DEL 1
För en vecka sedan skrev Susanna Popova en läsvärd debattartikel i GP med rubriken: "Populism det nya skällsordet – men hur ska vi tolka den?". Ett citat:
Citat:
I Sverige är det inte särskilt vanligt förekommande att se populismen som en balanserande funktion som ger förutsättningar att omfördela politisk makt mellan etablerade skikt och grupper som vill komma in, och upp, i samhället. Med den definitionen är förekomsten av populism, om inte ett sundhetstecken, så i alla fall en signal om upplevd disharmoni hos en del individer och grupper. Och kanske är populismens roll också värd att betrakta i en analys inte bara av det politiska innehåll populisten betonar, utan också en signal om själva samhällssystemet.
Artikeln avslutas:
Citat:
Så när medborgare som står utanför eliterna börjar signalera att de starka ledarna är svaret, bör vi kanske undra hur frågan lyder. Kan frågan handla om vad som hänt med den starka staten? Pensionsöverenskommelsen. EU-medlemskapet. Fri och tillgänglig sjukvård. Effektivitet hos ordningsmakten. Är det i brister där som populismens rötter ska sökas? I så fall borde fokus, för alla den stabila liberala demokratins vänner, snarare ligga på hur förtroendet för staten upprätthålls. Och mindre på gapiga populister. Och nej, jag sade inte att vi sett statsförstörelse i Sverige. Men jag tror att de flesta vuxna kan se att samhällskontraktet är under omförhandling, och att det finns många för vilka det är djupt oroande.
http://www.gp.se/nyheter/debatt/popu...-den-1.4286385
Idag får Popova en replik av en helt ny bekantskap för undertecknad: Ulf Öfverberg. Denne meddelar magistralt, att Popovas analys "helt enkelt är fel" samt använder sin artikel till att hårdlansera begreppet "nationalpopulism".
Man kan kanske misstänka, att Öfverberg främst eftersträvar att begreppet "nationalpopulism" ska ge läsaren (medvetna och undermedvetna) associationer till begreppet "nationalsocialism"? Det är överflödigt att lägga till "national-", då all populism - såväl höger- som vänsterpopulism - har den egna nationen i blickfånget.
Författaren upprepar för säkerhets skull begreppet "nationalpopulism/en" hela nio (
9) gånger i artikeln - men han går inte in på hur "nationalpopulism" skulle skilja sig från "populism".
Öfverberg inleder:
Citat:
Världen håller på att separeras i två oförenliga delar, de som endast vill leva med människor som ser ut som, ber som och talar som de själva, och de miljontals människor i de etniskt mixade städerna och regionerna som vill dela sitt grannskap med människor annorlunda än de själva.
Denna uppdelning förändrar i grunden det politiska landskapet för överskådlig framtid. Nationalism, protektionism, slutenhet och avskyn mot det så kallade liberala etablissemanget är det som förenar nationalpopulismen, oavsett om den kallar sig vänster som i Grekland eller höger som i Frankrike och Sverige.
Att nedkämpa populismen är enl. Öfverberg "vår tids idékamp":
Citat:
I de flesta av EU:s länder står kampen tydlig mellan de som vill ha en auktoritär och nationalistisk politik och de som vill bevara och utveckla en form av öppet liberaldemokratiskt och kosmopolitiskt samhälle. Det är vår tids idékamp.
När Susanna Popova analyserar nationalpopulismen handlar det om ett brutet samhällskontrakt. Bristerna i pensionsöverenskommelsen, EU-medlemskapet, ordningsmakten och sjukvården är orsaken till att nationalpopulismen växer, menar hon.
Popovas analys är enl. Öfverberg, som sagt, "helt enkelt fel". Den liberala "visionen" behöver i stället återupptas, avrundar han.
Citat:
Öppenheten, frihandeln och globaliseringen behöver en sammanhållen berättelse och vision för att vinna vår tids idékamp. Fredrik Reinfeldt påbörjade en berättelse om Sverige i migrationens tid under sitt sista år som statsminister; en öppenhet om migrationens ökade kostnader men också om dess fördelar. Den liberala berättelsen och visionen behöver återupptas.
http://www.gp.se/nyheter/debatt/vad-...smen-1.4306161
Ulf Öfverberg var en ny bekantskap för undertecknad... men Siegfrid hade 2014 i en kort tråd uppmärksammat en av Öfverbergs tidigare bravader.
Citat:
Ursprungligen postat av
Siegfrid
Ulf Öfverberg, till vardags ordförande i Samfundet Sverige-Israel, anklagar nu ett konditori i Karlskrona för att saluföra rasistiska tårtfigurer.
(FB) Ulf Öfverberg, ordförande i Samfundet Sverige-Israel, hittar rasistiska tårtfigurer
Öfverberg är tydligen politiskt aktiv som folkpartist (
quelle surprise) och INGASVORDOMAR kommenterar:
Citat:
Ursprungligen postat av
INGASVORDOMAR
Kollar man på hans facebook så verkar han helt besatt av Israel, judar och Sionister. Eli Göndör, Scarlett Johansson, Wallenberg, Karl Popper, Bertrand Russel, Mark Klamberg, Olle Schmidt och en herrans massa grupper om Israel.
