Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Här kommer ngr fler köttbitar... Den hemske mångmiljonären (Zac Goldsmith) är [censur] och son till (framlidne) Sir James (Jimmy) Goldsmith. Jimmy Goldsmith var den person, som tog initiativ till, gav järnet och väldigt mycket pengar till en kampanj för att britterna skulle få rösta om Brexit.



Vare sig far eller son Goldsmith torde vara väl sedda av vänsterjournalister...


Identitetspolitiken innebär en återgång till stamsamhället... utformat som ett spegelvänt Nazityskland med svenskarna (de vita) som "Judeschwein".

Asylsvenskan går i klinch med den muslimska identitetspolitiken; först Avellanskan, sen Skogkär:


Svenska krusbär är godare





Länk (unvisit): http://unvis.it/www.sydsvenskan.se/o...bar-ar-godare/
Länk:
Lite krusbärschauvinism där.


Tro och politik kan inte alltid förenas


Länk (unvisit): http://unvis.it/www.sydsvenskan.se/o...lltid-forenas/
Länk:
Givetvis stöder staten och kommunen, "vår" miljöpartistiske kulturminister och hela klabbet muslimska och andra söndrande särintressen på svenskens bekostnad. Nu får det vara nog; rättning i leden. Ska eliten piska öket vidare får de svinga i andra riktningar ett tag.

Detta ger mig tillfälle till det jag tycker är meningen med den här tråden: Inte att vara kremlologiskt reaktiv, utan normerande och föregripande. Och att dra slutsatser som ingen inom MSM gjort - ännu.

Den ledsamma, smutsiga hemligheten är ju att identitetspolitiken har mer rätt än fel. Att den är empiriskt verklighetsförankrad. Att det, om man polemiskt hårdrar resonemanget till en fråga om binära alternatv, är Gür och Helmersson som är knäppgökarna och idealisterna.

Det innebär ju inte att jag ändrat uppfattning om det rationella i att göra sig till ovän med identitetspolitikens företrädare - tacksammare måltavlor hittas inte. Bästa sättet att göra en nödvändig positionsförändring i riktning mot SD var mycket riktigt, som jag förutspådde att klandrande vända sig mot "extremisterna i MP" och sedan backa in på det revir som ett tafatt, anpassligt SD har svårt att värja.

Bra. Smart. Machiavelliskt och spelteoretiskt korrekt. Men - samtidigt förljuget och otillräckligt. Cwejmans "sunda medborgarpatriotism", Karlssons "öppna svenskhet", Qaisar Mahmoods "nya-lager-på-löken" saknar samtliga framgångsrika historiska förlagor, medan de förskräckande exemplen är desto fler.

Vad det handlar om är inte ett val mellan universalism eller fragmentering, om att ingrupper och exkluderande identiteter ska upphöra som företeelse - utan om en naknare maktkamp mellan grupperna. Om upprätthållandet av en hackordning bland särintressena, om allianser och pakter konkurrenter emellan - inte att endräkt på jorden ska lägra sig.

Samma kontraexempel som vanligt:

Fattigdom, dålig utbildning, rasism, bostadssegregation och klasstillhörighet är inte skälet att afroamerikaner röstar i block och på afroamerikaner om sådana finns. Om så vore, hade ju amerikanska judar i den andra änden av klasspektrat inte haft samma beteendemönster, (återigen, den liberale och judiske Sam Seder tog upp fenomenet, så jag utgår från att det är väl underbyggt).

Progressiva, toleranta finlandssvenskar kombinerar sin mångkulturella vidsynthet med en nära nog absolut uppslutning kring sitt lilla etnoparti.

Alla mångkulturella statsbildningar och imperier på den europeiska kontinenten har fallit sönder i sina nationella, identitetspolitiska byggstenar. Gravitationen som hållit samman slovaker, kroater eller ester har aldrig krävt indoktrinering från statsmakten, tvärtom har den ofta motverkats av olika sorters påbjudna överidentiteter, med maktmedel och tid på sin sida.

Ändå överlever identiteterna. Turkar och muslimer har förvisso fått sig en näsbränna om vad som är skillnaden mellan "makt" och makt - men det är ändå Kaplan och Khan som har framtiden för sig i ett mångkulturellt Sverige. Den dagen partierna och de mediala plattformarna är separatistiskt egenkontrollerade, är det i sin tur DN som blir en nyttig fiende att göra sig.

