Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Syrien, Irak, Libyen och Jemen var militärdiktaturer, utklädda till civila regimer. Alla institutioner var tomma kulisser. När man välter omkull ett sådant system uppstår inte demokrati, utan det som fanns där innan dess: ett system baserat på klan-, sekt- eller etniska mönster. Eller kaos. Eller bägge delarna. Egypten klarade sig därför att dess befolkning – och dess armé – är så homogen att det inte gick att få i gång något inbördeskrig.

Europa, som glatt gav sig in i leken och störtade den onde Khaddafi, förstod inte att demokratin saknade all jordmån i Libyen.

Varför lyckas demokrati i väst, men knappt annars? Demokrati är inte en reform som klubbas utan ett led i en utveckling; ett svåranalyserat spel mellan ekonomi, värderingar och vanor. De flesta demokratier har, innan de slår igenom, erfarenhet av intressebaserad politik. Vad menas med det? Att människorna tränats i att lösa problem ändamålsenligt, utan våld eller hot.

Långt före 1865 års representationsreform var Sverige genomsyrat av ”ge-och-ta”-anda; i byalag, skrån och ständer. Bönder och borgare kunde inte köras över med våld, som på andra ställen. En imponerande andel svenskar deltog i formella och informella församlingar. Man var ”aktiv inom” något, som det länge hette: välgörenhet, nykterhet, idrott, trossamfund, nämnder, fackförbund, kooperativ, partier.

För snart 20 år sedan påpekade DN:s dåvarande chefredaktör Hans Bergström att Sverige stod inför en oerhörd förändring som få noterade: folkrörelse- och förenings-Sverige höll på att försvinna. Så gick det också, och en betydande resurs går därmed till spillo, demokratins förankring i det civila samhället.

Det är från yrkespolitikerna, de som avancerat i befordringslunk i stället för att söka förtroende på utompolitiska meriter, som hotet mot demokratin kommer, inte från kuppmakare och pöbel. ...

De proppar verken fulla med politiska kumpaner, som man gör i Egypten. Och inte bara verken! Skolchefer är inte längre lärare, sjukhuschefer inte längre läkare, polischefer inte längre poliser. Så förgrenar sig klientnätverken allt djupare i det offentliga livets alla vrår. Ju mer de som vårdar systemet är beroende av politiken för sin försörjning, desto sämre prognos för demokratin. I alla samhällen.

Jag har en bekant som arbetar med redovisning i en underavdelning i en gigantisk statlig byråkrati. När han började jobba där för en tio år sedan hade han en ekonomichef för hans avdelning som numera är legendarisk. Hon var finnlandssvensk, kärv, hade stenkoll på allt, krävande och litet excentrisk. Numera är cheferna bara bra på att få saker att låta bra. De svänger sig med politiskt korrekta floskler. Och håller små glättiga peptalks. Om ekonomi och redovisning kan de inte mycket. Och de formulerar sig så att ansvaret hamnar på den underlydande. Som sedan inte backas upp när det går fel.

Jag tror att en gång i tiden var det bara politiker som var så här. Det gjorde inte så mycket för de hade kompetenta och helgjutna organisationer. Men de senaste två decennierna har det krupit neråt i organisationerna. Till verkschefer och myndighetschefer. Till avdelningschefer. Och nu till cheferna på underavdelningar. Det här är en del av hur attityden i samhället har varit. Att det är intention, inte verklighet, som är viktigt. Detta eviga malande om hur det bör vara. Snarare än hur det faktiskt är. Hur människan borde vara är det som har blivit viktigt, snarare än vad hon är.

Sloganen/ramsan som mullorna införde slöjtvånget med var "Rosari ya tosari", det betyder "Slöja eller stryk".

Språket är både gemenskaps och identitetsskapande, ett starkt sammanbindande kitt i en kultur. I Sverige har alla som är folkbokförda i en svensk kommun rätt till utbildning i svenska genom SFI. Jag skulle vilja påstå att den som lever i Sverige inte bara har en rättighet att lära sig svenska utan faktiskt en skyldighet att lära sig språket i det land han eller hon tagit sin tillflykt till.

