Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Som i "Yes, Minister": "Being a journalist, Hacker had no particular talent for reporting facts."

Jag håller helt med dig i ditt resonemang. MSM borde ha attityden "väck inte den björn som sover" och insikten "när du pekar finger mot någon, pekar tre fingrar tillbaka på dig själv". MSM tror att läsarna bara ser den/det MSM pekar på, och missar att det första många ser är de tre fingrarna som pekar på MSM.

Synkront. Givetvis en slump.

Eller inte. Ingen kan få mig att tro att tre ledarskribenter inom några dagars mellanrum skriver i stort sett samma ledare utifrån lite olika vinklar av en ren slump.
Frågan jag ställer mig är hur denna synkronisering går till. Vem är det som bestämmer att nu kör vi en ny strategi? Vem har den makten?

Är det i Sverige valda demokratiska partier som står bakom eller är det odemokratiska intressen som styr politiken i Sverige?

Vem är högsta generalen hos fienden i mediekriget? Är det ens en svensk?

Vilket väger tyngst tror du? SVT eller Financial times?

Det har ju beskrivits, att svenska s.k. journalister diskuterat (och naturligtvis fortlöpande diskuterar) "hur SD ska bemötas" - LÄS hur SD ska stoppas eller bromsas i möjligaste mån. Tror inte, dessa s.k. journalister ens bryr sig om att dölja denna sin gemensamma agenda.


http://www.stockholmdirekt.se/sodra-...wlsuBN0Gxzn8w/


Hanna Stjärne talar om att ha "ett säkerhets- och beredskapsperspektiv". Hon skriver:


http://www.gp.se/nyheter/debatt/medi...oten-1.4209155

Det synkrona budskapet från regimmedia - att det bara vore *grälsjukt* (!) att utkräva ngt ansvar - är förmodligen överenskommet på samma sätt, som den s.k. nazist uthängningen organiserades 1999.


Sedermera framkom, att tre andra tidningar hade avböjt att delta.

http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9...azi/nazi1.html

Janerik Larssons text för osökt tanken till en scen från filmen Monty Python and the Holy Grail:
"This is supposed to be a happy occasion! Let's not bicker and argue about who killed who."

Ungefär som om det vore helt orimligt att kräva ansvar eller ens en ursäkt från de som orsakat så stor skada. Gå nu omedelbart tillbaka till din make som misshandlat dig, var inte så långsint!

Janerik Larsson avslutar med:
"Kanske är det dags att nu fokusera mera på framtiden än att gräla om det förflutna?"

Förutom SD:s förflutna förstås, som alltid tycks vara högaktuellt och dessutom ett ständigt argument mot ett samarbete med dem.

Det är även ett annat budskap man vill hamra in, nämligen att regimen visserligen har gjort ett misstag, men endast ett, och det hände år 2015 men redan 2016 hade man reparerat det misstaget efter att omfattningen av folkvandringen blivit uppenbar (vilket var omöjligt att förutspå tidigare).

Dessa personer kan inte vara så korkade att de inte fattar att den här populistiska opinionen (som nu kanske omfattar 40 procent av alla etniskt svenska män) inte har kommit till genom ett felsteg som regeringen begick år 2015 utan handlar om ett långsamt och plågsamt uppvaknande till realiteten att vi i flera decennier har styrts av en fientlig elit som vill utrota oss och ersätta oss med andra folkslag, och att bevisen för detta nu är så överväldigande att även de dummaste av oss tvingas öppna ögonen.

Det där är ju lite deras problem. De kan inte komma med ett "nu drar vi ett streck" efter allt de gjort. Dels är det förstås all djävulskap de gjort mot åsiktsmotståndarna, men sen är det ju deras beskrivning och definition av motståndarna.

Har man format en bild av kritikerna som rena nazister och med stöd av detta kunnat behandla dem illa, så blir det väldigt konstigt att försöka släta över det. De har både gett motståndarna anledning till att vilja hämnas och en roll som hämnare. Kritikerna kan snart med full moralisk rätt ge igen på precis samma sätt, och mer därtill. Ingen förväntar sig att nazister ska vara snällare, tvärtom är det rimliga att dessa slår tillbaka än värre. Och med all rätt.