Människan är en gruppsökande primat. Grupper handlar lika mycket om att ex- som inkludera, en universell tillhörighet är ingen tillhörighet alls. Framtiden är partisk, liksom historien alltid varit det - möjligen mindre förljugen när både svenskar och vita amerikaner inser att de är ett kivande särintresse bland andra.

Vet inte om detta platsar i tråden, kanske inte räcker för att starta en egen tråd:

I onsdags (4 maj) skickade någon in en helt fejkad debattartikel till Eskilstunakuriren med fejkad avsändare "Sümeyya Gencoglu" (Den enda som bär detta namn i Sverige är miljöpartiets kommunpolitiker i Halmstad).

Citat ur fejk-artikeln:

Eskilstunakuriren publicerade hela artikeln untan att göra någon som helst källkontroll/äkthetsverifiering.

Några timmar senare upplyste MP Eskilstunakuriren om att artikeln var fejk, varpå redaktionen pudlade:
http://ekuriren.se/nyheter/eskilstun...-debattartikel

Idag tog SR P1 Medierna upp fadäsen. Chefedaktör Eva Burman kalla det inträffade "ett mänskilgt misstag" hon tror inte att tidningens trovärdighet kommer att påverkas.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt...programid=2795

Undrar om de struntar i källkontroll regelbundet?

Fejkartikeln i Google cache:
http://webcache.googleusercontent.co...&ct=clnk&gl=se

Samma artikel på minfil:
https://minfil.org/ycPdmfbabc/ekurir...2016-05-04.pdf

Om det nu verkligen är fejk, för hon har ju skrivit likartade grejer innan. Men om det är fejk så är det ett perfekt exempel på Poes lag.

Den här typen av trollande är definitivt en del av mediakriget.

De som angriper identitetspolitiken som sådan, gör en rejäl tankevurpa.

Tvärtom är det så att alla tillhör ett flertal olika identiteter och grupper. Ofrivilligt och frivilligt. Problemet för den nuvarande kulturmarxistiska tolkningen av identitetspolitiken är att de kräver företräde för sin grupp utifrån existens istället för kompetens. De agerar som grupp i eget intresse.
De lyfter fram minoriteter som får för stort inflytande i förhållande till sin storlek. De har fått en för stor makt som de inte kan använda då de saknar kompetens.

Identitetspolitiken är räddningen för nationen Sverige om den tolkas på rätt sätt.
Identitetspolitiken tolkad på rätt sätt stoppar mångkulturen då mångkulturen inte tål att konkurrensutsättas utifrån kompetens utan kan bara vidmakthållas om den kvoteras utifrån existens.

Dissekera den rådande kulturmarxistiska definitionen av identitetspolitik och låt oss använda vad vi finner.
Att låta grupper konkurrera med kompetens kommer att döda mångkulturen.
Det är identitetspolitik i version 2.0 som effektivast stoppar mångkulturen.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Identitetspolitik

Skilj på angrepp på identitetspolitik generellt och kulturmarxistisk identitetspolitik.
Där går vattendelaren.

Hela SAP är uppbyggt av en identitetspolitik som löntagare. En identitet som andra partier inte kunde matcha ända till Reinfeldt triangulerade SAP.

Låt oss nu triangulera identitetspolitiken ifrån kulturmarxisterna precis som Oyto länge förespråkat.

Edit:
Det vi ser inom MP nu är hur identitetspolitik utan kompetenskrav raserar hela MP.
Romson har lägst förtroende men genusperspektivet kräver då att också Fridolin också måste lämna. Identitet före kompetens.
Den kulturmarxistiska definitionen av identitetspolitiken tål inte verkligheten ens inom MP.

Synliggörandet av maktkampen som ett nollsummespel. Det ligger inte i de privilegierades intresse att maktförhållandena och intressekonflikterna ådagaläggs. Men försöka kan man. Makthavarnas försvar av status quo i näringskedjan, hackordningen, kan vara att peka på synergieffekter, berikningen som gagnar alla - eller nästan alla (som DN:s artikelserie med ekonomerna Borjas, Hunt och Hatton nyligen hävdade) - med migrationen på lång sikt. "utmaningen" består i att få det svenska öket medelklassen att härbärgera denna belöning på lååååång sikt. Genom att låta påskina att det rent av är nödvändigt för att s a s rädda våra pensioner kan det slinka ner lättare.

