Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Hemvändande terrorister eller personer som lever i terrorism och våldsbejakande miljö har inget annat att skylla på än sina egna beslut. De ska inte ursäktas på andra oskyldiga människors bekostnad. De ska straffas när de begår brott, de ska straffas om de genom understöd till terrorism bär ett eget ansvar och de ska straffas om de deltagit i mördande någon annanstans.

Det finns ingen social situation som ger alibi för att mörda barn och vuxna. Är de som är skyldiga inte medborgare i Sverige ska de självfallet utvisas. Det är så vi kan bidra till att stärka samhällets gemenskap och vår gemensamma trygghet. Genom att vi vet att vi gör vad vi kan innan, inte att vi gör utspel efteråt.

Beata Szydlo spoke ahead of a parliament vote in which the opposition sought in vain to oust Defense Minister Antoni Macierewicz.

She praised Macierewicz, saying he wants a strong army capable of opposing threats that include terrorism.

Citing security reasons, her populist government is rejecting EU pressure for Poland to take in a number of migrants, even at the price of facing sanctions. The previous government, in 2015 agreed to take in up to 10,000 refugees fleeing armed conflict, but Szydlo’s team reversed that decision.

Szydlo said Poland “will not participate in the Brussels elites’ folly.”

She said Poland is extending aid to people in refugee camps in the Middle East.

Concerning the attack in which the Polish couple died, orphaning two daughters, she asked: “Where are you headed, Europe? Rise from your knees and from your lethargy, or you will be crying over your children every day.”

She gave her support to Macierewicz’s steps to reorganize the armed forces by arguing that Europe should decide “whether we want politicians, who say that we need to get used to the attacks and who call terrorist attacks ‘incidents,’ or whether we want politicians who are strong, who see the threat and fight them, like Antoni Macierewicz.”

The Islamic terror attacks are being presented to us as a battle of Good vs Evil. We will not however name who is good and who is evil, or why. We will not call it what it really is, a battle between freedom and a totalitarian supremacist religion. Instead, we have created a fantasy world where we simply pretend that divisions are created not by the existence of different and incompatible ideologies, but by those who point the incompatibility or difference. We are all “one people” is the idea, and the murder and mayhem is brought about by a few bad eggs motivated by nothing in particular.
What is taking place right now is that an expansionist, political, totalitarian and supremacist faith, commanded to world domination, has met with the global destruction of borders. The result of this is obvious, large Muslim populations now live across the Western world, and with them has come Islam – a religion that won’t tolerate free expression, religious or philosophical freedom, and certainly not female freedom. As such, in the West it is now normal for people to whisper, keep their views to themselves, say nothing, or speak only positively about the Islamic master. Thousands upon thousands of girls have been raped by Muslims. Book-burnings in the street have been carried out by Muslims. Marches against free speech and demands for blasphemy punishments are now part of life in this age-old home of freedom.
Fear of Islam so dominates politics that our leaders are terrified to put a foot wrong. Their fear is almost visible. The lines they deliver are all the same – meaningless and evasive. No politician will name the driving force behind these killers, instead they indulge in the pantomime our complicit media dutifully places on the airwaves. All of it is devoted to one thing – sanitising Islam and keeping the borders open.
The standard public discourse is that the Manchester slaughter was an attack by bad people on good people, and not an attack by Muslims on non-Muslims. This is of course in tune with the open border ‘we are all alike’ utopian fantasy that our leaders are desperate to sell.
One example that stands out is the Australian Prime Minister Malcolm Turnbull who called it an “attack on young people everywhere”. It was not an attack on young people everywhere, it was an attack on free British youngsters enjoying the music and festivity of our beautiful Western culture. Donald Trump called the killer a “loser”. A loser? No, he’s not a loser President Trump, he is a jihadi, he is performing jihad. Is there nobody who will tell it like it is? Nobody who won’t indulge in this disguise of jihad?
When things go wrong, true leadership shows, and the British people have seen little of it. Instead they are being fed the same platitudes that keep the borders open and the people blind to the terrible realities that accompany the Islamic religion. A leader will face the truth, be honest with those they lead, and offer them the courage it takes to truly confront the challenges of this era-defining issue.
If I were the leader of UKIP, that is what I would offer. The people need an alternative to the platitudes. Those who are going to fight the influence of Islam to preserve our freedoms, will only do so by reviving a healthy dose of British patriotism and nationalism. We need to be pro-Britain in order to oppose that which threatens Britain. A leader must clarify what kind of Britain we seek to build, and affirm that we will defend that Britain against all threats. Above all, a leader should tell the truth. The British people deserve nothing less. People must be told the truth – especially on such fundamental issues – because only when armed with reality can they tell their leader which direction they want to go in. When voters mark their ballot, they deserve to do so on the basis of facts, and not what is convenient for the politician.
We will build borders, we will deport those who seek to harm us, we will deport rapists and jihadis and we’ll do it quickly. We’ll get rid of the Human Rights Act, and the ECHR, and pay no heed to a UN that puts the savagery of Saudi Arabia on a human rights board (who can take guidance from such a hypocritical body with zero principles?)