Fångade i morse upp Tankar för dagen, ett slags sekulär morgonandakt som sänds varje morgon strax före sju i P1-Morgon-blocket. De som morgonpratar brukar vara mediefoik, ”artister”, forskare och ibland journalister – det är i regel personer med medievana. Denna gång var det skådespelaren Hans-Ola Stenlund och han började med det närmast Lars Lindströmska anslaget ”När jag var på middag med ett antal av mina goda vänner och kollegor nyligen så kom diskussionen in på ämnet integration och invandring”. Nej, inte en gång till tänkte jag, men några ögonblick senare lystrade jag eftersom Stenlund faktiskt påpekade hur lätt det är i sådana lägen att alla gemansamt sitter och känner sig supergoda och toleranta, utan att det behöver kosta dem något. Hade vi här en person som faktiskt tänkte själv.
http://sverigesradio.se/sida/default...programid=1165 (28 mars)

Men så roligt skulle det förstås inte bli. Stenlund påpekade visserligen att sällskapet varit helvitt och att de, när han srtällde några frågor, hade levt upp till bilden av det vi kan kalla typiska liberala 2000-tals-stockholmare. Är det någon här som har invandrade vänner med annan hudfärg, vänner som ni faktiskt umgås med regelbundet och privat? frågade han. Nej, inte en enda. Men alla här är för en stark invandring? Ja, naturligtvis. Men istället för att fråga om det fanns andra prioriteringar som egentligen vägde tyngre för dem än en fin folkblandning och god mångkultur, så gick han vidare och frågade sina vänner: Hur skulle ni uppfatta det om en av era döttrar gifte sig med en muslim? Entusiasmen var rätt måttlig även om ingen direkt sade nej.

Men om hon vill konvertera till islam själv? Om hon vill bära slöja? frågade han vidare, Nu var förståelsen definitivt borta hos de flesta. Nej, att deras döttrar skulle gå omkring i långa svarta slöjor eller ens huvuddukar var i stort sett ingen med på, än mindre naturligtvis att hon skulle underordna sig sin muslimske man och hans bröder eller att hon skulle uppfostra sina barn enligt islam. Men istället för att fundera över om detta inte är ganska realistiska prioriteringar – hit men inte längre om vi värnar om demokratin och den egna familjen – så landar Stenlund i slutsatsen att hans vänner (och vi andra) inte var människovänliga och liberala på riktigt om vi inte accepterar detta kulturinflöde ända in i våra egna familjer. Ty riktig integration kan inte stanna vid att de andra behöver lära sig något, den måste också innehålla ett krav på att vi svenskar låter oss förändras. Och islamiseras, om det ska så vara.

Och det är ju det enda rätta!

Lyssnar ofta på Tankar för dagen. Även om jag nästan alltid blir arg och ännu oftare inte håller med den som pratar om sina tankar, är det ändå ett ganska bra inslag i P1:s morgonsvep. Och till skillnad från SVT:s program går det att ta del av Sveriges Radios utsändningar via nätet i utlandet utan att behöva fippla med VPN. För det mesta.

Angående det inslag du tar upp kan man säga följande.

Stenlunds tankar är ett uttryck för och exempel på vad den mångkulturella politiken går ut på. All lagstiftning i Sverige tar över hövan hänsyn till utlänningarnas olika särarter och egenheter. Det som återstår är det svenska folket. Det är mot oss allt mångkulturtjofräs i media är riktad. Lagstiftning och allt formellt i Sverige är redan anpassat efter den andre. Anpassat för främlingen. Anpassat till och med för rena inkräktare. Det svenska folket är dock inte tillräckligt med på tåget. Det är det Stenlund är missnöjd med. Missnöjd med det svenska folket. Som ihärdigt om än inte i ord men väl i praktiska levnadsval fortsätter att vara just svenskar och i sina faktiska val inte är det minsta intresserade av nån som helst mångkultur. Till och med direkt misstänksamma mot främlingen, reserverade mot den andre och bjuder öppet praktiskt motsånd mot den uppenbare inkräktaren. Det är dåligt tycker Stenlund. Främlingen anses av svensken vara just främling, misstänksamheten mot den andre är alla fagra ord till trots grundmurad, och det värsta av allt, svensken motsätter sig rent faktiskt inkräktarens närvaro i ens eget dagliga privata liv.

