejakas och vi ska inte acceptera journalisternas önskan om att dra ett streck. Inte för att jag tror det någonsin blir aktuellt.

Vit flagg är att be svenska folket om ursäkt och därefter hålla sig till sanningen. Än har ingen MSM-journalist tagit det steget. Birgerssons svada är ett bra exempel på en journalist som håller fingret i luften och försöker rädda sitt eget skinn. En solkig flagga av obestämbar färg i ena näven och en dolk bakom ryggen i den andra. Hon verkar inte direkt förkrossad över vad hon och hennes kollegor ställt till med, snarare bekymrad över sina spruckna stämband.

Svenskarna har idiotförklarats, trampats på och släpats i smutsen länge nog nu. Det krävs en sanningskommission för att läka såren hos befolkningen. Jag är inte ute efter bestraffning, men sanningen ska upp på bordet. Vem gjorde vad, och varför. För att kunna förstå, förlåta och gå vidare.

Från Palmecentret om ett seminarium om förspningsprocesser

Är det inte dags att i alla fall tillsätta en haverikommision som får uppdraget att agera sanningskommision? Nästa gång kan våra politiker springa i en helt annan kanske ännu värre riktning. Vi måste förstå hur i helvete det kunde gå så här snett för att kunna stoppa nästa idioti tidigt.

Som framfördes i tråden tidigare:


Vi har också sett skribenter föra resonemang av typen "Hur mycket vet egentligen folk?". Detta tror jag är två stora pusselbitar. Politikerna har abdikerat, och den politiska kommunikationen formuleras som avsiktsförklaringar. Vi har sett det gång på gång:

När många flyktingar kommer blir det en liten ansträngning under en tid.

Sverige ska vara ett land där alla känner sig säkra.

Vi måste knäcka gängkriminaliteten

Terrorn kan aldrig vinna

och så där håller det på. Storvulna formuleringar som vid en närmare titt ekar av inkompetensens brist på detaljförståelse. Precis som allting annat som hänt sedan 2001 tror jag att vi kan härleda politikernas abdikering till "US global leadership". Hela västvärlden som allierade sig med USA har blivit vindflöjlar för USAs minsta politiska nyck.

Precis som det har varit inrikespolitikens enda mål, sen SD kom in i riksdagen att hålla dem ute, så har utrikespolitiken byggts på att hårdbevaka USA och efter bästa förmåga försökt förhålla sig till USAs "global leadership".

Det står nu klart bortom allt rimligt tvivel att USA gör saker enkomt för USA - och alla andra ska hjälpa till, men sitter då ofrånkomligen vid globalismens fina no limit hold 'em spelbord med en hand som alltid förlorar.

Vi måste få tillbaka en nationell dimension i utrikespolitiken så att politikerna kan frångå att hela tiden förhålla sig till "Pax Americana" och "Kriget mot terrorismen". Ingen lätt uppgift, men jag tror det måste till. Många har redan pekat på att globalismens kris har inletts och att den egentligen inte fungerar längre.

Johan Westerholm skriver idag om Jan Helins inlägg på DN Debatt och vänder hans ord mot honom själv.

Hur medias bild av flyktingar bestående av unga barn och barnfamiljer inte stämde med verkligheten, och hur folket fick veta det - trots alla bilder i pressen! Tänka sig!


https://ledarsidorna.se/2017/06/popu...-trovardighet/

Detta stämmer väl överens med mina egna erfarenheter. Jag har till exempel en släkting som en gång i jobbet skulle besöka ett hem för ensamkommande och förväntade sig barn. Efteråt var han upprörd och förvåningen och bestörtningen var stor: det var ju inga barn! Det var ju vuxna män! Och när han pratade med en kollega i en annan kommun visade det sig att samma sak hänt där. Och varje gång han körde förbi ett hem för barn såg han sedan med nya ögon vuxna män stå och röka i klungor utanför. Det roligaste med detta är att han var socialdemokrat som hade vurmat för flyktingarna, men några månader efter att han berättat om sitt besök och antagligen försökt smälta att vuxna behandlas som barn i Sverige berättade han att han inte litade på S längre och inte visste vad han skulle rösta på i nästa val och att Aftonbladet hade han slutat köpa.

Och det är många yrkesgrupper som lär komma i kontakt med verkligheten, så gott som hela den offentliga sektorn skulle jag tro: polis och brandkår gör utryckningar till boenden, lärare får nya elever som är lite större än de gamla, socialsekreterare, vårdpersonal, Migrationsverkets personal med mera. Och alla som jobbar privat på alla flyktingboenden som sköt upp som svampar ur Bert Karlssons mycelium.

Vad är det som gör att media tror att sanningen inte kommer fram förr eller senare? Vad är det som gör att de inte förstår att människor har sina egna ögon att se med och hjärnor att tänka med? Och att folk inte talar med varandra och delar sina upplevelser? Och om skillnaden mellan politiker och medias bild av verkligheten är för stor så kommer förtroendet att sjunka i botten?

Är det enbart för att Stockholmscentreringen och att de flesta politiker, journalister och debattörer bor i samma små områden där de är frikopplade från stora delar av verkligheten och tror att i Hofors - där är det ungefär som här på Söder i Stockholm? Jag kan inte tro att det är hela förklaringen, många kommunpolitiker måste åtminstone ha haft närmre kontakt med de som kommit till staden, och inte minst alla journalister som åkte ut och gjorde reportage och inslag om flyktingboenden. De måste ju själva ha sett? Men kunde de inte tänka tanken fullt ut?

Maktberusning.

All makt korrumperar, och media visste att de fram till nyss hade makten att sätta sig över verkligheten. Människan är en social varelse och en majoritet människor är beredda att ompröva sina egna sinnesupplevelser om gruppens konsensus säger annorlunda.

Tråden graviterar ofta kring ansvar, skuld och ansvarsutkrävande. De senaste dagarnas återvändande kring den gravitationspunkten tycker jag tydligare än någonsin visar hur media aktivt vilselett folket och tvingat politikerna framför sig mot folkviljan och mot bättre vetande hos politiker.