Jag lärde mig att om jag ingrep mot Puttes tricks i tid så kunde jag räta upp situationen. Men det fanns en punkt bortom vilken det inte gick att få rätsida på sakerna. Jag vet inte om Sverige har nått den punkten när det gäller migrationen, men jag fruktar att vi är farligt nära. Om vi griper in nu med tydliga och kraftfulla åtgärder – till exempel invandringsstopp och slut på multikultipolitiken så som Mohamed Omar föreslagit – så kan det hända att det går att med visst besvär styra upp Sverige. Men om den nuvarande låt gå-politiken får fortsätta ytterligare ett oklart antal år så fruktar jag ett det är kört för det välorganiserade, ordentliga och rimligt jämlika Sverige vi hittills känt. Själv skulle jag inte bli förvånad om det blev någon sorts inbördeskrig. Fläckvis har väl inbördeskriget redan startat.

Och det finns en dubbelhet i budskapen om att inte låta terrorn styra. Samma politiker som manar till att fortsätta livet som vanligt, satsar enorma resurser på terrorbekämpning. Den amerikanska tankesmedjan Cato Institute granskade saken för några år sedan: om samma riskbedömning används vid terrorbekämpning som vid andra faror, är de resurser som den amerikanska staten satsar på terrorbekämpning gravt överdimensionerade. Satsningarna måste undanröja fyra allvarliga terrorattacker i USA varje dag, för att räknas hem.
Varför lyssna på uppmaningar till lugn från politiker som själva kraftigt överreagerar?
Svaret är att även om risken är betydligt större att drunkna i badet än att drabbas av en terrorattack, är det händelser av helt olika karaktär. Det spelar roll att det ena är en olycka och det andra en medveten handling för att skada. Det är just det som gör terrorhandlingar, men inte badkarsdrunkningar, till ett potentiellt hot mot öppna statsskick. De sår misstro och oro. Det ryms inte i enkla kostnadskalkyler.

Samhällen som långvarigt klarat av att hantera terror - Israel är det främsta exemplet - har ofta en stark känsla av att utgöra ett ”vi”. Inte på så sätt att individen alltid är underordnad kollektivet, men åtminstone i sådan utsträckning att det finns något större än individen. Att mord på en eller flera individer alltid är tragiskt, men aldrig detsamma som ett mord på hela samhället.

Varför lyssna på uppmaningar till lugn från politiker som själva kraftigt överreagerar?
Svaret är att även om risken är betydligt större att drunkna i badet än att drabbas av en terrorattack, är det händelser av helt olika karaktär. Det spelar roll att det ena är en olycka och det andra en medveten handling för att skada. Det är just det som gör terrorhandlingar, men inte badkarsdrunkningar, till ett potentiellt hot mot öppna statsskick. De sår misstro och oro. Det ryms inte i enkla kostnadskalkyler.