Vårt välstånd måste ha nått skyhöga höjder om politiker kan spendera tid på sådan här skit. Vem fan behöver bry sig om skolan när en bakelse föreställer en neger?!
Farbror Google kunde vidare berätta, att Ulf Öfverberg deltagit i en debatt på DN:s kultursida (i mars i år). Det har tydligen gjorts en film om Harry Schein, som lanserades med en lång, uppskattande artikel av Peter Wolodarski (den 12 mars på ledarsidan), vilken kompletterades med en stor artikel av Elisabeth Åsbrink i kulturdelen påföljande dag (13 mars). Wolodarski skriver:
Citat:
Peter Wolodarski: Harry Scheins osannolika resa säger mycket om Sverige
Det rådde rökförbud högst upp i DN-skrapans matsal. Men en av gästerna rökte ändå. Han släckte också törsten under middagen med sin vanliga whisky.
Huvudpersonen under ledarredaktionens årliga bjudning var utrikesminister Anna Lindh. Men Harry Schein var den som trängde fram genom bruset.
För egen del hade jag precis börjat på DN. Harry Schein var tyvärr på väg att sluta. 2000-talet hade precis inletts. Det var en annan tid. Schein skickade sina manus med brev, för vidare behandling på DN:s inskrivningsavdelning. I slutet av artikeln angav han också om Martin Lamms tecknade Schein-vinjett skulle föreställa en allvarlig eller leende artikelförfattare.
Ingen annan kolumnist hade en sådan signatur. Ingen annan var heller som Schein. Om någon tvivlar på den saken rekommenderas varmt den nya dokumentären ”Citizen Schein” av Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan.
Filmen är ett fascinerande porträtt av en unik personlighet i svensk offentlighet: den ensamkommande judiske flyktingpojken, mannen som formar landets filmpolitik, den självtänkande elitisten med kontakterna.
[---]
När filmen om Harry Schein hade galapremiär i tisdags, påminde jag på Twitter om att han en gång kommit till Sverige som ett ensamkommande flyktingbarn.
Det räckte som en provokation för vissa, som med hjälp av grova generaliseringar på senare år försökt förvandla ensamkommande till ett skällsord – i sig en sorglig spegling av det politiska klimatet 2017. ...
https://unvis.it/dn.se/ledare/kolumn...ket-om-sverige
Påföljande dag skriver Elisabeth Åsbrink om Harry Schein (i kulturdelen). I ingressen står:
Citat:
Harry Schein försökte i hela sitt vuxna liv radera alla tecken på att han hade en judisk bakgrund. Elisabeth Åsbrink ser hur utsatthetens skam fäller sin skugga över en av de stora svenska 1900-talsprofilerna.
Åsbrink skriver bl.a:
Citat:
Jag har aldrig mött honom, men av en slump blir han del av min bok ”Och i Wienerwald står träden kvar”. Och när jag läst hans vän Anders Ferms porträtt i antologin ”Citizen Schein” (varifrån filmen hämtat sitt namn) gick jag själv till arkiven för att förstå kärnan i Harry Scheins självhat, och hans misslyckade Houdinitrick för att undkomma sig själv. ...
Hur ska man förstå utsatthetens skam? Hur ska jag förklara min egen uppväxt med ständiga uppmaningar från en av mina föräldrar att aldrig, aldrig avslöja för omvärlden att jag var judisk. Ingen fick veta. Jag har släkt från Spanien, sa jag för att förklara mitt mörka hår. Det var en lögn som innehöll ett korn av sanning, jag har aningen spanskt påbrå, men naturligtvis var det en skenmanöver, ett försök att dölja mig, min utsatthet, det vill säga min judiskhet. ...
Jag tycker om filmen om Schein. Men publiken får inte ta del av kärnan i hans avgrund; hjälplöshetens skam, upplevelsen av att vara fullständigt maktlös - just det som i hela hans liv driver honom till maktpositioner. Och även om hans identitetsskifte misslyckas åstadkommer han ändå det han vill. Han lyckas. Hatten av för Harry.
En vecka senare (20 mars) invänder Ingrid Lomfors (generalsekreterare vid Judiska församlingen i Stockholm 2013 och sedan december 2014 överintendent för Forum för levande historia): ”Harry Schein identifierade sig inte som jude”. Lomfors skriver bl.a.:
Citat:
I samband med att jag skrev min doktorsavhandling om de judiska flyktingbarnen som räddats till Sverige 1938–1939, kontaktade jag Harry Schein. Jag bad att få göra en intervju med honom. Brevet kom i retur med texten: ”Jag vill inte bli kontaktad”. ...
Sedan Scheins liv och öde, i samband med filmen, hamnat i offentlighetens ljus, görs det återigen försök att tillskriva honom en judisk identitet. Författaren Elisabeth Åsbrink säger sig vilja söka ”kärnan i Harry Scheins självhat, och hans misslyckade Houdinitrick för att undkomma sig själv” Det är en tolkning som jag tror skulle varit Schein främmande. ...
Jag vet från primära och även sekundära källor att han under sitt framgångsrika liv och på grund av sitt inflytande över svensk kulturpolitik blev approcherad av företrädare för judiska organisationer. De fick också nobben av Harry Schein.
(Fortsättning följer)