It’s a tragedy but there’s no way around it: At a time when it is most needed, social democracy is at an historic low point. What are progressives to do? Here are four lessons for the future that the Left needs to understand, and four ways to think about the road ahead.
....
The Road Ahead

Back to the State

There are no national solutions to the big questions of our time: climate change, migration, or the crisis of global capitalism. The goal of social democrats must be open societies, international cooperation and the flow of ideas and people across borders. But in the end, politics is local. And in a period when people are losing trust in politics, progressive leaders need to go back to voters and seek a new mandate. This is what populist parties have figured out, and it’s a mystery that the left has been so slow to respond.
...
We live in an age of globalization and migration. At the same time the nation state is for the foreseeable future the organizing principle for the making of politics. In that world, borders and border controls are necessary
...
The upside of this argument is that a universal welfare state will have considerable benefits when it comes to extending solidarity to immigrants – and thereby for integration and openness.
...
On the contrary, economic success comes in different shapes. This creates room for variation in national policy and a way forward for a progressive project.
...
So what are the electoral options for progressives? One is to pander to the working class by going down the road of welfare chauvinism and nostalgia.
...
Another option is to define the progressive project as being about education and not redistribution. This was the answer of the 90s and in this election strategy green and liberal parties might be part of the coalition – but the working class is left behind.

A third way would be to recognize that a social democratic project that leaves out the working class – even if it’s shrinking – will lose its raison d’être, and that the necessary fight against increasing inequality creates new possibilities to forge a coalition between the working and middle class.
...
Only the Left Can Save Capitalism Now
It’s also evident that today, more than in a very long time, a counterweight to the growing power of capital is needed if liberal democracy – and capitalism – is to be saved.
...
This would make it possible to forge a coalition between the working and middle classes through a version of anti-elitism that is built on an idea of fairness, rather than resentment.

Stefan Löfven skippar politikerveckan i Almedalen i år. I stället ska han resa runt i landets småorter och tala med dem som inte har råd att åka till Gotland och lyssna på och prata om politik.
Smart. För det första kommer alla stora medier att skicka åtminstone ett team för att följa statsministern i hälarna under den vecka han tillbringar i verklighetens Sverige, långt från rosévinsminglen i Visby. Det kommer att ge större utdelning än för alla andra partiledare tillsammans eftersom de bara har en dag till förfogande under Almedalsveckan.
Men för det andra etablerar sig Löfven som ”average Joe”, en helt vanlig man som gillar andra vanliga människor. Inte en elitspelare som tittar på folket från ovan.

Under tisdagen släppte Migrationsverket en ny prognos. Följande fras inleder pressmeddelandet på deras hemsida: ”Färre människor söker asyl i Sverige, men utmaningarna är fortsatt stora”. Det är symptomatiskt att Migrationsverket väljer att tala om just ”utmaningar”. Ett ord som länge använts för att försköna konsekvenserna av den storskaliga migrationen till Sverige.

För knappt en vecka sedan släpptes nationalekonomen Tino Sanandajis bok Massutmaning. Bokens titel är tillägnad dem som relativiserar problemen som Sverige står inför. För det är vad det handlar om: problem, inte utmaningar.

Dessa problem är i stor grad koncentrerade till den del av befolkningen som har invandrarbakgrund, vilket Sanandaji redogör för i boken: Utrikes födda står för 17 procent av befolkningen, men utgör 53 procent av dem med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa och mottar 60 procent av de utbetalda socialbidragen. Därtill har 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng invandrarbakgrund. Även problem som stenkastning mot blåljuspersonal och anlagda bilbränder är starkt koncentrerade till invandrartäta områden.

Summan av nya asyltillstånd och inresta anhöriga beräknas under de kommande fem åren – 2017 till år 2021 – att uppgå till 250 000 personer. En kvarts miljon. I ljuset av hur illa integrationen fungerar i dag finns skäl att undra hur det ska gå för dem i Sverige: Var ska de bo?

I stället ska han resa runt i landets småorter och tala med dem som inte har råd att åka till Gotland och lyssna på och prata om politik.