O'Neill pekar på diskrepansen mellan de vedervärdiga dåden och våra reaktioner, på hur budskapet om att vi ska stå enade i kärlek syftar till att odla passivitet i motsats till den mer berättigade känslan av kollektiv ilska och krav på politisk handlingskraft.
...
I vår kontext tillkommer också vilka områden det alls är legitimt att oroa sig över; ängslan över klimat/miljö och främlingsfientlighet gör dig till en god och progressiv medborgare, bekymrar du dig över ett alltmer fragmentariskt samhällskontrakt och segregation i förorterna då är du säkerligen en bakåtsträvare med rasistiska impulser.
...
Men är det något som de senaste årens attacker mot europeiska städer visat så är det på vikten av att förutsättningslöst våga vrida och vända på varje sten. I kampen mot den islamistiska terrorismen behöver vi gå till botten med varför alla dessa dåd begås i en och samma religions namn? Varför människor som våra samhällen tagit emot när de befunnit sig på flykt, som rentav, vilket är fallet med självmordsbombaren i Manchester, är födda i väst, som vi har givit tillträde till alla rättigheter och skyldigheter, gratis välfärd och trygghet, nu mördar oss? Kärlek är svaret på många frågor, men inte på dessa.

Dags att bli förbannad nu
...
Något skedde efter Manchesterbomben.
...
Huvudfåran var förstås densamma efter Manchesterbomben, som efter andra terrordåd: hopp, inte hat. Kärlek. Världen är inte svart eller vit. Låt inte terroristerna vinna genom att fyllas av ilska. Vi står alla tillsammans.

Men det lät inte lika övertygande som förut. Det dök upp en och annan avvikande röst. Om det inte är motiverat att bli förbannad nu, när ska man då bli förbannad?
...
Det är av det här skälet det känns som att talet om hopp, kärlek, kramar och odefinierad samhörighet till slut går över en anständighetsgräns. Till slut blir det detsamma som en uppmaning att inte göra något. Att inte säga något som har innehåll. Att inte ens tänka en tanke eller göra en analys. Att bara sitta still i båten och älska mänskligheten i allmänhet, amen. Allt annat är för farligt. Men det är snarare den krampaktiga mesigheten som är farlig.
...
Det är dags att bli förbannad nu. Och att använda ilskan som drivkraft för att våga se, tänka och tala om det obehagliga: terror och mord är en central del i en tolkning av islam, som inte är ett marginellt randfenomen i den muslimska världen. Den tolkningen rekryterar nya anhängare, även i Sverige. Och det finns inga möjligheter att möta våldsbejakande islamism med kompromisser och undfallenhet, hopp eller kärlek.

När Ahmed Abbas undervisade nyanlända syriska flyktingarmötte han hat. Flera elever stödde terrorgrupper.
Hatet mot shiamuslimer är en central del av ideologin bakom sunnimuslimska terrorgrupper som IS. I höstas tog IS på sig en brandattack mot en shialokal i Malmö.
DN kan berätta om hur svallvågor från de blodiga konflikterna i Mellanöstern når även till svenska orter.

/.../När 24-årige Ahmed Abbas*jobbade som svensklärare för nyanlända i en mellanstor svensk stad gjorde han en upptäckt: många av hans elever var anhängare av terroristgrupper.
– Nästan alla elever var syrier. Jag märkte hur majoriteten sympatiserade med Nusra-fronten, som är en del i al-Qaida.*
Eleverna delade upp sig på rasterna. Bland de unga männen handlade mycket av snacket om Syrienkriget. Några var IS-anhängare, ännu fler stödde den al-Qaidatrogna Nusra-fronten. Ahmed Abbas minns särskilt en lektion. Eleverna fick läsa en svensk tidningsartikel om Syrienkriget. Där stod att Nusra-fronten är en terrororganisation.

Vad tänkte du då?
–*Att den här terrorn kommer att komma till Sverige. Vi kommer att få se terroristbrott. Och då kommer även shiamuslimer som jag få skulden.