Richard Swartz ser umgänget i det offentliga rummet, som ett undertryckande av naturen; "kultur", etikett, det som skiljer människor från djuren.


http://unvis.it/www.dn.se/ledare/kol...hetens-tjanst/

I Sverige står den gentemot reella hot tandlösa staten för repressionen av den timide svenske mannen som står för toleransen, medan den andre / den ädle vilden får leva ut taharrush och andra djuriska drifter. Mot sådan "kultur" biter inte svensk etikett; uttrycket att ta seden dit man kommer tarvar ett förtydligande. Att inskärpa umgängesreglerna, etiketten, kräver ett paradigm, eller varför inte en sedvänja, rent av en kultur. Då duger inte kulturrelativismen, istället behövs en standard. Vem ska definiera den? De formella eller informella makthavarna / värdegrundsdemokraterna eller allmogen? Någon kommer att känna sig förfördelad, som alltid. Kanske kan synliggörandet av intressekonflikterna tvinga fram en assimilerande standard och spara in en del pseudodebatt.

Det här är helt korrekt. När jag angriper kulturpolitiken så angriper jag kulturmarxisternas version av den, där indentitet trumfar kompetens. Och om vi tar tillbaka identitetspolitiken och grupperar folk efter kompetens finns bara en given vinnare.

Jag har jobbat tillsammans med många utländska kollegor, och jag har aldrig träffat någon som motsätter sig kompetenta utländska medarbetare. Vi har sett SVT berättat sagor om "kompetensregn" förr, men när Tino Sanandaji frågade efter antalet läkare så ville arbetsförmedlingen först inte dela den uppgiften; det visade sig sen att Tino faktiskt fick ett svar:


41 av 50000, det är snålt 1 promille det. 1 promille, som har kompetensregnat in.

Anledningen till det här är naturligtvis att det absoluta flertalet inte flyr från "krig och tortyr och förtryck!!!!" utan migrerar med ekonomiska motiv. Dessa högkompetensjobb är också en klassmarkör i ursprungsländerna - och lyckas man ta sig till ett sånt yrke lever man gott även i dom länder där det ej råder krig. Den ekonomiskt drivna migration vi nu ser ger att det är dom som inte ens lyckas i hemländerna som ger sig av.

Jag skulle tro att för andra yrkesgrupper som t.ex. sjö- eller flygkaptener, gruv- och byggingenjörer ligger siffran på högst 1 promille där också.

Detta ger naturligtvis vid handen att de som migrerar är dom som lyckas sämst på sina egna länders arbetsmarknader, för att sedan komma till Sveriges arbetsmarknad och försöka lyckas här. Det finns enstaka fall, men som regel vet vi ju av empiri att det går åt helvete.

Så "mångkultur" kan konkurrensutsättas, men svensk "mångkultur" med ekonomisk migration förklädd till asylinvandring av redan i hemländerna de socioekonomiskt svagaste grupperna kan naturligtvis aldrig hävda sig i en konkurrensutsatt identitetspolitisk grupp som byggs runt en kunskapsgemenskap.

I min senaste post skrev jag citat kring ordet, "identitetspolitik", för att fjärma mig från de löjeväckande konnotationerna till begreppet. Det kan vara svårt att rehabilitera, på samma sätt som "populism" fortfarande inte erövrats till att vara koncentriskt med "demokrati" - även om processen nog är på gång, inte minst på grund av internationella trender.

Icke desto mindre finns den där, systemets inbyggda självmotsägelse och konflikt, för att tala med Marx: För att undergräva det svenska folkets anspråk har dess exkluderande identitet misstänkliggjorts, samtidigt som andra självidentifierande, oblygt egenintresserade grupper vunnit mark.

Dessa ingrupper måste SAMTIDIGT svartsjukt bevaka det egna inflytandet genom att organisera sig, nätverka och lobba separatistiskt (det är så mångkulturer fungerar - tillhörighet trumfar som oftast ideologi och individen tjänar på att tillhöra ett självmedvetet kollektiv) OCH vidmakthålla vaggvisan om svenskhetens universalism, för att inte väcka björnen.

I längden går det inte. Varför ska inte muslimer och turkar väsnas om den offentliga debattens förljugenhet nu när de känner sig illa behandlade av kurder, armenier, assyrier och judar? Varför är kurdernas roll i folkmorden på kristna inte lika dömande för kurdisk nationalism som den var för den turkiska? Och hur är det INTE identitetspolitik när specifikt judiska erfarenheter och farhågor kommer till tals i media, med judiska avsändare?