Stenlund är vad man skulle kunna kalla en troende mångkulturalist. Ett slags hemsnickrad svensk fanatiker. I Arabien hade han varit islamist. I Sovjet hårdför kommunist. I Treblinka en ..., ja, jag vill inte göra mig skyldig till förtal, men man kan ju tänka och fundera utan att allt sägs rakt ut.

Och vidare. Något som för mig är helt uppenbart, det är att mångkulturalisterna faktiskt tror på det samhälle de håller på att skapa. Det är lätt att tro att egentligen vet de, mångkulturalisterna, att det de håller på med är dåligt, faktiskt förstår att det är nåt fundamentalt fel med det man eftersträvar. Men så är det inte. Man tror och tycker på fullt allvar att det mångkulturella samhället är det enda rätta. Särskilt i Sverige och speciellt extra när det gäller det svenska folket. Det är rätt att tvinga in svensken i detta nya samhälle. Regelmässigt är allt redan gjort. Återstår gör det svenska folket självt. Man tycker på fullt allvar att det man håller på med är det enda rätta och det enda riktiga. Det Nya Sveriges uppenbara tillkortakommanden, det Nya Sveriges mest flagranta missförhållanden, beror till största delen endast på det svenska folkets bristande tro. Och särskilt där är tron bergfast.

Och betraktar man mångkluturalisterna sålunda, blir deras agendasättande jounarlistik begriplig. Och frågan som till slut måste ställas är för mig, om det egentligen är mödan värt att diskutera med dessa mångkulturalister. Är det det?

Oaktat det jag skrivigt här, så gillar jag inslaget Tankar för dagen. Även Stenlund var en intressant bekantskap. Tvivlar dock på att Stenlund skulle finna mig vidare intressant.

Kort tillägg.
Stenlunds berättelse är så klart rent nys. Det är bara en berättelse. Han har inte alls varit på en tillställning och frågat det han påstår sig ha frågat och inte heller har någon svarat så som han påstår att andra svarat. Stenlund berättar bara en berättelse. I samma anda som Dagens Nyheter berättat om brandmän i Boden och berättat om den ekonomiska vinsten av indandring till Sundsvall. Man måste lära sig känna igen mångkulturalisternas påhittade vardagsberättelser som det agendasättande berättande det är. Helt frikopplat från verkligheten som det är. Som den propaganda det berättandet är.

När skribenter som Dahlberg och Widar börja be väljardesertörerna från moderaterna respektive sossarna, så är det ett tydligt tecken på en reträtt och en uppgivenhet. Opinionseliten ser inte längre någon möjlighet att låta landet styras av konstellationer baserade på mittfårepartierna. Innan man kastar in handduken helt, försöker man istället på sina bara knän locka tillbaka avhopparna. En futil förhoppning.

Som du skriver, grävandet i SD:s förflutna har varit ett huvudargument - ja, huvudargumentet - i all politisk diskussion och smutskastning av SD. Kanske kommer SD och dess väljare nu vränga argumentet ur händerna på sina meningsmotståndare, och använda det själva?

"Moderaterna har tyvärr en problematisk bakgrund, och vi kommer därför aldrig att rösta på er igen".

Pagrotsky är intelligent och besvärlig, vilket kan var förklaringen till att Löfven håller sig med ett erfaret statsråd i USA istället för i Sverige, samtidigt som hans regering lider brist på lämpliga statsrådsämnen. Man bör minnas att Paggan stod emot Göran Persson inte minst i EMU-frågan, så att han tycker illa om globaliseringen är förmodligen korrekt, ty denna har varit en avgörande faktor i Socialdemokraternas nedgång sedan 1990-talet.

Intressant att man lyfter fram just honom. Man hade nog annars kunnat få mer regimtrogna svar om man nöjt sig med ambassaden i Washington.

Om man istället vänder på argumentationen och frågar sig vem fick fel, så är det ett osvikligt signum att den som vill "dra ett streck över det som varit" och som vill bortse från historien, så gott som undantagslöst fick fel, och nu vill slippa ansvaret för dessa fel. Det vi ser från flera håll är nu ett försök att dra för gardinen och vända blad. Dvs det är en form av dagtingan; att slippa kapitulera villkorslöst. Men, det bör de inte få komma undan med. Ansvar skall utkrävas och gärna skall varenda artikel som skrivits dras fram i ljuset. Först när detta sker i den offentliga offentligheten så är mediekriget vunnet.