Citat:
Ursprungligen postat av
Kinuski
De har jävlar i mig inte tagit till sig kritiken alls, S eller M. De är kortsiktiga kappvändare och lagar efter läge. Med synbarligen klent utfall i opinionen.
Widar Andersson låter som en typisk översittare och mobbare, i likhet med den konturlösa, godkända "opponenten" Anna Dahlberg som avslöjade sig själv och sin egentliga halt och valör, vilket tråden uppmärksammade under helgen. Nu gäller det att lägga gammalt groll åt sidan, dra ett streck över det hela, blicka framåt och gå vidare, typ. Som om här inte finns något att rehabilitera och slå fast för evinnerlig tid. Vilken ny förarlös eller oartikulerad kurs ska svenskarna finna sig i?
Inlåta sig i lögnen som Widar propagerar att S och M "har lyssnat på kritiken och radikalt korrigerat politiken" och ge dem fortsatt förtroende? Maken till fräckhet... Det kommer och kommer fortsätta att komma kopplade kriser och sönderslitande sociala motsättningar, ekonomisk svacka, skuldtak och värre. Alltmedan diverse oroshärdar i världen och befolkningstillväxten globalt kommer att befordra fortsatt folkvandring till Europa, helt oberoende av Syriens status, eventuella existens eller utplåning. Vad de efemära politikerna och MSM jollrar om är distraktioner och rent undanhållande av relevans. Politisk, förtroendemässig illojalitet visavi medborgarna och ett journalistiskt haveri.
Även om det är känslor inblandat så är det bara en mindre del, och känslorna lär i många fall gå långt tillbaka i tiden. Ända till 90-talet började sannolikt förtroendet för S och M att urholkas, även om det då bara fanns två alternativ. Den grupp icke hårdföra anhängare till ett visst parti som blev missnöjd med M röstade S nästa gång och tvärtom. Jag har själv en sådan person i min närhet som ständigt växlade mellan M och S. När SD dök upp på arenan hoppade han raskt dit och stannade kvar eftersom växelverkan mellan det han ansåg för tillfället var det minst dåliga alternativet inte ledde till någon långsiktig förbättring. Även jag gav upp redan då, men blev blankröstare istället.
Man kan fråga sig om Widar eller Anna tror att den som blivit bedragen flera gånger av sin partner och till slut fått definitivt nog kommer att gå tillbaka om den otrogne för tredje, fjärde eller femte gången i ord bedyrar att det ska aldrig hända igen?
Det som sägs är alltid underordnat det som görs. Det är därför signalpolitiken fungerar så dåligt för att återvinna förlorade väljares förtroende. De har blivit luttrade av år av löften om att allt ska bli bättre trots att sjukvård, skola, äldreomsorg, pensioner och annat successivt blivit sämre aningen sämre för varje år sedan någon gång på 90-talet. Grodan kokade långsamt, men den märkte vad som hände och reagerade i tysthet med att byta bundsförvant. När flyktingkrisen kom och samhället sattes under en snabb press blev läget mer akut och än fler insåg vartåt det barkade. Eftersom efterdyningarna kommer att kännas av i flera år, kanske årtionden framåt kommer rörelsen bort från M och S att långsamt fortsätta. Inte bara till SD utan även till helt nystartade partier som dyker upp.
Det går snabbt att förlora ett förtroende men tar mycket lång tid att vinna tillbaka det. I någon märkbar utsträckning kommer därför varken M eller S att vinna tillbaka några röster från SD den närmsta tiden. Signalpolitik räcker inte. Endast genom att under många års tid av konsekventa handlingar som radikalt förbättrar samhället på de punkter väljarna bryr sig om finns en möjlighet att återvinna röster från SD. Och då måste det arbetet påbörjas nu direkt. Valet 2018 är alltför nära i tiden för att något ska kunna hända, till valet 2022 finns en möjlighet att åtminstone märkbart men i väldigt liten omfattning kunna vinna tillbaka några röster från SD. Det är i princip valet 2026 som man möjligen kommer att se någorlunda effekt.
Verkligheten och politikens utfall är därför minst lika viktigt som känslorna. Widar och Anna är därför välkomna att återkomma med sin vädjan efter 4-8 år av tydlig, handlingskraftig, pragmatisk, resultatinriktad politik i linje med medborgarnas intressen. Då kan det finnas några som lyssnar. Nu är det sannolikt färre som lyssnar än vad som tappas fram till nästa val.
Personligen är jag tveksam till om något av partierna M och S har det som krävs för att hålla ut och konsekvent genom handling verkligen börja göra skillnad. Hindren i form av samhällsproblemen kommer troligen att växa i snabbare takt än man orkar jobba för att dämpa dom. Varje steg fram kommer följas av att verkligheten rycker dom två steg tillbaka. Och är det något jag inte tror om dagens politiker så är det att de har den envishet och uthållighet som krävs i motgångar. Det kan finnas sådana politiker som idag hålls tillbaka av partipiskan eller som finns undangömda i bakgrunden. Allt hänger enligt mig på att de släpps fram och den signalerande karriäristen får stå tillbaka.