Och - som sagt och återupprepat - bortom alla former av mer eller mindre legitima och rumsrena särintressen i Sverige, ligger det svenska. Icke-minoritetssvenskarnas folkrättsanspråk har ingen domvärjo att upphäva, kränka eller dagtinga med, eftersom det är alla folks universella tillhörighet. Inte nog med att den som osynliggör svenskarna eller förnekar deras lika existens är en rasist - den förbryter sig mot folkrätten.

Så erövras katedralen bäst: Inte genom sval sekularism utan genom vackrare psalmsång.


Vilket ju påminner om min kafferepsdoktrin - den trugande värden kommer förhärdas mot en otacksam gäst. Ingen etikett överlever om det gemensamt införstådda, ömsesidigheten saknas.

Alla vägar bär till Rom: Om de där krönikorna jag praktiskt taget dikterat ("Dags för oss minoriteter att visa vår omsorg och kärlek till svenskarna"), väl skrivs eller om de inte skrivs, så förmedlas samma budskap. Och det är kanske i längden tystnaden som är mer talande.

Jag har tagit del av det senaste dygnets mycket läsvärda och intressanta inlägg kring identitetspolitik. En stillsam fråga. Var kommer en sådan som till exempel Anders Lindberg in i sammanhanget om vi talar i termer av identitetspolitik? Hela poängen med identitetspolitik är väl att det är olika former av minoriteter som vill stärka sin position på bekostnad av majoriteten? I sin egenskap av vit, medelålders, heterosexuell, svensk man representerar han ju inte direkt någon "utsatt" minoritet om man säger så. Ändå ett massinvandringsvurmande 24/7 för Anders del trots att all erfarenhet visar på att den är direkt skadlig för, eller i vart fall en gigantisk kostnad för den grupp han själv tillhör. Helt kontraproduktiv för hans egna grupp. Är det så enkelt som att det är helt andra parametrar och bevekelsegrunder som spelar in för vita svenskar jämfört alla andra minoritetsgrupper när frågan om invandring/integration är på dagordningen? Samtidigt så har ju faktiskt Anders en identitet, om än en identitet tillhörande en majoritet. Kan han helt bortse från den i sin politiska analys? Är det verkligen möjligt? Finns det inbyggd självutplånelse inbankat i DNA för just vita människor men inte i några etniska grupper?

Självförnekelsen är något av en svensk nationalsport. Samtidigt finns det något mycket självförhärligande i den sortens koketterande martyrskap. Offerliturgin och det självpåtagna frälsarkomplexet, med en illusorisk uppfattning om ens humanitära fallenhet och ödesskickade kall, har ju varit MSM:s bread and butter i kubik. Fiskstimmet har svängt; somliga har svårare att hänga med i vändningarna än andra och somliga är mer troende än andra. Prestigeförlusten är betydande; för somliga blir reaktionen att ännu hårdare ty sig till vrångbilden som är under upplösning. Det var lätt med överbuden så länge de inte pressades att leverera. Sen kom verklighetens tsunami med buller och bång. Det är en mässa i moll för de flesta murvlarna, även om de inte vill medge multikulti och massimmigrationen som ett fiasko.

Anders är vad man kan kalla en hussvenne.

Och vad gäller Den Vite Mannens historiskt unika altruism (avskaffade frivilligt slaveriet och gav fredligt - nåja - underkuvade folkslag friheten åter), så tror jag mer att den beror på världshegemonens hybris och självbelåtenhet.

Framgång ger utrymme för storsinhetens övermod och ingen har haft större framgång än den vite mannen. Lägg till den sorts meta-rasism som ser det som sin uppgift att övervinna mänsklighetens begränsningar och ta nästa evolutionära steg till frälsande ljusvarelser utan själviskhet och orena, fördomsfulla tankar.

Anders känner att noblesse oblige, att han som vit man är en ansvarsadelsman som har en moralisk skyldighet att ödmjuka sig och tjäna. Som när påven tvättar fötterna på migranter.

The White Man's Burden vilar tungt förmäten och rasistisk på hans späda axlar. Om han som vit man är förmer eller förmindre har han kanske inte riktigt sorterat ut för sig själv, men en sak är säker - han är inte nöjd att betrakta sig som en ordinär människa, med dennes alla fel, brister och rättigheter.